Om ganska exakt en månad så är det dags för barn nummer två att titta ut. Jag är så otroligt rädd och ångestladdad inför detta då min förra förlossning inte alls gick som det var tänkt. Vi har ca en timme att köra till sjukhuset när det är dags. Förra gången så vaknade jag av att jag hade värkar. Jag ringde till förlossningen och dom sa att det är lagom att åka in när det är 10-12 minuter mellan värkarna. Vi bestämde oss för att åka in trots att jag hade 20-25 minuter mellan värkarna. Med ca 20 minuter kvar till sjukhuset hade jag bara 90 sekunder mellan verkarna, inte kul alls. Min stackars sambo var helt sönderstressad. Väl inne på sjukhuset så bad jag om smärtstillande. Jag har väldigt låg smärtgräns och var dessutom en VIB patient så jag hade rätt till lite större gehör och mer hjälp. Fick till svar att nej, du är öppen 10 cm och ska få krystvärkar nu, då försvinner den mesta smärtan. I helvete heller att den gjorde!! Det enda dom gav mig var lustgas!! (Ska lägga till att jag samma morgon när jag vaknade blivit dunderförkyld med trånga luftvägar och tät i näsan, med andra ord svårt att andas som det var..) Jag kunde helt enkelt inte andas i lustgasmasken då det var för trögt. Nån timme senare var dottern ute och jag var helt förstörd. Jag hade inte ork att trycka på vid krystverkarna så personalen tryckte, bände och drog i mig för att hjälpa till. Så mycket som dom byltade ihop mig kan jag inte ens röra mig naturligt. Det resulterade i flera muskelbristningar i både rygg och baksidan låren. Jag behövde knappt sys efteråt för jag fick bara ärgra rispor. Men, min klitoris sprack vilket jag känt av lång tid efteråt. Och kan fortfarande ha väldigt ont där.. När jag fick reda på att jag var gravid igen var det för sent att göra en abort och det var bara att gilla läget. Ringde till MVC och fick samma barnmorska som innan, bra, hon vet jag hela historien tänkte jag. När jag kom dit så uttryckte jag min rädsla och vilken jävla panik jag känner för denna gången och att jag inte vill/vågar föda vaginalt igen. (Ska tillägga att första gången var jag också rädd. Men då hette det att alla kvinnor kan föda vaginalt.) Jag har gjort det nu och det var verkligen inget för mig. Till svar fick jag att "det skulle du tänkt på innan du blev gravid igen". Tack för den.  Var enda gång som jag är där så poängterar jag att jag vill ha ett snitt nu, men nej, det rinner av henne som ett jävla vatten. Vad ska jag göra? Jag sover knappt om nätterna, drömmer mardrömmar hela tiden, gråter av rädsla av bara tanken på vad som komma skall. Är det försent att byta MVC eller barnmorska nu? Finns det ens någon annan stans att vända sig nu? Jag har som sagt bara en månad kvar till beräknat bf.. Hjälp?!