Hej. Nu blir detta ett långt inlägg, så jag hoppas ni orkar läsa. Jag är just nu gravid i vecka 10 och har haft sån ångest sen jag fick plus på stickan för ca 6 veckor sen pga att min sambo absolut inte vill ha detta barn. Min livssituation är inte den bästa, lider av diagnoser, har inget jobb, ingen inkomst what so ever och sitter hos kronofogden för att jag inte kan betala någonting. Min sambo har betalat för mig nu i 1,5 år, och han känner inte att han orkar betala för mig mer, och framförallt inte om vi ska ha ett barn på detta.. Därför är det enda han kan se att göra en abort vilket jag inte tror att jag kommer att klara av psykiskt. Han tvingar mig att ringa abortmottagningen för att boka tid "bara för att, så att jag har en tid innan vecka 12" i och med att det kommer bli både psykiskt och fysiskt påfrestande om jag ska göra abort efter vecka 12 då jag fått höra av läkare att man ist för skrapning får föda ut fostret nu när Corona har infallit.. Väljer jag att behålla blir jag ensam och han tycker jag är egoistiskt som tvingar honom att bli pappa till ett oönskat barn. Han påstår att det bara är mitt eget fel som blev gravid, men.. Han var medveten om att jag inte åt p-piller och ändå valde han att ha sex utan kondom eller annat skydd, så han är ju också delaktig till att detta hände, eller? Vad ska jag göra? Är rädd att jag kommer göra aborten för hans skull och förstöra för mig själv, är rädd att bli ensam, är rädd att jag inte kommer ha någonstans att bo, är rädd över att inte kunna avbelastas då mina föräldrar bor 4h bort, är rädd att allt kommer gå åt skogen.. Börjar nästan bli rädd för min egen pojkvän, trots att han inte är aggressiv av sig.. Snälla, hjälp!
Var är jag?
I Föräldrasnack så kan du fråga och besvara frågor och dela din erfarenhet med andra!
Hej! Om du är gravid och osäker så finna det kurator specifikt för den situationen att prata med. Så du kan ringa till mottagningen, ingenting kommer ristas i sten för att du gör det. Gå dit, bolla med en utomstående som bara vill ditt bästa ♥️ Du är fortfarande tidigt i graviditeten, det är ett embryo, inte ett barn nu. Det kommer gå bra. Om du väljer abort så fortsätt gå på samtal (följ upp!) t. Ex. Hos kuratorn. Så du känner att du har en "plan" hur du än känner efteråt. Kram ts
Denna kommentar har tagits bort av dess författare.
March - jättebra att vilja inspirera. Men jag tycker inte du ska förminska det du gått igenom och säga att ”finns lite vilja så går det”. Och det är en annan sak att vara ung och tvingas växa upp fort. Jag tycker du ska vara extremt stolt över dig själv, jag är jättestolt över att jag klarat av att rodda två småbarn, en utbildning och ett extrajobb under min fl. och det är fullt möjligt, fler har gjort det. Men om någon skulle fråga om det skulle jag aldrig säga ”ja, ja det grejar du. Inga problem”. Jag hade snarare svarat att vill du verkligen så går det, MEN det är tufft, blod svett tårar etc etc. Tycker det är en väldig skillnad. Och så många barn som föds in i missbruk och tuffa förhållanden. Min uppfattning är inte att staten fixar allt genom att betala ett litet tag för att sen barnet växer upp under drömmiga förhållanden.
Det fanns dom som inte tyckte att jag sjutton år gammal skulle behålla mitt barn, det barnet jag födde för fjorton år sedan är den finaste människa jag har mött, både innan och utanpå. Jag är partisk på sätt och vis i frågan för jag gick emot vad andra människor tyckte och tänkte och bevisade motsatsen. Därför är jag en kämpe som kämpar för att peppa andra till att lyckas, precis som jag gjorde. Jag är stolt över mig och min dotter och jag hoppas att jag kan inspirera andra unga tjejer i en situation som handlar om detta val. Kalla mig trångsynt eller att min mentalitet inte passar här, jag vill tro att vi kvinnor som blir mammor klarar allt, bara vi vill. Vill man så går det.
March - du lägger skam, är ganska trångsynt och saknar uppenbarligen förmågan att förstå kontexten av hel text. Inga svar har handlat om att ”har du inga pengar nu så...”. Fint av dig att tänka på kvinnan i första rummet, men många andra verkar tänka på barnet i första rummet och med den info vi fått, diagnoser som har begränsat under många år, lett till ganska svåra ekonomiska problem, är det här inte en tillfällig dipp. Anledningen till att behålla verkar vara att det psyke som redan är prövat skulle må mer dåligt av detta. Motsatsen betyder inte att man mår bra om man behåller. Nu måste jag först säga att jag verkligen inte menar att det ens nästan skulle bli en sådan utgång eller att ts skulle bli en dålig mamma eller liknande, men efter ”lilla hjärtat”-händelsen tycker jag det är vidrigt hur föräldrars rätt till sina barn är så mycket starkare än barns rätt till trygghet
Nej, jag lägger inte skam på någon som gör abort, det är ett val man helt få ta själv och det lägger jag mig inte i. MEN jag är heligt emot att tjejer ska behöva gå igenom abort trots att dom inte vill, när det finns ett skyddsnät att tillgå under en kort period i livet, som jag skrev i mitt första inlägg, kostnaderna för hur personen mår efteråt blir sannolikt högre över tid om hon kommer att må dåligt psykiskt. Pengar ska inte vara det stora problemet i denna fråga, utan det borde handla mer om ifall personen orkar ta hand om ett barn ensam. Men många skriver om abort och pengar och diagnos vilket i mina öron är helt sjukt! Det finns såå många människor med stabil ekonomi och som inte heller har någon diagnos att bära på som inte lämpar sig att ta hand om ett barn. Vill du göra en abort, gör en abort. Men vill du inte ska du inte behöva leva med det heller och må dåligt över det resten av livet.
March, allvarligt? Mördar ditt barn? Det där såkallade barnet är inget barn än. Du försöker lägga skam på så många tjejer som genomfört abort bara. Din mentalitet hör inte hemma här.
Jag är skattebetalare och ärligt talat betalar jag hellre för ett nytt litet liv som föds än för en hel massa annat som skatten går till. Att göra en abort är ingen liten grej, du mördar ditt barn. Du ska leva med det hela livet, dessutom är det inte säkert att du någonsin får en ny chans. Att få barn är sjävklart inte heller någon liten grej att gå igenom och är självklart tufft på sitt sätt. Men är det endast pengar och en diagnos det handlar om tycker jag att samhället kan ställa upp under en period och ge detta barn en chans att få leva och slippa bli nedspolat i toaletten.
AliceF, hur i hela fridens namn tänkte du med den kommentaren? Ingen har sagt att hon pga sina diagnoser inte någonsin ska skaffa barn. Det jag och andra sagt är att om hon inte har en bra ekonomisk situation samtidigt som hon har diagnoser som gör hennes psyke instabilt så kanske det inte är läge att skaffa barn just nu. Många skriver dessutom att socialtjänsten hjälper till, men jag personligen tycker det är fel att skaffa barn i syfte att staten och därmed andra skattebetalare ska försörja dem.
AliceF, du har nog bara läst det du vill läsa, där är ingen som skrivit att hon inte borde skaffa barn för att hon har diagnoser. Det folk skriver är att hon borde styra upp sitt eget liv innan hon tar ett barn till världen, hade hon fått hjälpt med sina diagnoser av en psykolog eller med mediciner så hon haft det under kontroll så hade hon nog nämnt det. Min man har ett antal diagnoser men är världens bästa pappa! Men han har oxå kontroll på sina diagnoser och även sitt liv och sin ekonomi och ger därför våran son en trygg familj att växa upp i!
jag ser att du fått en del elaka kommentarer, jag anser inte att dina diagnoser har någonting med din föräldrar roll att göra, skulle det vara så, då är jag övertygad om att du kommer få hjälp och stöd i detta, eftersom du redan har diagnoser så misstänker jag att du redan har kontunuerlig kontakt med psykolog- Vill du innerligt behålla detta barnet så tycker jag att du ska göra det och ja soc kan ju stödja dig ekonomiskt, det gör dom kanske redan eftersom du har diagnoser som kanske gör att du inte orkar jobba. Du kan ju inte hjälpa att du har dom här personlighetsdragen. men bara för det ska det inte få hindra dig att göra andra saker i ditt liv, du ska verkligen inte lyssnaa på dessa "H.i.tler dyrkare" det låter nästan som det när dom säger att man inte ska skaffa barn när man har något form av handikapp detta var det sjukaste jag läst på länge och jag hoppas minsann dom skämms!!!!!!
Börja jobba, gör en plan me kronofogden och dem tar inte mer i månaden än vad du å dit barn ska kunna leva för. Men de kanske också svårt att fixa jobb sista minuten, men i din situation hade jag tagit vad som helst bara för att ha en bra mamma penning. Iallafall en viss del, sen när barnet är fött, kan du söka bostadsbidrag (vilket nt ger mycket men bättre lite än inget) underhållsstöd om du e helt ensam i vårdnaden, barnbidrag plus de lilla extra som föräldra penning. Sen kronofogden kanske tar 1000 kr till å början med i månaden, tills du börjar jobba igen. Kanske svårt att skaffa bostad? Eller för dyrt för din ekonomi, Om du nt kan bo hos ngn kanske du inte klarar detta alls. då är de bättre en abort än om socialtjänsten tar barnet.
Det är helt upp till dig, men att ha barn är påfrestande och enligt mig krävs en stabil grund både psykiskt och ekonomiskt. En abort är självklart påfrestande, men sitter du hos kronofogden kommer du inte kunna försörja ditt barn och i värsta fall kan socialen omhänderta barnet. Att behålla barnet med tanken att socialtjänsten ska försörja er är inte rimligt
Hej Det är tråkigt att höra. Men i mina öron När du skriver att du har diagnoser, Har ingen bra ekonomiskt situation. Har inget jobb osv. Redan i starten så ser jag att du kommer få barnet att lida. Barn är inga dockor man föder fram och kan leka med när det passar en.barn är stort ansvar och livet förändras helt för en. Speciellt den första tiden när nyfödda kan ha kolik och annat som gör att man mentalt blir påfrestas. Tänk på att om dina diagnoser vilka det nu är kan förvärras och att du inte kan ta hand om barnet. Då blir din sambo den som får fortsätta ta på sig allt. Han säger redan nu att han inte vill. Vad händer med barnet då? Ska den hamna i fosterfamilj för att du psykiskt inte orkade ta tag i ditt liv eller psykiskt orkade genomgå abort? Hade jag varit dig hade jag antingen tagit mig i kragen och börjat jobba sparat ihop Pengar, bevisat för sambon att detta fixar vi tillsammans Och att du är stark nog eller gjort abort och väntat med barn tills båda är redo. Lycka till hur som helst!
Hur har det gått för dig? 🌷
Jag tycker att det vore klokt att ge dig och barnet först och främst en trygg och stabil grund när bebis kommer till livet. Med det menar jag alltså en buffert, ett sparande och en ekonomi som kan ta hand om dig och ditt barn. Det är dyrt med barn, det kostar mer än vad man tror med blöjor, mat, kläder, nappflaskor, säng, skötbord, vagn osv osv. Har du jobbat så du kommer få försörjning av försäkringskassan? Har du en årsinkomst? Jag kan bara prata för mig själv men jag hade inte valt att sätta ett barn till världen om jag inte hade ekonomiska förutsättningar för det! Visst det finns hjälp som t ex socialen men till vilket pris... Pengar är inte allting men det är mycket när det gäller trygghet, stabilitet och en bra grund för ett barn att växa upp i. Ta hand om dig!
Jag hade inte ekonomiska förutsättningar för ett barn när jag var 17 år och blev gravid. Idag är detta barn 14 år gammalt och har garanterat inte lidit pga det. Jag fick jobb direkt efter studenten och klarar jag det är jag övertygad om att de flesta andra också gör det. Samma gäller pappan till barnet, som dyslektiker hade han dessutom väldigt svårt i skolan men lyckades också få ett jobb när tösen var mycket liten. En abort är inget man ska gå igenom om man verkligen inte vill. Jag har haft god kontakt med mycket inflytelserika människor som ung i denna situation och deras enkla svar var, vill man så går det. Det var dom orden som spelade in i hur jag hanterade min och mitt ex situation när vi blev gravida och hur bra det blev med utbildning och jobb. Det mesta löser sig om man bara tror på sig själv och inte ger upp. Man får kriga hårt!
Hej, Även fast alla tidigare har skrivit tänkvärda saker håller jag ändå med fams9. Det finns ett socialt skyddsnät, men det är väl ganska naivt att ta ett barn till världen med en tanke om att staten ska försörja det? Att ha barn är något fantastiskt, men också något oerhört tufft och påfrestande emellanåt. Vi är två föräldrar som båda har det bra både psykiskt och ekonomiskt men kan ändå känna att det är övermäktigt i sina stunder. Han hade oskyddat sex och får ta konsekvensen. Vilket är att han nu kan bli pappa mot hans vilja. Du får samma konsekvens men med det kommer ett ansvar att se om du kan ge ett barn ett drägligt liv utan partnern på tåget. Vad är motivationen till att behålla? Att du vill ha ett barn eller att du känner att du kan ge ett barn ett bra liv?
Det låter som att saken är ganska enkel egentligen, klarar ditt psyke inte av en abort så ska du inte göra det heller. Det finns ett skyddsnät i Sverige som heter Socialtjänsten och som alla nog vet är det dit man ska vända sig som man ekonomiskt sitter i en knipa, du kommer att kunna styra upp ditt liv med jobb och dyl över tid, men om du blir sjuk (psykiskt) pga en abort, det är det värre med! Du kommer förmodligen att kosta samhället betydligt mycket mer över sikt om du gör en abort än om du tar den hjälp som finns under en period i ditt liv. Ett annat tips, om du väljer att behålla barnet, flytta dit dina föräldrar bor, när barnet väl är fött kan pappan stoppa dig! Var beredd på att ha en stort jobb framför dig och ta den hjälp du kan få av föräldrar och vänner! För ett litet barn är inte pengar det primära utan kärlek, närhet och omtanke! Lycka till och lyssna på ditt inre! ❤️
Jag vill verkligen skriva att du ska göra precis som du vill och inte lyssna på någon annan, det är din kropp och att någon annan ska ta ett barn ifrån dig är inte okej! MEN ett barn är ett väldigt stort ansvar, och är det som du själv skriver att du inte har ett jobb och kronofogden efter dig så kanske du ska styra upp ditt eget liv och lära dig att ta hand om dig själv först innan du skaffar ett barn som du måste ta hand om, för när barnet väl är här så finns det inget utrymme att styra upp ditt eget liv. Jag vill verkligen inte vara elak men blev precis mamma själv och hade jag varit lite mentalt svagare eller lidit av någon diagnos så hade jag aaaaaldrig fixat detta. Min man lider av ett antal diagnoser och detta är jätte påfrestande för honom och hade vi inte haft varandra och varit starka tillsammans så hade vi aldrig löst detta. Som sagt , jag vill verkligen inte vara hemsk mot dig, det finns många kvinnor som uppfostrar ett barn själv galant men tror dom har lite bättre förutsättningar än dig. Massa styrke kramar!!!!
Han har varit medveten om att det finns en risk at du blir gravid, vilket du blev. Så han kan knappast bli chockad. Förstår honom delvis i att han känner att han inte vill betala för dig och ett barn som han inte ens vill ha, men det är du som bestämmer om du behåller eller inte. Min sambo får just nu betala för det mesta. Jag kommer få ca 4000 när jag får föräldrapenning. När jag blev gravid var det något vi pratade om, mest för att jag ville göra honom medveten om att han får ett större ansvar. Han ville inte bara delaktig i beslutet att behålla eller inte. Det va något jag var arg över förut men kan förstå nu. Han ville inte stt jag skulle känna mig pressad att göra si eller så. Jag vet att han ville behålla, men jag va tveksam i början. Vill du behålla så får du behålla. Han kan eller får inte ta det beslutet åt dig. Finns det någon du kan prata med? Någon vän eller dina föräldrar? Kan du flytta till dina föräldrar? Du borde kunna få kontakt med en kurator eller liknande genom mvc eller Vc. Jag är ”ung nog” för umo så när jag ringde dit så blev jag skickad till kuratorn eftersom jag inte hade bestämt mig. Jag gick visserligen aldrig på det mötet men stöd ska finnas.