Obs: Lång text! Min sambo och jag har det inte så bra. Det går tillbaka sen jag blev gravid. Tanken var då inte att bli gravid, men det hände. Jag tog beslutet om att behålla barnet, men ställde inga krav på att han skulle vara med men det ville han. Sen dess har allt gått utför. Vi bråkar ofta, och han kan inte hålla tillbaka det när han dricker, då bråkar han framför vår gemensamma dotter också så hon blir rädd. Kortfattat så har han problem med psykisk ohälsa, precis som jag, och alkoholen. Han dricker minst 5 dagar i veckan och då 3-7 öl/gång. När han dricker alkohol blir han en annan person. T ex: hotat att om jag inte kör honom kl 05 på morgonen så slår han mig, kastat flaskor, bord, knivar och tavlor mot mig, hotat om att ta dottern och köra iväg och aldrig komma tillbaka, kallar mig fitta, hora, trög, idiot osv. Ibland tar han tag i mig, håller fast mig och skakar om mig, slår bort mina händer, sparkar undan mina fötter osv. Då är jag rädd. När han är full är jag rädd på nätterna att han antingen ska göra sig själv illa, eller oss illa.. Han menar att jag har förändrats, vilket jag har gjort. Men inte så lätt att i princip vara ensamstående fast vi är två. För han är inte alls mycket med dottern, max 1 h om dagen. Annars ”måste” han ju spela dator, träffa sina vänner, sin pappa, klippa gräs, sova osv. Han går aldrig upp med dottern på varken natten eller morgonen eller lägger henne på kvällen. Men säger till andra att han gör det. Han säger också att han hjälper till med allt i hemmet- vilket inte stämmer. 90% av allt gör jag plus tar hand om dottern och pluggar 100%. Han hotar ofta med att ”om jag inte skärper mig” slänger han ut mig(vi hyr, betalar lika mycket men han tycker ändå har han rätt till det). Ibland ber han mig dra åt helvete för att jag är så ”jobbig” och trög. En gång när han hade lovat att han skulle lägga dottern så jag skulle få egentid, säger han 5 min innan läggdags att han skulle dra och festa med sin pappa som bor 300 meter bort. Jag blev då besviken, men sa okej och bad honom ta med sig en nyckel eftersom jag inte vill ha det öppet när jag nattar på övervåningen. Då blev han så arg för att jag ”svarar fel” att han slog handen i väggen så hårt att han bröt den. Han menade då att jag skulle varit taggad för hans skull och inte sagt nåt om nyckeln utan bara lagt ut den. Oftast när vi är ute bland människor eller bortbjudna gör han mig tillåtlöje bland folk, skäller ut mig eller säger fula saker. Förutom när vi är med mina föräldrar. Alltid när han dricker gör han eller säger dumma saker. Senaste gången blev han så arg så han bad mig dö, höll tag i mig och kallade mig en rad fula saker framför dottern för att jag åkte hem 15 min senare än planerat för att jag ville dricka upp mitt te... obs att han åkte inte hem då. Utan jag var tvungen att åka hem och natta dottern och vara själv med henne för att han skulle festa, så det påverkade inte honom alls mer än att jag var kvar 15 min längre än planerat. Vad ska jag göra? Han vill inte gå i nån terapi. Har funderat på att separera, men vågar inte att dottern är hos honom själv då han säger elaka saker till mig och skojar ofta om att sälja dottern, kasta henne ner för trappan osv och sen tänkt åka med henne när han är full. Hjälp mig. Ge mig era tips och råd!?

Måste bara få skriva av mig lite.. sambon hjälper knappt till med vår dotter på 5 månader. Han jobbar 3 dagar i veckan, dessa dagar har jag full förståelse för att jag t ex tar nattblöjan, nattar henne osv men de andra 4 gör han inte det heller. Jag tar alltid nattblöja(vanlig med för den delen) eller om hon vaknar tidigt/vaknar mitt i natten. Jag tröstar alltid när hon är ledsen. Han ber mig alltid lägga henne och han kommer in 1-2 h senare och väcker henne, resultatet brukar bli att hon vaknar och vill gå upp och jag o hon får sova från o med att hon somnar(runt 02-03) i soffan tills att han väcker oss kl 07. Sedan matar han henne inte heller, har hänt 3 gånger sen hon föddes och då tröttnar han efter några minuter för att ”hon är för långsam”. Jag får inte ens gå på toa ensam för han tycker hon är jobbig, eller har annat för sig som att spela, greja med bilen, kolla Facebook, tv osv. Jag tar hand om alla sysslor som matlagning, städ, tvätt osv o bebis och våra två katter plus att jag pluggar samtidigt på distans. Håller på att bli galen! Är med bebis 23 av 24 h(hon sover inte i egen säng utan hos mig)! Och ja, vi har pratat om detta ett flertal gånger, han blir bättre i 2-3 dagar och sen glömmer han bort det igen och det blir samma som innan. Hur gör en? Kommer han hitta sin papparoll snart tror ni?