Jag är fullt medveten om att det inte är riktigt jämförbart rent känslomässigt att vara den gravida och att vara partner till den gravida. Tror inte att vi män kan föreställa oss den hormonförändring och och förändring av kropp och psyke som kvinnan upplever under graviditeten. Jag skulle så gärna ta över hälften av dom symtom som min partner upplever för att avlasta henne och för att få bli en större del av graviditeten. Nu går det ju tyvärr inte göra så att mannen får hälften av alla symtom. Och med det så vill jag komma till vart mannen egentligen står under graviditeten? Jag är lite chockad över hur lite det skrivs om mannes känslor under tiden partnern är gravid. Vet att det finns väldigt många puckon där ute som inte är beredda att ta sitt ansvar och inte bryr sig särskilt mycket om sin partner, men mycket känns även som en syn från stenåldern när man läser kvinnors uppfattning om oss män. Det är många sidor man läser att kvinnor tycker att mannen ska vara tyst och inte gnälla eftersom det är hon som bär barnet, att han inte bryr sig osv. Många gånger känns det som om det är förutbestämt att det ska vara så. Jag har absolut förståelse att kvinnans känslor går upp och ner, men det betyder inte att vi män inte har några känslor alls. Jag kan utan problem säga att relationen har förändrats när min sambo blev gravid. Jag försöker finnas för så mycket det går för henne men känner själv att man står utanför och ibland så känner man sig inte älskad på samma sätt längre. Många tycker att det är bara för oss att blunda för det, det går över, och därför så skrivs det antagligen inte så mycket om det. Tror faktiskt att det blir fel i många relationer när mannens känslor blir åsidosatta. Det kan va en väldigt skrämmande känsla att inte känna sig omtyck och otillräcklig. Det kan skapa en rädsla för att man ska bli lämnad och inte få vara med om att bilda den där familjen man som man längtat efter. Jag är hela tiden öppen med vad jag känner och tycker för min partner, samtidigt som jag förstår varför hennes känslor förändras. Tycker nog i största allmänhet att efter det jag har läst på olika forum är att mannen känslor glöms bort ganska ofta och det är skrämmande. Det är 2018 nu, inte stenåldern där mannen skulle vara ute och jaga och vara tuff. Vi män är inte så tuffa och hårdhudade som många kvinnor vill tro, det är en förlegad bild av oss. Är det bara jag som tycker att det är så eller är det bara att ingen vågar ta upp det?
Var är jag?
I Föräldrasnack så kan du fråga och besvara frågor och dela din erfarenhet med andra!
Hey! Jag känner igen mig i allt du säger och håller helt och fullt med. Tycker aldrig att pappans känslor tas upp när det kommer till graviditeten, samt att vi mer ofta än sällan ignoreras som förälder i jämförelse med mamman. Jag har två söner som jag älskar och avgudar, där jag varit närvarande vid såväl födslar och under graviditeten och där jag gjort allt jag kunnat för att avlasta i den yttersta mån jag kan. Läste vår förlossningsjournal igår, och där nämns jag bara vid två tillfällen, när jag bad om sekretess samt när min sambo blev frågad om utsatthet för våld i hemmet. Det kändes inte så bra. Man är Två om att bli föräldrar. Man är Två för att kunna skapa ett nytt liv. Men många verkar ändå envisas med att leva kvar i myten om att mamma är den enda som gäller. Nu när alla tjatar om jämställdhet osv, är det kanske dags att ta upp detta med. För det är fan sårande att ignoreras i sådana sammanhang som detta. //Micke
Ok. Men fy vad jobbigt. Hoppas de löst sig på bästa sätt ändå för honom/er.
Laglig, är att man följer föräldraledighetslagen. Han blev uppsagd i samband med föräldraledighetsansökan. Är man mer laglig så följer man föräldraledighetslagen, semesterlagen och sköter utbetalningarna och sånt.. det gjorde inte denna arbetsgivare. De fuskade med allt från lön, semester till skatt osv
Flingan32: vad menar du med att den nya arbetsgivaren är mera laglig? Om din man söker föräldraledighet i god tid kan man inte bli nekad. Lite nyfiken på vad du menade bara.
Fler av såna män som dig behövs verkligen! Min man är väldigt omhändertagande och vi har delat på föräldraledigheten hälften var med alla tre barnen, nu väntar vi fjärde. Han jobbar inom byggbranschen och förra året när vår minsta var 3 mån sökte han halvtid föräldraledighet och två dagar senare fick han ett uppsägningspapper i handen p g a arbetsbrist. Nu är man väldigt försiktig men det verkar som om den nya arbetsgivaren är mer ”laglig” och följer reglerna. På tal om känslor så detta gjorde att allt blev kört ner i botten rejält då det var strul med löneutbetalningarna och semesterlönen och allt.. han var nog mera påverkad känslomässigt än jag .. sen känslor när man är gravid, vi har alltid fått frågan på mvc och hur min man mår och känner så vi har haft tur att alla barnmorskebesök har inte alltid varit för min skull. Tycker absolut att du ska kanske ta upp det med mvc barnmorskan. Man går ju igenom graviditeten tillsammans och mannen är precis lika mycket förälder bara att kvinnan får bära barnet och 9 månaders försprång rent känslomässigt..
Det finns hjälp för blivande fäder att söka. Hör hos MVC. Sök pappagrupper att umgås med eller snacka med kompisar i liknande situation. Berätta för MVC om vad du vill ha svar på så fixar dom det.
Kanske saknas ett manligt perspektiv pga för få har krävt det. Kräv det så att framtida pappor kan få den informationen.
Underbart att du vill vara delaktig! Många av de jag känner som är pappor tog det ofta tills bebisen kommit innan poletten ramla ner. Min bm var duktig på att fråga min partner hur han kände och mådde. Min psykolog på mvc ville att min partner skulle med både under graviditeten och efterråt och vi pratade mycket om hans känslor om min förändring, förväntnigar och rädslor för förlossning och bli pappa. Gick på aurora samtal och de pratade mycket om hur pappan ska vara stöd och försöka ta hand om sig själv under förlossningen och känslan av hopplöshet. Fick papper på det också. Men eftersom ni är så tidigt i eran graviditet har ni inte fått den hjälpen inom sjukvården iaf. Jag känner också att i dagens jämställda samhälle att papporna kommer ikläm hos många kvinnor. Maken får beröm av andra kvinnor att han går ut med sonen i vagnen och är "barnvakt" åt honom. Nä han är en underbar pappa som älskar sin son och vill vara delaktig. Känns som det är ett gammalt tänk. Det är omvälvande att bli förälder och borde erbjudas ev. Pappagrupper där blivande pappor & pappor kan träffas och få stöd av varandra. Tror att det kan vara svårt som gravid att ta hänsyn av alla känslor ens partner har. Jag gick igenom en kris, då kroppen och alla känslor stormade. Jag ville att han skulle få vad så delaktig som möjligt men det gick inte med allr. Vi kände oss väldigt ensamma från båda hållen i början. Men när sonen började sparka så skedade jag maken så han kände sparkarna ofta och det gav oss ett bättre band. Jag försökte lyssna på hans önskemål och inte stänga ute honom men det tog ett tag så han fick prata med sin pappa då vi är de första av våra kompisar som fått barn.
Bra fråga varför det pratas så lite om pappans känslor, är ju sjukt viktigt! Jag upplevde på vår föräldrautbildning att det fick komma fram mycket kring det för oss iallafall. Men annars är ju mycket fokus på förlossningen t ex, vilket jag tycker var det enklaste jag gjort, närmar däremot kom hem med en bebis, det var ju som en chock. Men man är två om att få barn och det finns så mycket en man kan göra för att dela på graviditetsbesvären och annat. Min man är ju så lugn och han var till stor hjälp vid amningen, som ju fungerade super men lätt är det inte, ibland då jag blev stressad så hjälpte gan gill att lägga lillan tillrätta så hon fick ett bra grepp, guld värt! Nu är ju flickan två år och jag gravid i vecka 39, sover inget alls, halsbränna ryggont mm. Min man masserar lite, gosar med magen, köper den mat jag vill ha, nattar lillan, ger lillan mat, sitter lugnt genom mina hormonutbrott och bara finns här. Det lilla gör så sjukt mycket! Vi delade inte lika på föräldraledigheten då jag ammade mycket första året, men han har tagit inskolningar på förskolan och all annan föräldraledighet sedan, så bra system vi har att man kan bestäma själv.
Min sambo har haft liknande upplevelser. Under graviditeten fokuserade alla i vården på mig och sa till sambon att din tid kommer sen, men det gjorde den aldrig. När han var föräldraledig så uppmuntrade jag honom att gå på öppna förskolan. Han gick en gång. För när han var där hade tydligen mammorna diskuterat föräldraförsäkringen och sagt att mamman borde få all föräldraledighet. Min sambo är känslig och gillar inte att debattera så han blev givetvis ledsen (jag hade troligen blivit förbannad om jag varit med). Själv kan jag inte förstå hur man kan skaffa barn med någon som man inte vill låta ta hand om barnet, inte konstigt att fäderna blir oengagerade när de utestängs redan från början. Jag tycker att min sambo är en bättre förälder än jag är och det är inte hormoner eller kön som avgör vem som är bäst på att ta hand om barn
Det måste ha med uppfostran att göra när det gäller att prata känslor män emellan. Många av mina vänner kan jag prata om vad som helst med, vissa tar lite tid på sig att öppna sig men dom flesta är öppna om nästan allt. Dock så har jag ett yrke där jag jobbar med dom flesta kategorier inom byggbranschen och där märker man av en machostil som är pinsam att höra. Det är när jag hör dom prata som jag förstår att många har svårt att prata känslor. Jag hoppas verkligen att dom inte är likadana hemma 🙈 Du har rätt i att det handlar inte om att hjälpa till, det är ju förhoppningsvis 2 personer om beslutet att skapa en familj och därmed samma ansvar för båda vare sig barnet ligger i magen eller om det har tittat ut. Tycker bara att det är då tråkigt att det finns oändligt mycket om kvinnas väg genom graviditeten men som sagt nästan ingen om månen. Det handlar inte bara om att män inte vågar prata känslor emellan varandra, utan mer att det verkar inte finnas någon som vill belysa problemet. Tror att om det togs upp oftare så skulle det nog hjälpa många att inse att det inte är farligt att prata känslor. Tragiskt att pappagruppen din man var på va så ytlig. Sex är inte allt, även om det är en viktig del i en relation. Det borde finnas viktigare saker att oroa sig över. Jag längtar så otroligt mycket tills man ser magen växa så jag får känna på den. BF är beräknad i aug så det är inte riktigt säkert än 🙈 vi är ganska överens om föräldraledighet. Ska försöka göra det så jämt som möjligt.
Viktig fråga, tycker jag, särskilt om vi vill ha ett jämställt föräldraskap. Jag förstår att man kan känna sig väldigt utanför. Som gravid får man tusen känslor och tankar i kroppen, och alla möjliga symptom som man försöker att tolka. Det är inte alltid så lätt att dela med sig av. Sedan jag var gravid med mitt första barn (väntar nu mitt andra) har jag känt ett väldigt nära systerskap med vänner som också har varit gravida. Man behöver inte säga så mycket, man förstår alla knäppa tankar och konstiga nojor som dyker upp. Jag tror dessutom att i fallet med heteropar så är det tyvärr så att de flesta män inte diskuterar känslor med sina vänner på samma sätt som kvinnor. Det är väldigt, väldigt synd och jag tror dessutom det är skadligt för alla inblandade. För precis som du skriver så HAR ju alla känslorna, men inte samma utrymme att diskutera dem. Det finns ju pappagrupper, min man gick på en sådan träff under min första graviditet. Han var lite förvånad över den låga nivån, typ att det pratades om sexlivet efter förlossningen nmedan han tyckte att det mest intressanta var när de diskuterade vad föräldraskapet gör med en. Jag blir också mörkrädd när jag läser en del grejer, särskilt av typen "Hur ska jag få pappan att hjälpa till med barnet?". Båda föräldrarna är lika mycket föräldrar!! En pappa ska inte "hjälpa till" eller "vara barnvakt", han ska vara förälder! Att man i vissa familjer inte ens diskuterar hur man ska dela upp föräldraledigheten utan bara per automatik tänker att mamman ska vara hemma minst ett år är i mina ögon såå märkligt. Givande och tagande från båda håll krävs för att man ska få ett jämställt föräldraskap. För att sammanfatta: Det är skitbra att du vill stötta din partner och att du vill vara lika mycket blivande förälder som hon. Som gravid kan man känna sig knäpp, jobbig och krävande ibland och det är inte alltid lätt att dela med sig - särskilt till den person man ju faktiskt vill ska tycka om en mest av alla. Det låter som att du har en klok inställning och din vilja att prata om dina känslor kommer att gynna din familj och framför allt din relation till ditt barn. Det finns som sagt pappagrupper, kolla med er MVC om de har någon sådan. Sedan kan jag tipsa om Manne Forssbergs blogg, men den kanske du redan har sett? Han skriver bra om att vara pappa, tycker jag..
Tycker att du har helt rätt i det, det tas upp alldeles för sällan om inte alls.