Hur många på detta forum har/hade sexlust under graviditen eller efter förlossningen? Jag personligen förstår att sexlusten försvinner hos många kvinnor, oftas pga hormoner och kroppsförändringar. Det verkar även finns många män som tappar lusten när kvinnan börja bli lite större, eller så är dom rädda för det lilla barnet inne i magen. Det jag dock inte förstår är att alla verkar ta det det så lätt att lusten dör, att man bara ska acceptera att såhär är det. Jag läser både om män och kvinnor som verkar vara väldigt ledsna över att den ena inte vill ha sex. Och oftast verkar det som om den som inte är sugen är väldigt ignorant och inte lyssnar något på sin partner som fortfarande har lust kvar. Det jag vill komma fram till är att själv tycker att min sambo är otroligt sexig och kvinnlig nu när hon är i 7:e mån och min lust är på topp, vilket hennes inte är. Jag förstår henne och vill inte pressa henne, men vi pratar om det väldigt ofta om sex. Innan hon blev gravid hade vi sex ca 5-6ggr i veckan, nu blir det kanske 1-2 ggr/v eller mindre. Oftast så finns inte hennes lust från början, utan man måste trigga igång dom känslorna. Det är där jag tror många ger upp för tidigt. Sex är en otroligt viktig del i ett förhållande, ett sätt att visa kärlek och få komma varandra riktigt nära. Det finns givetvis många sätt att vara nära, men den som säger att sex inte är viktigt har tappat gnistan i sin relation. Tror att någonstans där bakom alla hormoner gömmer sig lusten som fanns där innan ni blev gravida, det gäller bara att hitta ett sätt att locka fram den. Det fungerar inte alltid, men ofta. Blir nästan arg när jag läser hur många kvinnor tycker att man istället ska skämma bort sin sambo/fru med både det ena och det andra och så ska mannen blunda för sin lust och sina behov. Ta hand om mamman och barnet är väl självskrivet att man gör med tanke på jobbet hon har gjort och gör. Min sambo är för mig den starkaste och vackraste och modigaste kvinnan som finns, och hon förtjänar all uppskattning man kan få. Men varför ger så många upp så lätt, bara för att lusten inte infinner sig av sig självt? Och varför tillåter sig inte fler att åtminstonde försöka bli upphetsade? Om man är öppna mot varandra och verkligen lyssnar till varandras behov, så tror jag att båda får sina behov och känslir uppfyllda och kommer bättre överens. Tycker många par måste försöka mer för att hålla lågan vid liv, både under graviditet och efter förlossningen, för när den väl har slocknat så är det svårt att få liv i den igen.

Vi kommer bli 3 i våran familj i Augusti och jag försöker genomföra dom flesta förändringarna innan barnet tittar ut. Nu har vi kommit till ekonomi och vi är nyfikna på gemensam ekonomi. Sambon tjänar mer än mig så därför tanken att vi bestämmer en summa, tex 20000kr/Pers som vi sätter in på ett gemensamt konto. Det ska gå till räkningar, mat barnsaker och bensin osv. Det som blir över sätts in på ett gemensamt sparkonto och en del till barnets konto. Är det en dum idé? Någon med tips och erfarenhet av gemensam ekonomi?

Jag är fullt medveten om att det inte är riktigt jämförbart rent känslomässigt att vara den gravida och att vara partner till den gravida. Tror inte att vi män kan föreställa oss den hormonförändring och och förändring av kropp och psyke som kvinnan upplever under graviditeten. Jag skulle så gärna ta över hälften av dom symtom som min partner upplever för att avlasta henne och för att få bli en större del av graviditeten. Nu går det ju tyvärr inte göra så att mannen får hälften av alla symtom. Och med det så vill jag komma till vart mannen egentligen står under graviditeten? Jag är lite chockad över hur lite det skrivs om mannes känslor under tiden partnern är gravid. Vet att det finns väldigt många puckon där ute som inte är beredda att ta sitt ansvar och inte bryr sig särskilt mycket om sin partner, men mycket känns även som en syn från stenåldern när man läser kvinnors uppfattning om oss män. Det är många sidor man läser att kvinnor tycker att mannen ska vara tyst och inte gnälla eftersom det är hon som bär barnet, att han inte bryr sig osv. Många gånger känns det som om det är förutbestämt att det ska vara så. Jag har absolut förståelse att kvinnans känslor går upp och ner, men det betyder inte att vi män inte har några känslor alls. Jag kan utan problem säga att relationen har förändrats när min sambo blev gravid. Jag försöker finnas för så mycket det går för henne men känner själv att man står utanför och ibland så känner man sig inte älskad på samma sätt längre. Många tycker att det är bara för oss att blunda för det, det går över, och därför så skrivs det antagligen inte så mycket om det. Tror faktiskt att det blir fel i många relationer när mannens känslor blir åsidosatta. Det kan va en väldigt skrämmande känsla att inte känna sig omtyck och otillräcklig. Det kan skapa en rädsla för att man ska bli lämnad och inte få vara med om att bilda den där familjen man som man längtat efter. Jag är hela tiden öppen med vad jag känner och tycker för min partner, samtidigt som jag förstår varför hennes känslor förändras. Tycker nog i största allmänhet att efter det jag har läst på olika forum är att mannen känslor glöms bort ganska ofta och det är skrämmande. Det är 2018 nu, inte stenåldern där mannen skulle vara ute och jaga och vara tuff. Vi män är inte så tuffa och hårdhudade som många kvinnor vill tro, det är en förlegad bild av oss. Är det bara jag som tycker att det är så eller är det bara att ingen vågar ta upp det?

Jag och min sambo har bestämt att vi ska skaffa barn. Det är andra månaden vi försöker och vi vill gärna höra från andra hur länge det tog och om olika symtom. Första gången så trodde vi att det tagit sig. Hon hade väldigt ont i brösten och mådde illa till och från, även väldigt trött. Sen kom mensen tyvärr, tidigare än vad den normalt är sett skulle göra. Nu är vi inne på andra försöket och denna gång är allt annorlunda. Hon har bara varit öm i brösten/ ryggen fram till sista veckan innan beräknad mens, hon tycker även att hon har mer framträdande blodkärl på brösten.. Nu sista veckan har hennes humör dalat upp och ner, väldigt trött och kissnödig hela tiden, täppt i näsan och ont i halsen. Hon har även fått ont i armbågarna, om det nu kan hänga ihop? Eftersom vi är oerfarna så vill vi gärna höra om era symtom och hur lång tid det tog. Vet att det är individuellt från person till person, men det är roligt att höra i alla fall 😀