Jag lider av sjuk separationsångest gällande min lilla dotter. Kan knappt vara ifrån henne en timme för att exempelvis träna. Får nästan panikångest och skakar. Jag vill kunna göra saker, träffa folk eller gå ut men avbokar i sista sekund för att jag inte klarar av att vara ifrån henne. Vet att hon har det hur bra som helst med pappa så det är inte det. Känner någon igen detta? Hur ska jag göra? Dottern är 6 mån.
Var är jag?
I Föräldrasnack så kan du fråga och besvara frågor och dela din erfarenhet med andra!
Inmyplace; alla har inte lika svårt för det. Så är det ju, man har jobbigt med olika saker. Jag tex har aldrig haft svårt att lämna min första dotter med pappan, men däremot har hon varit så otroligt mammig (och ville amma hela kvällarna när hon var bebis), så det funkade sällan rent praktiskt. Jag började jobba när hon var 1,5 år och visst längtade jag efter henne, men jag mådde aldrig dåligt av det. Hoppas det blir bättre för er snart, och som någon skrev så kanske du kan prata med bvc och få lite råd på vägen?
Jag har exakt samma sak. Jag kan inte lämna henne med pappan även om han kan ta hand om henne lika bra som mig. Det har hänt tre gånger att han har tagit henne till hans föräldrar och jag var själv hemma. Jag började gråta och när de kom tillbaka grälade vi på grund av det. Svärmor brukar också ringa för att hon vill ha henne men jag kommer alltid på ursäkter.. Jag kan bara inte. Aldrig i mitt liv.
Jag ammar inte. Så har inte den aspekten att tänka på.. Men blir ju tokig på mig själv, vill ju komma ut och träffa folk/göra saker.. Men får sån ångest av att lämna henne. Att jag inte finns där. Vet att pappa fixar det minst lika bra men ändå.. Får panik. Hur gör alla? Fattar inte:(
Samma här. Mitt barn är 18 månader. Väldigt jobbigt
Precis så har jag det också och min tös är snart sjutton månader. Det är en kamp att gå till jobbet och lämna henne och snart ska hon börja dagis (vilket jag inte ser framemot)