Behöver lite råd, hur förhåller ni er andra till era partners familj och relationen med dem? Jag vet inte hur jag ska säga till min sambo att jag vägrar följa med till hans pappa utan att göra honom ledsen. Mår dåligt och känner mig stressad när den gubb🤬 ska komma på besök eller att vi ska åka till honom. Han fryser ut mig och säger aldrig hej eller frågar hur jag mår. Han ställer nästan aldrig några frågor till mig eller visar något intresse för vem jag är. Verkar mest som han antar en massa saker om mig. När jag försöker vara trevlig och komma honom lite inpå livet med frågor och försöka komma med i diskussioner blir jag antingen snabbt avbruten eller får höra att det jag säger är fel. Det är som att sitta i personalrummet på en arbetsplats med väldigt lågt i tak och vara den som aldrig blir tilltalad. Det tar mer energi än vad det ger att ”umgås” med honom. När han väl frågar mig något så handlar det om barnen eller sånt som rör hushållet. Verkar som han tycker om att se hur jag reagerar med att ställa könssterotypa frågor till mig. Han tyckte inte om att vi planerade att skola in dottern på förskola när hon var 1,5 år och utan att knappt tilltala mig innan sa till mig att är hon inte för liten för det när det kom på tals. Då snäste jag till och sa att då får sambon var F-ledig lite till om det inte fungerar. Känns som en ogrundad avundsjuka från honom. Jag har en helt annan relation med mina föräldrar än vad sambon har med sina. Mina föräldrar är mer för att hitta på saker alla tillsammans och är mycket mer inkluderande. Sambons pappa tar sig aldrig för något och väntar på att vi ska höra av oss till honom, när vi träffar honom blir det att sitta i soffan framför tv:n. Han verkar leva ett ganska händelselöst inrutat liv. Så klart kan jag helt strunta i gubben men det gör mig ledsen att jag aldrig blir riktigt inkluderad. Vi har varit tillsammans i 12 år och har två barn och ändå är jag något som katten släpat in. Tack och lov så har jag världens trevligaste svärmor och att de är skilda... Det som är jobbigt med är de tillfällen som man ”måste” träffas på, jul, födelsedagar... Hade tänkt att vi skulle försöka ordna med ett större kalas för barnen till sommaren om det är möjligt med bådas sida av släkten men känner en enorm olust till det. Tänker att jag ordnar med allt som rör min familj och sambon får hålla i det som rör hans. Tidigare år har jag påminnt om födelsedagar och farsdag mm men nu struntar jag i det för det känns så otacksamt. Har tagit upp det med min sambo innan men då menar han att jag har missförstått och pappan har aldrig sagt att han inte gillar mig till honom. Han kan inte se det jag känner och upplever. Ursäkta långt inlägg😅 Detta gör mig ledsen och jobbigt när man inte helt kan välja bort människor som kommer med ”på köpet” med ens partner.