När vi köpte ny bil så frågade min mans vän om vi skulle få barn eftersom vi skaffade en kombi. Min man pratade bort det då för det var för tidigt att säga någonting. Då fick han reda på att de hade blivit gravida men det hade uppstått problem så det blev inget. Det skulle skilja några veckor bara emellan oss. När vi sen skulle berätta när det hade gått 3 mån så drog vi oss för att berätta för dem men tanke på vad som hade hänt. Vi pratar knappt om barn med dem, hans vän är inte intresserad av att busa eller frågar hur det är med lillan. De har fortfarande inte fått än och vi går lite i tankarna, tänkt om vi hinner få en till om vi kan få fler innan dem får en. Hur hanterar ni andra detta om ni har en liknande situation?
Var är jag?
I Föräldrasnack så kan du fråga och besvara frågor och dela din erfarenhet med andra!
Vi var först i kompisgänget med att få barn, när vår tjej var ca 1,5 år fick 2 kompispar barn nästan samtidigt, med bara ett par veckors mellanrum. Det ena paret visste jag hela tiden att de skulle ha, alla tecken fanns där (folsyratabletter synligt, drack inte alkohol, mådde alltid illa och orkad eingenting mm) och i början störde det mig att de inte bara kunde erkänna att de skulle ha barn när vi frågade men sen kom det fram att de skulle fått barn bara ett par månader efter oss men förlorade det så de ville vara säkra på att det skulle gå vägen innan de sa nåt... Däremot så fick jag missfall när de kommit ungefär halvvägs och jag hade då ett par veckor då jag inte klarade av att träffa de för att jag tyckte att det var så jobbigt att se deras magar men min egen växte inte.. Men jag blev gravid igen innan deras barn hann komma och det kändes lättare. Tror man får vara ganska ärlig i tidigt skede, det är ju inte ert fel att de har otur i barnaproducerandet och ni ska ju inte behöva anpassa er efter det.
Det är väl ingen här som sagt att man ska pausa sitt liv? Snarare tvärt om...
Har ett par som jag e nära vän med å dom ha kämpat i flera år för att få barn, tillslut blev insemination med en donator då ena av dom ej kan bli förälder å idag ha dom en underbar dotter som dom älskar så mycket. När hon varit gravid några månader konstaterade jag att jag oxå va gravid. Var planerat men vi trodde aldrig det skulle gå så fort. Jag fick lite dåligt samvete mot dom, här ha dom kämpat i flera år å så blir jag å min sambo gravid i stort sett direkt å efter ha varit ihop ganska kort tid. Jag valde att prata med min kompis om det här å hon va å är så gullig å sa att varför ska jag skämmas över att jag kan bli gravid lättare än dom, varje barn e minst lika mycket efterlängtade. Tråkiga vi upplevde var snarare gemensamma bekanta sim uttala sig om att mina vänners kommande barn var ju en större grej än vårt då vi inte behövt kämpa. Gjorde mig lite ledsen men skönt å veta att mina kompisar inte tyckte de å idag ha vi varsin dotter med drygt 3 månader emellan. Så mitt tips, prata med dom å så tyck jag inte som nån annan sa att man ska pausa i sitt liv för att det i går lika bra för nån annan. De man kan göra e att finnas där för dom å låta dom prata om det om dom vill men samtidigt inte vara annorlunda än mot nån annan.
Det bästa är nog att vara ärlig och inte dra ut på det för länge, värre blir det om dom får reda på det av någon annan. Sen är det ju upp till dom hur dom gör, men vad deras val än blir så får man ju acceptera det. Man får hoppas att deras tur snart kommer, och tänk på att ni inte ska behöva välja bort eller stanna upp i ert liv! Gör det som ni känner för och planerat, ibland måste man vara lite egoistisk.
Hej knubbis. Tycker synd om dig. Trodde inte att en vän kunde göra så faktiskt ,men vilken vän var hon då isf. Jag blev också gravid på en gång, jag trodde det skulle ta tid efterson jag hade ätit p-piller sen jag var 13 år. När jag slutade så flyttades min mens bakåt de två första månaderna, hade flyttat mensen någon gång under åren. Tredje äl blev jag gravid. Fick då veta att de hade försökt i 8 mån. De pratar iaf med oss så det är skönt. Skulle vi hinna få innan dem igen så finns det inget annat att göra än att säga. Det tar nog kanske mer om vi döljer det för dem än att vi berättar.
Jag väntar första barnet nu och blev gravid på första försöket (planerat). Det svåra är att min närmaste vän har försökt bli gravid med sin sambo i två år och inget har hänt. Jag hade svårt att berätta att jag var gravid för henne, för jag förstod att hon skulle ta det hårt, men jag hade ingen aning om hur hårt! Att jag blev gravid före henne och så lätt tog hon som ett hårt fall och anklagade mig för att ha gjort det med flit och planerat det bara för att jävlas. Hon bröt kontakten med mig när jag va i v 25 ungefär, detta efter 15 års nära vänskap. Nu sprider hon elaka saker om mig och höll nästan tummarna fram till v 12 att nått skulle gå fel, säger saker som "hon är fult gravid" "deras barn kommer se ut som en bortbyting" "det kommer inte hålla mellan dom när barnet kommit" osv... Detta gör mig hemskt ont och jag saknar henne, hon va ju verkligen en av dom i mitt liv som skulle få en stor plats i mitt barns liv! Men jag kan inget annat göra än att acceptera hennes beslut och gå vidare.
Vi frågar hans vän hur det går men vi får bara korta undvikande svar. När de/han är här så gör jag ingen skillnad på hur jag är med våran lilla utan busar och ger henne uppmärksamhet som jag alltid gör. Han visar inget intresse alls för henne. Vet inte om de upplever sånt är jobbigt men jag känner att man måste få vara glad. Jag älskar barn