Jag och sambon är nu inne på 3 försöket med att försöka bli gravida.. Jag tänker på det HELA tiden och söker runt på gulliga kläder, barnvagnar och annat.. Min pojkvän försöker säga till mig att jag ska sluta tänka på det, men HUR GÖR MAN DET?! Men påverkar det verkligen om man tänker på det?? Minskas chanserna?? Ni som blivit gravida, har ni aldrig någonsin tänkt tanken eller längtat efter bebis under försöktstiden?
Var är jag?
I Föräldrasnack så kan du fråga och besvara frågor och dela din erfarenhet med andra!
Tror inte på att man kan sluta tänka på barn på beställning. Det man däremot kan göra är att göra saker som man mår bra av. Fylla livet med det som ger kraft och återhämtning. Finns inga rätt i 'hur man ska må', att känna press leder ingenstans. Det är ok att vara ledsen och uppgiven, men det är också ok att leva när man väntar.
Nu får vi backa lite tycker jag - Att säga att stress påverkar tycker jag blir fel eftersom det finns begränsad forskning på det - vad man sen tror personligen är upp till en själv. Jag tänker att det blir att skuldbelägga sig själv - för om du inte slutar stressa blir du inte gravid/minskar dina chanser ? Det blir en ond spiral av skuld på sig själv som man verkligen inte behöver när man bara vill bli gravid. Försök acceptera känslan av att du känner dig stressad, gå och prata med någon annan än din pojkvän om det så du får ventilera om behovet finns, och försök tänka att det finns hjälp att få om ni kommer behöva det, och att det såklart kan ta tid. Hitta något att pyssla med som skingrar tankarna lite. Men det är ingens fel när det inte går (om man inte aktivt missbrukar eller gör något aktivt för att skada sig själv/sin kropp). Var snäll mot dig själv. Hälsningar från en som det tog tre år för att bli gravid. 💪🏼♥️
När jag och exet försökte bli gravida var det svårt, tänkte hela tiden på det. När vi började måla om lägenheten blev jag gravid, hade annat att tänka på då, så jag tror på det.
Åh relaterar så mycket till detta, det känns som det tar en evighet innan man blir gravid men jag tror inte det spelar stor roll om man tänker på det eller inte. Men dock kan de nog ca skönt och försöka tänka att ”det händer när det händer” men det är inte så jäkla lätt när man är i den situationen vi två är i, det ända man vill är att bli gravid.. och blir så stressad att man börjar bli ”gammal” 🥺
Vill man bli gravid så ÄR det det enda man tänker på. Att säga ”sluta tänka på det” gör att skulden hamnar på kvinnan. Vilket givetvis inte stämmer. Man blir gravid även fast man tänker på det, och även om man slutar tänka på det. ”Stressen” man känner över att man verkligen verkligen vill bli gravid, är sällan så extrem att det gör en infertil. Tänk dig stressen att leva i ett land med tex svält och krig, då skulle ingen bli gravid där. Sen vill man gärna ha en ”anledning” till varför man inte blir gravid. Men önskan att bli gravid är ingen anledning till att man inte blir det ❤️ Håller tummarna för er ❤️
Hej! Jag kan verkligen känna igen mig i det där att man blir besatt av att kolla runt på grejer och att det är det enda man tänker på osv. För mig släppte det efter några månader, jag tröttnade på att tänka på det hela tiden helt enkelt. Men under dessa månader så tillät jag mig att tänka hur mycket jag ville, kolla hur mycket jag ville, fråga/prata med kompisar osv. När jag slutat tänka lika mycket på allt så kom plusset men jag tror verkligen inte det hänger ihop. Jag har oregelbunden mens och har ej ägglossning varje månad så det är inte konstigt att det inte blev något de tidigare månaderna. Jag är absolut ingen expert men i mina ögon så finns det inget samband. Däremot skulle jag tro att väldigt hög stress möjligtvis kan påverka det biologiska i form av utebliven/oregelbunden mens - ingen graviditet, men det är inte alltid det är så heller. Barn föds ju under alla olika omständigheter. Att många tankar på bebis skulle bilda någon slags blockering känns inte rimligt, det finns ingen vetenskaplig grund för detta heller. :) Det viktigaste av allt är ju att det inte tar över för mycket, då kan det vara bra att söka stöd. Lycka till med allt!
När vi bestämde oss för att skaffa nummer 3 så ville jag så mycket. Vi hade alltid sagt att vi skulle ha två, men när andra var 5 år så ångrade vi oss och båda ville ha en till. Jag kunde inte tänka på annat i flera månader och blev så besviken varje gång mensen kom. Tillslut kände jag att jag inte orkade. Jag tänkte att vi hade två friska barn och att jag var nöjd med det, tänkte att det ändå skulle bli jobbigt att börja om. Då blev jag gravid direkt 😅. Förstår att det inte är så enkelt att bara släppa och försöka tänka på annat. Jag hade två barn innan, alla har inte det utgångsläget. Det finns många som inte har det så enkelt att få barn och med en stor barnlängtan så är det nog väldigt svårt att inte tänka mycket. Men ja, i vårt fall hjälpte det att sluta stressa över det.
Hej. Jag och sambon försökte att bli gravida efter vårat ma i början på januari förra året. Februari, mars, april, maj var jag väldigt inne i allt vad gällde ägglossning osv, sen kom semester, Grekland, sol&bad och jag sa till sambon att jag orkade inte stressa utan ville bara njuta av sommaren och blev det som blev det... jag försökte verkligen ha is i magen och inte tänka på det lika maniskt som innan och så vips - blev bebis till när jag slappnat av och börjat röka och dricka igen 😅 (rekommenderar inte!! Talar bara om hur det var för mig). Många sa åt mig att inte stressa efter vårat ma men det var svårt, tills jag själv kände att jag ville pausa. Lycka till ❤️
Nej det finns inget samband. Det har experter som jag varit i kontakt med varit tydliga med. Det adderar bara på din stress att tänka att du kan påverka chanserna att bli gravid negativt. Man blir ju inte direkt mindre stressad ju längre tiden går :) Däremot vet man inte hur långt tid det kan ta, och det kan bli psykiskt påfrestande. Därför skulle jag råda dig att försöka att inte oroa dig när du i dagsläget ligger inom ramen för vad som räknas som normalt (1 år av försök). Jag vet hur svårt det är, jag fick själv vänta i 3 år. När jag väl blev gravid var jag nog som mest stressad, negativ och hade tappat allt hopp.. men så kom plusset :) lycka till!
Från att jag och min sambo bestämde oss för att börja försöka (det tog sig dock på första försöket) så hann jag oroa mig och tänka varje vaken sekund på om jag ens kunde bli gravid. Det enda jag gjorde var att googla på info om fertilitet, läste långa trådar på familjeliv om folk som försökte bli gravida. Jag köpte tom ett webinarpaket från jennykoos för att lära mig allt om fertilitet och menscykeln. Jag tempade varje dag med natural cycles och skrev ner flera gånger om dagen hur jag mådde osv. Så för mig var det inget problem att konstant tänka på och stressa över att försöka bli gravid. Hoppas ni får erat plus snart!
Hej, jag tror defintivt att det finns något samband med att stressa över att bli gravid och att det tar tid. Jag och min sambo hade försökt ungeför ett år när vi kontaktade gynmottagning för att påbörja infertilitetsutredning. När vi var mitt uppe i processen med att ta blodprov och allt sånt där så blev vi gravida utan hjälp ändå, en månad då vi knappt försökte och verkligen inte trodde att vi skulle lyckas själva. Det kan ta tid utan att vara fel. Vi lyckades efter 15 månader
Stressar man över att bli gravid så kan det nog påverka chanserna, men när vi gjorde en fertilitetsutredning som visade att det inte var nått fel med någon av oss så sa min sambo att han tror att jag måste sluta tänka på det... varpå gynekologen snällt men bestämt sa ifrån att vi kvinnor inte kan sluta tänka på det när det är de enda man vill🤷🏻♀️ Vi blev gravid första gången efter 5 månader som slutade i ett tidigt missfall, och sen blev vi gravida igen exakt 1 år efter. Det skiljer endast 2 veckor mellan BF datumen för de 2 graviditeterna. När jag blev gravid denna gången så tänkte jag att vi skulle skita i att försöka så aktivt som innan, utan hade bara sex då jag hade fertilt sekret, och om/när vi blev sugen och inte annars, vilket slutade med att jag blev gravid. Jag tror dock att det mer har o göra med tiden på året jag blev gravid, alltså i slutet på sommaren och att vi båda hade haft semester och va utvilade samt hade fått i oss massa D-vitamin från solen än att jag inte tänkte på att bli gravid. Just eftersom den enda graviditeten vi hade uppnått innan under 1,5 år skedde vid exakt samma tidpunk på året🤷🏻♀️🤷🏻♀️ Långt svar med jag hoppas att du förstår hur jag tänker😅
Det är väl stressen som man tänker på när man säger så. Jag tänker att det är viktigt att må bra och så länge du inte far illa av att tänka på det hela tiden så är det inga problem. Om det däremot får dig att må dåligt för att du blir ledsen när det inte sker och det påverkar dig negativt så bör du väl hitta sätt att fokusera på annat. Det är viktigt att må bra under processen :)
Man kan ju bli stressad av att tänka för mycket vilket aldrig är bra för kroppen men finns nog inga egentliga bevis för att de skulle gå bättre om man "inte tänker på det". Jag har varit allt annat än avslappnad och första graviditeten tog 6 månader (slutade i MA) och andra 5 månader, vilket inte är speciellt länge i sammanhanget.