Jag skulle väldigt gärna vilja veta hur utomstående som varken känner mig och min familj eller min sambos föräldrar tänker om detta. Om någon orkar läsa igenom allting så får ni mer än gärna berätta vad ni tänker - jag uppskattar alla kommentarer. För närmare 6 år sedan blev jag och min sambo tillsammans. Jag kände mig redan då osäker över huruvida hans familj tyckte bra om mig eller inte, de var alltid trevliga när vi träffades men det kändes lite som om de bara var det för att de kände sig tvungna. De brukade även komma med synpunkter på vårat förhållande till min sambo, angående att jag hade sämre inkomst och att vi inte borde bo ihop pga det osv. När vi hade varit tillsammans i 1,5 år blev jag gravid. Min sambo var överlycklig, och jag hade varit osäker på om jag kunde bli gravid så jag var också otroligt glad (men nervös). När vi berättade detta för dem så märktes det tydligt att de inte var glada över nyheten, vilket sårade min sambo väldigt mycket. Samtidigt fortsatte alla kommentarer om vårat förhållande, våran ekonomi osv. Till slut skrev jag ett långt brev till dem och förklarade hur lycklig deras son var över att bli pappa, och att de faktiskt kunde vara glada för hans skull åtminstone. Jag skrev också att våran ekonomi och hur vi lever är vår ensak, och ingenting vi vill att de lägger sig i. Efter det blev allting bättre. Jag var ganska långt gången då, men nästa gång vi träffades så nämnde hon graviditeten för första gången. När vårat barn föddes var de överlyckliga och stolta farföräldrar. Min relation med dem blev också mycket bättre, och jag anförtrodde mig väldigt mycket för min svärmor. Under den här tiden påpekade de ofta att de tyckte väldigt mycket om mig, framför allt min svärmor, att de var glada över att jag var deras svärdotter osv. För drygt ett år sedan förändrades allt, igen. Från ingenstans och helt utan anledning så gjorde de någonting helt oförlåtligt mot oss. De försökte aktivt och medvetet att förstöra vårat förhållande. I och med detta så hände mycket som fick mig att tvivla på om de ens tyckte om mig egentligen, och därför ville jag prata med dem - om allting. Om det de gjort mot oss, om hur de börjat lägga sig i vårat liv igen och på ett extremt sätt och om vad de egentligen tyckte om mig och varför. Jag trodde, eller ville tro, att vi skulle kunna reda ut allt där och då. Att de skulle stå för det de gjort men vara uppriktigt ångerfulla, förstå hur dåligt de fått oss att må, be om ursäkt och lova att aldrig göra om det - och att aldrig lägga sig i vårat liv igen. Och att de skulle berätta vad de tänkte om mig, men även låta mig förklara och då kunna ändra uppfattning om mig. Så enkelt var det förstås inte. De ville inte ens erkänna att de hade gjort någonting mot oss (trots att det finns tydliga bevis), allt var missförstånd och lögner från andra. Dessutom övergick samtalet till att de under 1,5 timme satt och berättade för mig varför de tyckte illa om mig och bokstavligt talat tryckte ned mig. De trodde inte att deras son älskade mig, de trodde att jag hade tvingat honom att vara tillsammans med mig och skaffa barn med mig och de trodde att jag bara blev tillsammans med honom för att utnyttja honom ekonomiskt. De lyssnade inte när jag försökte förklara mig. Min svärmor sa bland annat "Du måste förstå att DU inte är viktig för oss, det är han (min sambo) som är det, du är lite viktig eftersom du är mamma till hans barn men inte annars". Och när jag vid ett tillfälle sa något om att deras son faktiskt älskar mig så avbröt min svärfar mig och sa "Det har vi aldrig hört honom säga, det är du som säger det, han har aldrig sagt att han älskar dig." Det slutade med att de fick mig att bryta ihop och börja gråta (inför min son). Till slut kom vi överens om att bara försöka stå ut med varandra, för min sambo och våran sons skull. Jag vet inte ens varför, för det kändes ju bara värre än innan, men jag såg ingen annan lösning. (Fortsättning i kommentarerna)

Min son (2 år) brukar vanligtvis sova bra, somnar snabbt och sover hela nätterna osv. För några dagar sedan, en vecka kanske, så vaknade han mitt i natten och gallskrek. Detta hände två nätter i sträck, har jag för mig. Han var otröstlig och okontaktbar, och skrek länge innan han lugnade sig och kunde somna om. Jag gissar att det var mardrömmar. Efter detta har han varit omöjlig att söva, både dagtid och på kvällen. Han får panik när han inser att han ska sova och skriker länge, det tar en timme att få honom att somna - ibland mer. Han är trött men vill verkligen inte sova, och ibland hinner han bli övertrött - och ännu mer arg och ledsen - innan han somnar. Detta är väldigt frustrerande, speciellt eftersom jag märker att han verkligen har panik, och jag vet inte hur jag ska hjälpa honom. Ingenting fungerar, och det känns som att han vet att jag försöker få honom att somna när jag t ex smeker honom över håret, och det gör honom ännu argare. Ibland är han påväg att somna, men när man märker det så öppnar han ögonen och börjar skrika igen. Han sover i vårat sovrum och hans säng står mot våran säng, så han är inte ensam. På dagarna är han pigg, glad och busig - precis som vanligt. När han väl har somnat sover han oftast bra, och hela natten. Är det någon här som känner igen detta? Hur länge håller det i sig, och har ni något tips på vad jag kan göra för att hjälpa honom?

Min son föddes i mars 2016. Jag var hemma själv med honom året ut, sedan börjande min sambo ta ut 2 dagar i veckan och jag började då jobba hemifrån. Först var tanken att han skulle börja på förskolan när han fyllt 1, men jag kände att det var alldeles för tidigt och vi flyttade fram det till hösten. Min sambo är fortfarande hemma två dagar i veckan, jag jobbar lite extra och tre dagar är jag med min son. Jag jobbar dock mest när han sover och korta stunder åt gången, så att vi kan vara tillsammans alla tre så mycket som möjligt. Just nu älskar jag mitt liv. All tid med min son, all tid vi har tillsammans hela familjen och att jag har mitt drömjobb dessutom. Men jag har sån ångest inför hösten och att allt blir annorlunda då. I början var det jobbiga bara att lämna min son på förskola, men jag är säker på att han kommer tycka det är roligt, och han kommer bara gå lite i början (och förmodligen aldrig riktigt heltid). Men nu känner jag att allt känns tråkigt. Mindre tid med mina två älsklingar, mindre ork hos alla tre (med tanke på jobb och förskola så lär vi vara trötta), mindre utflykter och mer ensamhet. Ett helt annat liv mot det vi lever nu. Jag förstår att det låter jättelöjligt och att det är såhär för nästan alla. Men efter att ha varit med min son nästan varje dag i över ett år, och haft mycket tid hela familjen i mer än ett halvår, så känns det jättejobbigt att det ska ta slut. Är det någon som har några tips, eller några peppande ord? Någon som kände likadant men som sen insåg att det blev bra ändå?

Våran son är nu 8 månader. Vid 4 månader började han sova hela nätter (12 timmar), vaknade ibland 1 gång för att äta och somnade om direkt och ibland ingen gång alls. För en tid sedan blev han förkyld och snorig och hade svårt att somna pga näsan. Han fortsatte vara snuvig och sedan kom nästa förkylning, så detta pågick i flera veckor. Han har varit förkyld en gång innan dessa två förkylningar och då krånglade sömnen även någon vecka efter att han blivit frisk innan det återgick till det normala, så vi tänkte inte så mycket på det efter förkylningarna. Nu har det dock gått några veckor, snuvan är borta men inte sömnproblemen. Det tar flera timmar att söva honom, oavsett om han är lite trött eller väldigt trött (vi försöker alltså flera gånger). Även när han knappt kan hålla ögonen öppna så vägrar han somna och blir jätteledsen. Han vaknar flera gånger per natt nu också, och vaknar sedan tidigt på morgonen (trots att han ofta somnar vid 23-tiden och ibland senare ändå). Under dagarna är han såklart trött, men trots det ofta svårsövd ändå, och ofta sover han bara 15-30 min per gång. Detta börjar bli lite frustrerande, eftersom det känns som att han inte hinner vara pigg så mycket under dagarna nu. Han blir trött och lite ledsen efter bara någon timme. Han somnar ibland mellan oss, ibland i famnen, ibland i sin egen säng, men det känns inte som om något sätt fungerar bättre än något annat. Möjligtvis vaknar han mer sällan de nätter han sover mellan oss, men det tar alltid tid innan han somnar. Är det någon som har något tips? Är det en period och troligt att det blir bättre, eller finns det något vi kan testa?

Min sambo är egentligen världens bästa och jag älskar honom så otroligt mycket, men senaste månaderna har han varit så trött och ohjälpsam och jag vet inte vad jag ska göra längre. För tillfället är jag både mammaledig och pluggar på distans, detta var vi överens om och han lovade att hjälpa till med bebis och hemmet på kvällar och helger så att jag skulle hinna plugga. När han kommer hem från jobbet gör han dock ingenting, han orkar knappt umgås med sin son. Städa har han inte gjort på flera månader. På tre månader har han bytt max 10 blöjor. Jag städar hela tiden känns det som men det är alltid stökigt - han plockar inte ens undan efter sig. När han har ätit står till och med grönsaker osv framme på bordet i flera dagar eller tills jag ställer in det eller slänger om det blivit dåligt. Han kan inte ens stänga skåpsluckorna efter sig, eller plocka upp smutstvätten som han slängt på golvet. Han gör bokstavligt talat ingenting längre. Jag har pratat med honom så många gånger men får bara höra att han ska skärpa sig, men det har han sagt i flera månader. Jag har haft svårt att somna på nätterna och en period sov jag tre timmar per natt och ville därför få sova ordentligt på helgerna, men antingen har han väckt mig mitt i natten (ibland har jag precis lyckats somna då) för att han inte vill byta bajsblöja eller så får jag ändå gå upp tidigt på morgonen när bebis vaknar. Min sambo tycks inte förstå hur utmattad jag är, att jag inte sover bra och hur mycket tid det tar att ta hand om bebis och städa hela tiden. Jag känner mig bara gnällig och jobbig, och när jag till slut blir trött och ledsen över allting så tycker han att jag är negativ och jobbig och bara bråkar. Jag har börjat känna att det vore enklare att bo ensam med våran son, bara behöva städa efter oss, inte behöva bli besviken över att någon är där men inte hjälper till osv. Men det finns ingen möjlighet att flytta isär (varken praktiskt eller ekonomiskt), och jag vill att vår son ska få bo med oss båda, dessutom vill jag ju egentligen bo med honom. Men just nu undrar jag mest vad han gör här, jag blir frustrerad när jag är utmattad och måste städa eller försöka ta hand om vår son helt själv. Jag förstår inte ens varför han blivit såhär, och jag vet inte vad jag ska göra, känner mig så maktlös men orkar verkligen inte ha det såhär. Någon som varit i samma situation? Eller någon som kan ge ett råd?