Min fina 4-åring har börjat med vad man kan kalla tics eller ritualer. Exempelvis måste han gå ett antal gånger över trösklar, mattkanter, nivåskillnader i golvet, streck i asfalten osv. Gör han det inte blir han jättearg/ledsen. Han vill ofta liksom börja om säger han. Det är som värst när han lämnas/hämtas på förskolan, vid nattning eller om vi ska iväg någonstans. BVC har ej några tips och av psykologerna som är specialiserade på småbarn i kommunen får vi heller ingen hjälp. Alla säger att så kan det vara, det går över. Men det är fruktansvärt just nu. Jag blir så ledsen av att se honom ha det så jobbigt. För två månader sedan fick han syskon och det började därefter. Någon som har tips på hur vi ska hantera det här? Försöker att inte påtala det, men det är ohållbart när han liksom hakar upp sig.
Var är jag?
I Föräldrasnack så kan du fråga och besvara frågor och dela din erfarenhet med andra!
Jag googlade lite och bups specialistmottagning för ocd har ett telefonnummer du kan testa: Kontakt och öppettider till Mottagningen för OCD och relaterade tillstånd Telefonnummer: 08-123 522 20 Öppettider: Helgfri vardag klockan 8.00–16.00
Hej! Jag jobbar som psykolog med behandling för ocd på en specialistmottagning. Jag tycker det låter lite utifrån det du beskriver som att det skulle kunna vara lite tvångsmässigt för att han behöver göra det så "det känns rätt", vilket är ett vanligt tema inom ocd. Också att han känner ett obehag som lättar snör han får göra beteendet. Det är inte alls ovanligt att små barn börjar göra sånt, speciellt när det varit stora förändringar och stress i livet. Det kan låta lite läskigt men jag lovar att det är ofarligt och lätt avhjälpt om ni kan få lite stöd i hur ni ska bemöta det :) speciellt när han är så liten! Jag skulle råda er att ringa er lokala bup för rådgivning, ofta kan rådgivning kring hur man ska möta beteendet räcka, men det låter som att han kanske kan behöva lite hjälp att komma ur dessa beteenden. Det kan ju också låta lite läskigt med bup, men de kan ge superbra råd! Ibland behöver man låta det vara och gå över som tidigare råd sagt, men min professionella erfarenhet är att man kan behöva ta hjälp så personen inte fastnar i något som blir värre i längden. Det kan vara bra att ringa och rådfråga, hellre fråga en gång för mycket än för lite tänker jag, speciellt när ni inte fått hjälp via bvc :)
Tack för svar. Det är nog sånt jag behöver veta, att jag inte ska stressa på. För nu står jag helt rådvill när situationen uppstår och så blir man arg istället för man är så oerhört ledsen. Jag har vart dålig på att inkludera så ska jobba med det mer. Liknelsen känns ju egentligen ganska klockren, de stackars barnen har ju inget att det säga till om men så förväntar man sig nästan att de ska vara superglada bara för att man själv är det. Han har inte haft dehär förut som sagt utan kom nästan över natten när han var tillbaka på förskolan igen efter att han fått syskon.
Jag förstår. När jag utbildade ägnade vi en hel vecka på att prata om vad som sker när barn får syskon och min professor sa något i stil med att ”det är som om din man helt plötsligt skulle komma hem med en ny fru och säga; hon ska bo här nu vare sig du vill det eller inte”. Det lät så hårt och jag minns hur alla blev helt till sig. Men han sa att barn kunde ta det väldigt hårt eftersom de inte förstår.. vidare sa han att det är viktigt att inkludera barn i allt man gör med nya bebisen. Exempelvis blöjbyte, matning osv. Det enda jag kan tipsa om är att inte stressa lilleman utan låta honom utföra sina ritualer för det kanske är hans egna lilla sätt att coopa det hela med lilla syskonet. Hoppas det finns någon annan som läser och kan dela med sig erfarenheter men det enda rådet jag kan ge dig är mest det - stressa inte för det kan bli värre :( ledsen om det inte är var det svar du väntade dig. Lycka till 💙
Jag frågar honom vad det är som sker och för det mesta säger han att han inte vet. Om han ens svarar. Idag hade en av pedagogerna pratat lite med honom och då hade han sagt att han tyckte det var jobbigt med lillebror och att det tog tid när han fick mat eller blöjan byttes. Alltså inget ”värre” än så. Han hade också sagt att det känns jobbigt i kroppen innan han upprepar sig men bra därefter. Men de verkade inte vara något annat han var orolig över. Jag frågar också när det hakar upp sig om jag kan hjälpa honom men han har inga svar på det. Men ibland kan han säga: ”gick jag inte på det där strecket nu?”
Hej! Det låter väldigt tufft för er men framförallt för lilleman :( kanske en dum fråga men har ni fått rådet att fråga honom varför han gör det? Ger det honom någon typ av trygghet? 💙