Behöver lite råd, hur förhåller ni er andra till era partners familj och relationen med dem? Jag vet inte hur jag ska säga till min sambo att jag vägrar följa med till hans pappa utan att göra honom ledsen. Mår dåligt och känner mig stressad när den gubb🤬 ska komma på besök eller att vi ska åka till honom. Han fryser ut mig och säger aldrig hej eller frågar hur jag mår. Han ställer nästan aldrig några frågor till mig eller visar något intresse för vem jag är. Verkar mest som han antar en massa saker om mig. När jag försöker vara trevlig och komma honom lite inpå livet med frågor och försöka komma med i diskussioner blir jag antingen snabbt avbruten eller får höra att det jag säger är fel. Det är som att sitta i personalrummet på en arbetsplats med väldigt lågt i tak och vara den som aldrig blir tilltalad. Det tar mer energi än vad det ger att ”umgås” med honom. När han väl frågar mig något så handlar det om barnen eller sånt som rör hushållet. Verkar som han tycker om att se hur jag reagerar med att ställa könssterotypa frågor till mig. Han tyckte inte om att vi planerade att skola in dottern på förskola när hon var 1,5 år och utan att knappt tilltala mig innan sa till mig att är hon inte för liten för det när det kom på tals. Då snäste jag till och sa att då får sambon var F-ledig lite till om det inte fungerar. Känns som en ogrundad avundsjuka från honom. Jag har en helt annan relation med mina föräldrar än vad sambon har med sina. Mina föräldrar är mer för att hitta på saker alla tillsammans och är mycket mer inkluderande. Sambons pappa tar sig aldrig för något och väntar på att vi ska höra av oss till honom, när vi träffar honom blir det att sitta i soffan framför tv:n. Han verkar leva ett ganska händelselöst inrutat liv. Så klart kan jag helt strunta i gubben men det gör mig ledsen att jag aldrig blir riktigt inkluderad. Vi har varit tillsammans i 12 år och har två barn och ändå är jag något som katten släpat in. Tack och lov så har jag världens trevligaste svärmor och att de är skilda... Det som är jobbigt med är de tillfällen som man ”måste” träffas på, jul, födelsedagar... Hade tänkt att vi skulle försöka ordna med ett större kalas för barnen till sommaren om det är möjligt med bådas sida av släkten men känner en enorm olust till det. Tänker att jag ordnar med allt som rör min familj och sambon får hålla i det som rör hans. Tidigare år har jag påminnt om födelsedagar och farsdag mm men nu struntar jag i det för det känns så otacksamt. Har tagit upp det med min sambo innan men då menar han att jag har missförstått och pappan har aldrig sagt att han inte gillar mig till honom. Han kan inte se det jag känner och upplever. Ursäkta långt inlägg😅 Detta gör mig ledsen och jobbigt när man inte helt kan välja bort människor som kommer med ”på köpet” med ens partner.
Var är jag?
I Föräldrasnack så kan du fråga och besvara frågor och dela din erfarenhet med andra!
Mitt liv har blivit bättre sen jag kör med: din släkt, ditt ansvar Jag har inget dåligt samvete för att jag inte håller kontakten. Det gör det lättare för både dem och mej att inte träffas. Så hinner jag samla kraft istället för att dräneras på kraft när de är här (jag går ut, åker och handlar osv) och när min familj åker dit.
Tack Solskensmamma för svar och kloka råd😊 Vad tråkigt att du också upplever samma med din makes sida av släkten. Då kommer det nog att få bli alternativ 2 för mig men det är inte jag lider för😅 Och gubben kommer väl vara glad som slipper se mig. Har testat det du skriver och sagt rakt ut till sambon vad jag känner och upplever och han har precis som du skriver avfärdat det med ”pappa är såna, han menar inget med det”. Om hans barn tycker det är normalt ok beteende så är det nog svårt att få gubben att se att han kan göra fel själv. Tröttsamt att män alltid ska få komma undan med ”att de är sån, de är ingen idé att säga något”. Skrev inlägget efter helgens besök hos svärfar. Då följde jag med för sambons skull. Kände mig så ledsen och arg efteråt. Fick inget ”hej” och blev motsagd när jag hakade på i ett samtal så då tänkte jag att jag säger ingenting förrän jag blir tilltalad och härdar ut tills det är dags att åka hem. Pappans särbo var där med, hon är trevlig och genuint intresserad av alla men hakar på i gubbens jargong. Tur att man kan skylla på trötta barn så det inte blir för långt besök... Behöver inte följa med på besök men det värsta är att han kommer hem till oss och man känner sig utfryst i sitt egna hem då han aldrig ställer ni-frågor utan det är bara frågor riktade till sambon. Alla tillhörigheter är sambons fast jag också är med och ordnar och betalar på allt. Gubben tycker min uppgift är att sköta markservicen och förhör mig om kläder till barnen och dammsugning🤯 Får väl börjar springa och vara ute i motionsspåret i några timmar när sambon bjudit hem honom😆 Det jag är mer rädd för är att sambon kan mena på att han inte följer med till mina föräldrar bara för att jag inte hakar på till hans pappa. Man måste inte älska alla men man blir ledsen när någon inte ens försöker eller visar något som helst intresse.
Nästa gång - säg att du hellre stannar hemma och läser en bok/vilar/jobbar eller vad du behöver/vill göra. Om din make blir ledsen så säg att du kommer följa med för hans skull och att du hoppas att han uppskattar att du gör detta för honom. Sen på vägen dit så ger du honom ett konkret exempel, bara 1 max 2 räcker, så att han har något att "hålla utkik efter" tex: "Din pappa snäser av mej när jag pratar med honom, jag hade uppskattat om du säger till honom idag att han inte ska göra så utan försöka prata normalt med mej." Sen gör du något som brukar trigga igång det beteendet tex ställer en personlig fråga som "har du träffat några trevliga damer på sistone?" eller "Har du några semesterplaner i år?" eller vad du tänker är en normal och trevlig fråga som han kommer snäsa ifrån av. När det händer så ser du om din partner ställer upp för dej eller ej, i värsta fall får du ta honom åt sidan och påpeka: "nu hände precis det jag pratade om i bilen hit, jag ställde en helt normal fråga och blev helt sågad" Två saker kan hända: 1) Din partner ställer upp för dej och kräver hyfs av sin pappa. 2) Din partner förstår din vilja att stanna hemma nästa gång det är dags för besök. Min erfarenhet säger att det antagligen blir nr2, för "pappa är som han är"... Men då har du fått egentid (stort plus) samtidigt som din partner och barnen kan fortsätta att bygga på sin relation (stort plus). Så då blir det ändå win-win. Kämpa på!!! MVH En som stannar hemma 90% av gångerna som det ska åkas till makens släktingar