Hej! Min första graviditet slutade i ett missfall i v.12. Det var en stor sorg men även tuff bearbetning av min sjukhusvistelse då jag blev inlagd. Har bilder i mitt huvud som inte försvinner. Jag känner även en rädsla inför nästa graviditet. Tankar om att jag inte kommer våga bygga en relation till den där kulan, att samma sak ändå kommer ske igen. Någon annan som blivit rädd för att försöka igen?

Hej! Måste bara ventilera mig efter vad som har känts som det längsta dygnet i mitt liv. Jag är i v.10, och började blöda igår. Utan magont, bara blod. Jag ringde 1177 och avvaktade sedan under em, på kvällen började jag blöda mer och jag bestämde mig för att åka in till akuten. Jag ville bara få det konstaterat, svart på vitt, om det var ett missfall. Väl där kunde akuten inte ta emot flera patienter pga ambulansintagen, väntetiden beräknades bli framåt morgontimmarna. Så jag åkte hem, och beslutade mig för att prova imorgon igen. Idag fick jag en tid hos gyn för att kolla med Vul. Läkaren var tyst en lång stund under undersökningen. Visade mig ett foster med hjärtljud, men även ett tomrum strax under fostret. ”Här har du förmodligen haft en tvilling, som inte är kvar. Det kan förklara blödningen”. Fick en extra kontroll om två veckor för att kolla fostret igen, då man inte vet hur detta kan påverka det foster som är kvar. Har någon annan varit med om samma? Hur gick det för er? Vill inte hoppas för mycket, men ett litet hopp om att kanske få ett barn finns ju nu.

Hur gör ni för att inte gå under av oro dem första 12 veckorna under graviditeten? Är i v.6 och oroar mig över att få missfall så jag knappt kan sova om nätterna. Varje gång jag får en flytning är det som att det går en kall kår genom kroppen för att man är så rädd för att det ska vara blod. Hur tänkte/tänker ni för att lugna er själva?