När fick era små in en normal dygnsrytm? Gjorde ni något för att hjälpa de på traven? Min lilla pojke är snart 3 månader och gillar att sova hela dagarna och vara vaken hela nätterna. Att sova när bebis sover är lättare sagt än gjort då jag inte lyckas slappna av och sova på dagen utan bara känner alla måsten som hänger över mig. Det vi gör än så länge är att låta honom sova ljust på dagtid och inte smyga runt utan greja hemma utan problem samt att vi på kvällen/natten har det tyst och mörkt. Vi har även börjat låta honom bada varje kväll och sätta på pyjamas för att han skall kunna veta att det just är kväll. Men inget av det vi gör hittills verkar hjälpa. Känner mig i behov av tips och råd!

När mitt vatten hade gått mitt i natten och jag där efter haft värkar i över 20 timmar las jag in på förlossningen. Inte för att jag var speciellt öppen, utan för att kunna få morfin, sömntablett och andra smärtstillande för att jag skulle kunna sova en stund och sedan orka med en förlossning. Nu till min fråga.. När man har proppat en patient med värkar full med smärtstillande samt sömnmedel, borde man inte då någon gång under nattens lopp kolla till den? Efter att jag fått detta såg jag nämligen inte någon på hela natten och på morgonen vaknade jag utav en sån otrolig smärta att jag ringde efter personalen. Då sattes ett CTG och bara någon minut efter fylldes rummet av människor och ett urakut kejsarsnitt gjordes då min pojk någon gång under natten/morgonen inte klarade av värkarna längre och fick syrebrist. Jag är fullt medveten om att barnmorskor, sjuksköterskor och läkare går på knäna, men det som skrämmer mig är att om jag inte hade vaknat och ringt på klockan så hade mest troligt vår son inte varit med oss här idag. Vi är så otroligt glada över att han faktiskt är det, men oron om att det blivit en permanent skada kommer nog aldrig riktigt att släppa. Många har även sagt till oss att göra en anmälan mot sjukhuset ifall det skulle bli några men för vår pojk, hur hade ni gjort?

Min lilla pojk på en månad vill som rubriken lyder bara sova i famnen. På dagen tycker han oftast att det är okej att sova i sitt babynest i närheten utav oss, men på natten vägrar han, då vill han bara sova i min famn. Inte på bröstkorgen så att jag kan sova med honom, utan på min ena arm. Så där sitter jag, med en bebis på ena armen halva nätterna då han är så otroligt mammig att pappa inte "duger" för tillfället. Någon som har något bra tips? Har försökt med att värma babynestet, ha honom i vår säng, liggamma, sele osv. men det känns som att ingenting fungerar.

Jag måste skriva av mig innan jag blir galen samt att jag behöver få någon annans perspektiv på det hela. Jag och min sambo väntar barn väldigt snart och därför har diskussionen om vilket efternamn barnet skall ha kommit upp. För mig är inte detta självklart, utan enligt mig är det något som man får komma överens om. Men för honom finns det inte på kartan att barnet skulle få något annat än hans. Det enda argument han egentligen har är att om vi någon dag skall gifta oss så är det självklart att barnet/barnen skall ha hans efternamn då jag också skall ha det senare. Det är här problemet uppstår. Jag är nämligen inte säker på att jag skulle vilja byta till hans efternamn ifall att vi gifter oss då han har ett av landets vanligaste efternamn samt att mitt efternamn är en stor del utav mig. Dock menar han på att ifall jag inte tänker byta efternamn så finns det absolut ingen mening med att gifta sig då han är traditionsenlig och man skall ta mannens efternamn. Jag hade kunnat köpa det argumentet, om man alltid var det. Men han är traditionsenlig när det kommer till de traditioner som passar honom, men när det inte gör det har han inget problem med att bryta en tradition. Detta gör mig vansinnig! Giftemål handlar för mig inte bara om ett efternamn utan så mycket mer. Självklart vill jag gifta mig med honom då jag älskar honom så oerhört, men jag har så svårt att släppa på detta då det känns som allt skall ske på hans villkor eller inte alls.

Hej. I november är det beräknat att min och min sambos lilla bebis skall komma. Vi har dock valt att inte ta reda på vad det är för kön så vi behöver både ett pojk- och ett flicknamn. Flicknamnet var inga problem, vi kom överens direkt! Men att komma på ett pojknamn som båda gillar känns hopplöst. Han ratar alla förslag jag kommer med på 3 millisekunder och nu börjar både mitt tålamod och min fantasi ta slut. Behöver hjälp! Vill gärna ha något ovanligt namn som inte sitter på varannan unge och gärna något som uppfattas som lite tufft.

Hej, är på barnvagnsjakt och är sugen på att köpa Emmaljungas nya NXT90, dock finns det väldigt få recensioner då den är så ny. Någon där ute som hunnit få hem sin och kan dela med sig av för-/nackdelar? :)

Jag berättade för någon vecka sen i förtroende för min butikschef att jag är gravid. (Endast för att jag mått väldigt dåligt och vissa dagar inte kunnat jobba som vanligt.) När jag berättade detta så sa jag klart och tydligt att h*n inte fick berätta för någon då jag vill vänta till efter rutinultraljudet att berätta för resterande kollegor då jag var orolig att inte allt stod rätt till. När jag kom till jobbet igår berättade h*n att h*n varit "tvungen" att berätta för en kollega då den signalerat att jag verkat må dåligt. Istället då för att säga att h*n (chefen) skall tala med mig och be mig själv att berätta det för kollegan, säga till kollegan att själv fråga mig vad som händer eller rent ut sagt säga som det är, att h*n lovat att inte berätta något så valde min chef att bryta förtroendet och tala om detta ändå. I samband med detta sa hon inte ens till min kollega att jag inte ville att det skulle komma ut, vilket resulterat att ytterligare en kollega fått reda på det. Känns fruktansvärt kränkande att min chef lovat att inte berätta men sen ändå utan förvarning berättat för andra på min arbetsplats. Detta gör även att mitt förtroende för h*n som chef är bortblåst. Någon som varit i liknande situation och vet vad man kan göra åt detta? Bör jag ta upp det med högre chefer? Det är inte första gången som min butikschef inte tar saker man säger på allvar, utan gör tvärt emot överenskommelser och "sopar saker under mattan".