Vill mest höra om jag är ensam om att ha en sambo utan intressen? Jag är 40 år och vi har en 2-åring. Allt funkar jättebra kring henne, min sambo ägnar tid och kärlek till henne. Men han har inga egna intressen mer än att sitta och bläddra på mobilen typ. Inga drömmar, planer eller framtidsprojekt. Tar sällan initiativ att hitta på något. Han gör hushållssysslor men jag måste tala om vad han ska göra. Jag pysslar med lite av varje och går gärna någon kvällskurs emellanåt, har försökt få med han men det går inte. Jag blir så less på att han aldrig hittar på något på egen hand, känns som han aldrig har något att komma med och vi glider ifrån varandra mer o mer. Intimiteten har dött ut helt. Känner mig som en gnällkäring men jag vet inte riktigt vad man ska göra. Han kommer ju inte förändras, men att gå isär känns inte heller rätt. Jag kommer inte bli lyckligare av att bo ensam, det blir dessutom praktisk och ekonomiskt mycket svårare. Någon som är/har varit i samma situation som har något tips på hur man ska tänka?

En fråga, enligt klädtillverkarna ska stl 80 vara 9-12 månader, min 15 månaders har ganska nyligen gått upp till stl 80. När hon var 9-12 månader hade hon 68/74. Hon ligger på drygt medel på tillväxtkurvan så hon är inte liten. Är kläderna stora i storleken eller vad har era ettåringar för stl?

Min tjej är 14 månader, aktiv, smart och som en ”normal” ettåring. Tillgiven, ammar fortfarande och vill gärna vara nära. Men hon griper liksom inte med armarna när man kramas. Hon vet vad ”kram” betyder och kan då komma och lägga huvudet mot en, men använder inte armarna. När kommer det?

Fick problem med urinläckage under senare delen av graviditeten, inget ovanligt då det trycker på en hel del. Började redan tidigare i graviditeten med knipövningar, men på slutet hjälpte inte ens det. Den närmaste tiden efter förlossning var det svårt att hålla tätt, speciellt vid lägesändring, dvs när jag legat ner och sedan reste mig. Hur som helst, jag gjorde knipövningar efter ett program och det blev bättre o bättre. Men två månader efter förlossningen kissade jag på mig i sömnen! Inte bara lite grann liksom utan hela sängen. Har aldrig varit nattvätare tidigare så jag blev lite chockad... Sedan har det varit bra, men inatt hände det igen, det är nu fem månader efter förlossning. Varför vaknar jag inte? Jag tar inga mediciner, alkohol el. liknande som skulle påverka. Fattar inte varför detta händer. Jag gör fortfarande knipövningar varje dag men vad hjälper det när man kissar på sig i sömnen? Någon annan som har varit med om detta? Borde jag söka hjälp?

Ni som fått ert första barn som 35+, vad gjorde att ni väntade (frivilligt eller ofrivilligt) så länge? Jag var 38 när jag fick första barnet, nu två månader gammal. Hade helst varit 10-15 år yngre, men då var jag (ofrivilligt) singel i många år, sedan blev jag sjuk med stora operationer och lång sjukskrivning (år) så därav inte läge/möjlighet till barn under många år. Blev sambo när jag var 33 och försökt få barn sedan dess, men inget hände på naturlig väg och jag ville inte starta någon medicinsk utredning/behandling... Orkade inte med fler turer i vården efter alla operationer, och att kastas mellan hopp och förtvivlan.... Hade i stort sett gett upp hoppet, (gick t.om. med i en Facebook-grupp för de som definitivt förblir barnlösa), när det en dag visade sig att jag trots allt var gravid...! Graviditeten gick helt komplikationsfritt (förutom vanliga normala gravidkrämpor...) och förlossningen gick på naturlig väg fyra dagar efter BF. Är förstås superlycklig över vårt lilla barn, även om det grämer mig att det inte kom tidigare... Trots att jag inte valt det själv så känns det som folk tycker det är lite "dåligt" att få barn som äldre. :/ Vad har ni för erfarenheter?