Många goa mammor härinne verkar så kloka och samlade så nu vill jag gärna att ni delar med er av ert bästa (värsta?) psykbryt. Så man inte behöver känna sig som sämst i världen nästa gång det händer en själv. 😅
Var är jag?
I Föräldrasnack så kan du fråga och besvara frågor och dela din erfarenhet med andra!
Åh vilken bra tråd! Känns så skönt att veta att man inte är ensam! Är gravid i v 35 med en snart treåring hemma. Är sjukskriven pga foglossning och sammandragningar och mår allmänt kasst och är helt galet hormonell. Vissa dagar låser jag in mig på toaletten och gråter för jag blir så himla frustrerad över att han inte lyssnar. Han är en underbar unge och vild som jag vet inte vad och jag klarar inte av hans tempo. Kan inte leka normalt pga graviditeten eller ens ta honom till lekparken. Är jag ute med honom så springer han ifrån mig fort som fan och jag kan inte ens gå fort. Då slutar det alltid med att jag blir arg och höjer rösten och i värsta fall lyfter in en skrikande unge. Att jag måste ligga ner på soffan sen av ansträngningen ger ännu mer dåligt samvete. Gud så svårt det känns just nu. Hoppas att det blir bättre när lillasyster är ute.
När sonen är övertrött och blir som ur en scen ur exorcisten å vägrar sitta i vagnen. Man kämpar å ser galen ut med röv å ryggsvett hehe DÅ kan jag tappa det å gapa.
Bulanbert; undrar om jag ska köra den med makens rena tvätt också... 😑
Helt rätt systerEmma min dotter blir 17 månader nu den 17:e 😊 Ungefär så som du beskriver är det hemma hos oss också 😑 Men sen vägs det upp med att hon har dagar och perioder under dagarna som hon är helt underbar och gosig 🤗😍
SysterEmma: hehe, och jag som var osäker på om nån skulle vilja svara, eller om jag skulle få skit för att ta upp ett sånt ämne. Man ska följa sin första instinkt alltså. 😉
Det händer nog alla. Vi är bara människor vi med fast vi är mammor ;)
Fy vilken bra tråd det här blev Mamsan! Så skönt att höra att man inte är den enda som skriker åt sin unge. Här får det tyvärr ingen effekt. Han blir varken rädd eller förvånad eller nånting. Bara fortsätter skrika. I morse bröt jag ihop och till slut låg han i min famn och tittade på stadens hjältar medan mina tårar rann ner i hans lockar. Tror han såg tre avsnitt (har han aldrig fått göra innan) medan jag somnade av och till. Att vara gravid i v 6 med en 16-månaders är ingen höjdare.
Här är det på morgonen som det bråkas. För tillfället är jag så trött så jag inte vet vad jag heter, mina stackars barn vaknar till råga på allt så sent som halv nio varje morgon men jag är så trött att jag skriker nästan varje morgon 😔 får så dåligt samvete och det arga humöret går snabbt över, men känner mig fortfarande som världens sämsta mamma varje morgon. Men jag håller alla tummar och tår att det går över när bebis är ute (beräknad 25 augusti)
Jag och min 5 åring bråkar hela dagarna. Säger emot är otrevlig och har fått en hemsk attityd. Tillslut brister det och jag skriker😓 den lilla skriker hela dagarna tillslut sätter jag henne på golvet och låter henne skrika. Hon vill absolut ingenting eller så vill hon något hon inte får. Ibland har jag skrikit tillbaka och då har hon slutat och tittat på mig med sina stora ögon och då har jag skämts så mycket att jag brutit ihop
Riktigt psykbryt har jag först fått nu när sonen är äldre dvs. Sedan han var ca 2.5 år och fram tills idag (3 år 3 mån). Innan dess var när han var riktigt liten och inte slutade skrika vad jag än gjorde. Då har jag lagt honom i sängen, stängt dörren och gått ut i köket och tagit mig ett glas vatten eller så och låtit han skrika ett tag tills jag fått kraft att höra på det igen. Nu när sonen är äldre så utspelar det sig på det vis att han testar min gräns, vägrar göra som jag säger eller får ett hysteriutbrott för att han inte får som han vill. En incident är tex. Att jag hämtade han på fsk där han blev helt hysterisk för att jag kom först till grinden. Skrek och vägrade gå (jag var även höggravid) och så fortsatte det hela vägen hem. Tog 30 min att gå 150 meter....väl hemma var han tvungen attdisha, han hade lera precis överallt! Jag satte tillslut dövörat till och duschade honom under ren protest där han både sparkade och klöste mig mm. Tappade tillslut behärskningen och skriker tillbaka varpå han självklart blir jätterädd och gråter desto mer. När han och jag lugnat ner oss och han sitter i mitt knä invirad i handduk så pratade vi om det som hände. Han berättade att han blev rädd när jag skrek, att han inte ville vara dum (vilket han var eftersom är slogs hej vilt). Slutade med att han somnade vid kl.16:30 efter duschen och en flaska välling. Liknade tillfällen har dykt upp när man skrikit tillbaka tillslut......Helt normalt tror jag att vi alla får utbrott påverka barn. Viktigast är väl ändå att det inte sker konstant eller att man tar till våld.
Ett tag blev de många utbrott när sonen var riktigt trotsig och grinig och jag hade gravidillamående och var sjukt trött. Man skäms ju varje gång men som tur är blir vi sams fort och vi kramas länge efteråt. Nu har vi som tur är en lugnare period och de är tacksamt när man är höggravid och de är varmt som fan! ☺️
Oja! Det händer att jag tappar humöret.är ensam med en 9,5åring med en autismdiagnos, en ordentlig 6årstrotsare och en som fyller två nu och testar mitt tålamod varje sekund på dygnet och allt detta mitt i en skilsmässa full av förändringar för barnen. De måste få ett utsläpp för deras sorg och jag Försöker vara förstående men ibland När lillen är ultramammig och inte låter mig vara ifred och de äldsta två är varandra i luven och halvt slår ihjäl varandra när nån lek går överstyr.. Ja då höjer jag rösten för att höras över alla barn. Sen skriker vi på varandra en stund, alla går åt varsitt håll..utom lillen som är fastklistrad..grinar en skvätt över att jag tappade mitt tålamod och sen påt igen. Förklarar att även jag har mina gränser och tappar lugnet när det blir för mycket.. Sen händer det att jag låter dem hållas och går undan för att andas och slipper få ett psykbryt på dem.. O då får de skrika bäst de vill.. Alla föräldrar tappar nog humöret ibland. Det är inget fel med det. Mer en helt naturlig sak när det blir för mycket.
Har hänt ett par ggr när sonen inte vill åka nånstans och sparkar, slåss och skriker som gris när man försöker sätta fast honom i bilen att jag har luft ur honom ur bilen ganska hårdhänt. Morrat att då får du väl stanna hör så åker jag och sedan hoppat in i bilen och kört några meter. Han har blivit mer eller mindre panikslagen och sprungit efter bilen och gråtit. Sen har det gått så bra att sätta på bältet 😂 Den här graviditeten har jag fått så många psykbryt på mannen så kag har tappat räkningen 😱 Humörsvängningarna är 100 ggr värre nu än förra gången😂
Jag är med dej emli90. Har för mej att våra är rätt jämnåriga (16 mån här) och min son är på ett så uruselt humör nästan jämt nu för tiden. Gapar och skriker för minsta lilla. Kastar sig både på golvet och i famnen, bara en tidsfråga innan han skadar sig på riktigt känner jag. Känns som att jag tappar förståndet och skriker på honom nästan dagligen numera. Så fruktansvärt tråkigt. Känner mej hemsk, men vet inte vad jag ska ta mej till när han inte lyssnar på 'nej' 'stopp' eller 'släpp' eller vad det nu är när man säger det om och om igen. Tur man inte är långsint och inte han heller.
Jodå, senast igår. Jag är höggravid och har en 7årig tjej som kan va så tjurig... :( jag försökte länge å prata sansat med henne men sa att snart blir ja arg. Sen fortsatte hon säga emot mig å gnälla så då åkte hon in på sitt rum, vet inte vem av oss som gapade högst men sen kom hon å sa förlåt..
Mina utbrott gäller i princip uteslutande maten (min femåring äter ju inte), så då har det blivit både skrik och nån gång även tårar. Men det är max en handfull gånger och jag tycker att man är en "bra mamma" om man minns de ggr man blivit riktigt arg, finns många som skriker och gapar på sina barn från morgon till kväll, de hade inte kunnat redogöra för nåt enstaka tillfälle...
Jag mår lika dåligt varje gång jag skriker på dottern 🙁 Det kan vara att hon bara skriker och skriker så till sist skriker jag för att hon ska vara tyst (det funkar men är ju långt ifrån optimalt). Jag känner mig i och för sig riktigt dålig varje gång jag skäller på henne för att hon t.ex. klättrar upp på köksbordet eller gör något annat hon inte får, men jag måste ju säga ifrån. Ibland blir det på ett bra sätt och ibland när hon är olydig för femtonde gången på en halvtimme så tappar jag det och blir arg istället 😑
Vet inte riktigt men kanske när jag satte sonen på vår säng så han fick skrika "färdigt" där och sedan satte mig på toa och grät? Han brukar sluta nästan direkt eftersom han mest går och tjurar/smågråter, vill inte "straffa" på hans rum så det blir vår säng istället. Känner mig som en sjukt dålig mamma då men det är väldigt effektivt. Han är nästan tre. Känns inte som att han förstår förrän man tar honom ifrån sammanhanget som han gnäller/skriker om, efter kan vi prata om att man inte kan göra så och sedan kramas.