Jag plussade för 6 dagar sen, i v.4+5 så väldigt väldigt nytt. Jag har längtat efter dagen jag ska skaffa barn så länge jag kan minnas och va så glad när vi bestämde oss för att det var dags. Jag är en ångestladdad person med känslorna på utsidan och allt jag känner är ångest. Trots att barnet va planerat känner jag mig inte säker på att jag vill ha det. Vi hade räknat med att det skulle ta i snitt 7 månader innan vi blev gravida, men det gick på första försöket. Jag vet inte om det kan bero på det, chocken att det gick så fort? Lever ett underbart liv, tidigare mått dåligt men kände mig verkligen lycklig på riktigt för 6 dagar sen, innan + på stickan. Nu är jag fylld av ångest och tvivel. Någon som känt/känner samma?
Var är jag?
I Föräldrasnack så kan du fråga och besvara frågor och dela din erfarenhet med andra!
Ja helt normalt! Jag och min man kämpade i 1.5 år innan vi lyckades med denna graviditet. Så detta barn var planerat och efterlängtat men när jag var i ca v6 så hände nått, jag började må dåligt mentalt och allt var tungt, det kändes inte som jag trodde det skulle kännas. Jag tvivlade på att jag valt rätt att bli gravid och mådde dåligt över att jag inte ville ha barnet längre. Jag googlade på nätet och hittade info om att det är väldigt vanligt att utveckla depression under graviditeten. Jag kontaktade min mödravård och fick kontakt med en läkare och jag har sedan januari varit sjukskriven för depression. Under den tiden har jag hunnit reflektera väldigt mycket och jag har även fått gå på möten med en KBT terapeut. Det har hjälpt mig så otroligt mycket att lära mig att tänka på andra sätt, varför jag bland annat hamnade i denna situation var att jag hade så höga förväntningar på denna graviditet och när jag väl blev gravid och alla möjliga känslor dök upp och verkligheten kom ikapp så kraschade allt runt omkring mig. Om du mår dåligt och inte vet vart du ska ta vägen och vet vad du vill, ta kontakt med din bm och be om att få prata med någon. Jag är så glad att jag tog steget att göra det för det hjälpte mig verkligen, nu är jag glad och positiv till mitt lilla mirakel som växer inom mig. Lycka till 🍀🌸
Helt normalt. Oroa dig inte. Visst det är ingen kul känsla såklart men fullt normalt. Det tar ett tag för vissa att ställa om och förstå❤ Låt det ta den tid det tar. Ingen stress. Alla känner olika å det finns ingen manual på hur man ska känna eller agera liksom. Vi är alla olika på alla sätt å vis. Kram❤👊
Kunde varit jag som skrivit ditt inlägg... Jag har alltid längtat efter att skaffa familj och har med tänkt att det kommer ta tid när vi väl bestämt oss men det lyckades på första försöket vilket verkligen kom som en chock. Jag har sedan tidigare problem med ångest och den här oron jag känner nu är något helt annat, har börjat tveka på att jag kommer klara av graviditeten och att vara en bra mamma... Det är så märkligt att när det man önskat sig mest i världen sker så känns det inte sådär fantastiskt som man hoppades på...
Ja, det är helt normalt. Har känt så med alla mina tre barn, tills runt v.20, då har det blivit mer ”på riktigt” och jag har smält att man faktiskt är gravid. Ta det lugnt, det blir bra. Och grattis :)
Helt normalt! Nu går jag i en ångestbubbla åh hoppas på att jag inte fått missfall. Har oron orsakat det? Det bästa är nog bara att sitta lugnt i båten. Allt blir bra 😌
Det är normalt! Det är en jättestor omställning och finns många förväntningar på att man ska vara jättelycklig som gravid men det är samtidigt en av livets största förändringar! Det tar tid att landa i! Och även när man gjort det så får man lov att processa/sörja livet som "varit" och göra plats för det nya. Alla känslor - förhoppningar och rädslor. Ge det tid! Sedan är det också jättevanligt att faktiskt inte tycka om graviditeten (även om man älskar sitt barn sen). Släpp förväntningarna på att vara lycklig/"njuta" och försök ta det som det kommer :)
Låter som jag som skrivit detta! Jag tvekade fram och tillbaka om jag skulle göra abort trots att graviditeten var planerad! För oss gick det också mycket fortare än tänkt! Men nu är jag snart halvvägs och allt har vänt! Nu känns det som det ska , trodde inte det skulle vända och var rädd att jag gjort ett misstag och kanske inte ville ha barn! Det verkar vara ganska vanligt och jag tror det är viktigt att prata om det! Jag sa både till vänner och barnmorskan att jag kände på det sättet och då hjälpte nog mig framåt , hoppas det känns bättre för dig snart med ❤️