Varför pratas det så lite om den blivande pappans känslor?

Jag är fullt medveten om att det inte är riktigt jämförbart rent känslomässigt att vara den gravida och att vara partner till den gravida. Tror inte att vi män kan föreställa oss den hormonförändring och och förändring av kropp och psyke som kvinnan upplever under graviditeten. Jag skulle så gärna ta över hälften av dom symtom som min partner upplever för att avlasta henne och för att få bli en större del av graviditeten. Nu går det ju tyvärr inte göra så att mannen får hälften av alla symtom. Och med det så vill jag komma till vart mannen egentligen står under graviditeten? Jag är lite chockad över hur lite det skrivs om mannes känslor under tiden partnern är gravid. Vet att det finns väldigt många puckon där ute som inte är beredda att ta sitt ansvar och inte bryr sig särskilt mycket om sin partner, men mycket känns även som en syn från stenåldern när man läser kvinnors uppfattning om oss män. Det är många sidor man läser att kvinnor tycker att mannen ska vara tyst och inte gnälla eftersom det är hon som bär barnet, att han inte bryr sig osv. Många gånger känns det som om det är förutbestämt att det ska vara så. Jag har absolut förståelse att kvinnans känslor går upp och ner, men det betyder inte att vi män inte har några känslor alls. Jag kan utan problem säga att relationen har förändrats när min sambo blev gravid. Jag försöker finnas för så mycket det går för henne men känner själv att man står utanför och ibland så känner man sig inte älskad på samma sätt längre. Många tycker att det är bara för oss att blunda för det, det går över, och därför så skrivs det antagligen inte så mycket om det. Tror faktiskt att det blir fel i många relationer när mannens känslor blir åsidosatta. Det kan va en väldigt skrämmande känsla att inte känna sig omtyck och otillräcklig. Det kan skapa en rädsla för att man ska bli lämnad och inte få vara med om att bilda den där familjen man som man längtat efter. Jag är hela tiden öppen med vad jag känner och tycker för min partner, samtidigt som jag förstår varför hennes känslor förändras. Tycker nog i största allmänhet att efter det jag har läst på olika forum är att mannen känslor glöms bort ganska ofta och det är skrämmande. Det är 2018 nu, inte stenåldern där mannen skulle vara ute och jaga och vara tuff. Vi män är inte så tuffa och hårdhudade som många kvinnor vill tro, det är en förlegad bild av oss. Är det bara jag som tycker att det är så eller är det bara att ingen vågar ta upp det?