Hej! Jag är 20 år gammal och var sedan jag varit liten velat haft familj. Jag är otroligt barnkär och älskar mina syskonbarn. Ja har alltid föreställt mig att dagen ja blir gravid kommer va helt otrolig och ja kommer vara överlycklig. Fick för 3 veckor sen veta att jag är gravid i vecka 8 nu. Jag blev så chokad även min pojkvän. Då de inte va planerat. Ja vill ha barn med honom och vi har det bra. Men jag har inte känt det jag velat känt. Först va ja glad och rörd. Sen nu senaste veckan har ja mått väldigt dåligt. Varit så illamående och trött så jag varit sängliggandes hela veckan. Så har svårt att vara glad över detta för känner mig bara sjuk. Sen har jag sån grov ångest för att min kropp ska förändras och förlossningen. Allt skriket NEJ. Ja vill verkligen ha barn och vill i te ta bort det men ändå känns det inte bra
Var är jag?
I Föräldrasnack så kan du fråga och besvara frågor och dela din erfarenhet med andra!
Så speciellt det där. Känns som alla är så överlyckliga. Vi försökte bli gravida och blev efter 3 månader. Men när de väl kom ett plus så ba okeej... detta va ju lite läskigt... Och jag började undra varför jag inte var speciellt glad. Var egentligen inte speciellt glad alls så under hela graviditeten, kändes som man nästan blivit lurad på hur folk målat upp hur underbart allt är, nej det var fan piss o va gravid. Jobbigt tugnt och tusen hormoner så jag bölade hela tiden😅 Började känna sparkar runt v 20-21 o då förändras det lite till det bättre och de kändes som de dök upp mer kärlekskänslor för barnet. Förlossningen har jag nog varit mer rädd för innan jag blev gravid än när jag var gravid. Sett klipp o alla pratar som det gör så jävla ont. Jag hade bara ett chill tänk kring de hela vägen. Barnet ska ju ut på något vis, och de är inget o stressa upp sig för, om det blir vaginalt lr akut snitt, ja vad spelar de för roll, kan bara ta det som de kommer den dagen. Min BM tyckte de var sunt tänk och sköterskorna på förlossningen när de frågade hur jag kände mig beskrev det som "nej de är bara onödigt o stressa upp mig". Vilket tror jag kanske inte va så vanligt sagt, de såg lite chockade ut med kändes som dom blev mer chill också av det. Är förstfödeska och gled in 08 på morgonen för igångsättning kl 12 med tabletter, hade inte speciellt ont förns på natten o fick då epiudral. Slagga lite till o sen vid 08 blev jag flyttade till förlossningen. 10.30 började jag trycka på och 10.58 var han ute. Gjorde ju såklart ont så men då var ju värkarna värre. Sen tänkte jag hela tiden på att inte spricka, så lyssnade verkligen på sköterskan när hon så kör eller avvakta. Så blev 3 stygn på 2 ställen. Gick helt fint. Men blandade känslor igen, var liksom inget wihoo han är här. Utan ja okej.. där låg han, där behövdes känslor växa fram på nytt igen. Så där kände jag mig också "lurad" på hur alla gråter o blir överlyckliga när de får upp ungen. Ja, ville bara vara lite ärlig och att allt är inte som folk alltid beskriver saker, så tänk sunt o måla inte upp fantasibilder på hur fantastisk allt är😄🥰
Jag förstår också vad du menar för jag nyss varit i samma situation, kanske fortfarande. Är i vecka 10 nu och är 25 år, velat ha barn ett år iaf. Men måendet som kom vecka 7 var inte att leka med. Då mådde jag så djävulskt dåligt att jag funderade på alternativet att göra abort. Jag har varit sjukt nedstämd pga mitt mående men med små små steg blir det bättre. Jag mår fortfarande inte normalt och har ångest varje dag över hur jag ska orka/ vad jag ska äta/ hur jag ska må. Jag visste inte att man kunde må så dåligt men har efter att ha läst i mååånga forum förstått att det är så många som mår fruktansvärt de första veckorna. Jag hoppas det går över successivt även för dig och att det känns bättre snart och att det kommer kännas roligt att vänta barn. Än är jag själv inte riktigt där, men snart
Tack så jättemycket hörni för alla svar! Det är otroligt skönt och höra❤️
Forts förra kommentaren. Kroppen förändras men du kommer nog känna att det var värt det. Och med tanke på din unga ålder behöver du inte oroa dej särskilt mycket. Jag fick mitt första när jag var 33, men jag fick tillbaka min ursprungsvikt och det mesta sitter där det satt innan graviditet.
Inne på mitt andra barn nu. Har mått skiiiiit i 14 veckor. Den här gången är det inte lika "skoj" att vara gravid. Jag har också tänkt att jag inte vill, ångrar mej osv. Men så ser jag min lilla fina son på 2 år och känner att det nog kommer bli bra ändå. Dina känslor är helt normala. Om några veckor kommer du med största sannolikhet att må bättre. Och när du sen känner den lille röra sej där inne för första gången kommer du längta. Din kropp och själ går igenom något enormt stort. Håll ut.
jag kan säga att jag kände likadant i början när jag fick veta att jag var gravid men när jag var vecka 20 och fick känna min son röra sig i magen så vart allt bara roligt vi spela låtar för honom och han rörde sig till visa och vart lugn av visa låtar och det ända du mest behöver tänka på vid förlossningen är om du ska ha bedövning eller inte du kommer få hur mycket hjälp av barnmorskan, bb, förlossningen och bvc i början och jag kan säga jag var inte alls beredd när jag kom till förlossningen jag hade bara kläder till min son med mig man kommer ändå bara gå i trosor som man får där dom är super sköna packa en väska med kläder till dig och om din sambo ska med ta med kläder till honom också och jag kan säga redan nu det kommer att kosta om din sambo ska vara med alla nätter med dig vi betala nästan 3000kr för min sambo du kommer få vara där gratis men inte han när du packar bäbisens väska har olika storlekar för man vet aldrig vad dom har jag kan säga min son var liten när han kom str 44 str 50 vart för stort
Jag har velat ha barn i 3 år, och när jag plussade i december 2019 blev jag rädd och lycklig. Sambon och jag bestämde oss att behålla då de var oväntad graviditet. Första veckorna var jag lycklig men sen blev jag lite nere, hade året innan gått ner 18 kg och var så nöjd med min kropp. Hade gått från storlek 46 i byxor till 40. Köpt massa nya kläder osv. Så när magen började växa blev jag vecka efter vecka mer ledsen över förändringarna. MEN när jag kände min son sparka, hårdare för varje vecka släppte den osäkerheten. Det fanns nått i magen som var värd varje bristning och varje kg jag gick upp. Allt med kroppen spelade liksom ingen roll mer. Jag gick upp från 75 kg till 97kg och väger idag 87 fyra månader efter förlossningen. Magen hänger som en tom säck, det är tufft ibland då de syns genom de flesta kläder jag har förutom mjukisbyxor. Men när jag ser min son spelar de ingen roll, hade gjort allt igen. Min sambo är inte negativ till min kropps förändring, han ser inte min mage som ful trots att den hänger där med sina bristningar. Han ser en mamma som var stark nog att klara förändringarna och ge honom en son. Han säger dagligen att han inte kan tacka mig nog för allt jag gick igenom. Att han är mig evigt tacksam. Och efter han sett mig gå igenom dessa 9 månader och sedan min förlossning ser han mig som starkare och mer attraktiv än innan❤️ Är nästan 100 på att du kommer känna likadant om några veckor! Lycka till på förlossningen 🍀
Jag kände precis likadant. När jag plussade var jag överlycklig och super rädd samtidigt. Jag tyckte allt kändes obehagligt och bara tanken på allt gjorde mig illamående typ 😅 Jag var rädd för allting. Tanken på att det skulle växa ett barn i magen och att jag skulle uppleva alla fosterrörelser gjorde mig också så nervös. Vi hade försökt i ett år och när väl stickan visade plus blev jag så osäker. MEN man växer in i det ❤️ Idag har jag en månad kvar till BF och jag kan inte vara mer taggad. Så fort jag får en liten spark i magen så bara jag njuter och jag längtar så jag spricker. Alla känslor är tillåtna och dom har sina perioder.
Tack så mycket! Kan verkligen se mig själv med barn men inte som gravid om de nu låter rimligt haha. Jag är en person som väldigt lätt får katastrof tankar kring sånt här. Är så rädd att något ska hända mig eller barnet vilket också påverkar mig väldigt mycket
Det kan ta en stund att processa förändringen och en graviditet är en krävande resa fysiskt och psykiskt. Man kan känna väldigt många känslor samtidigt, särskilt när det fysiska obehaget tar över... Om du har bestämt dig att du vill ha barnet så försök komma till ro med det beslutet. (Annars går det ju att göra abort om du inte känner dig redo. Det är ditt val. Du kan få rådgivning på en abortmottagning, där kan man också väga fördelar och nackdelar.)