Gravid vecka 16. Idag testade jag att trycka på brösten och till min stora förvåning kom det några droppar råmjölk. "Häftigt!" tänkte jag och ville genast visa sambon (det är ju hans blivande barns mat). Men han verkade nästan inte vilja titta på det och han ville absolut inte känna på det när jag frågade honom. Det är löjligt, men det tog hårt på mig. Han verkade nästan rädd. Jag själv blev ju chockad och förvånad över att min kropp helt plötsligt börjat producera mjölk och jag hade behövt ha hans stöd. Han sa att han tyckte det var häftigt men han verkade som sagt tycka att det var obehagligt. Tänk då om några veckor, då kommer min kropp vara förändrad ännu mer...

Jag ska göra en viabilitetsskanning nästa vecka (v7+5) så att vi vet att det verkligen är en bebis där inne. Jag är super orolig och tänker väldigt mycket på det. Vad kommer hända om det inte är någon därinne? vad kommer jag känna? Hur kommer jag reagera? Hur mycket stöttning kommer jag få av min sambo? För att inte tänka så mycket på det har jag en galen försvarsmekanism; jag får för mig att jag har alla möjliga dödliga sjukdomar. Är det inte koloncancer så är det malignt melanom. Jag fokuserar på mig själv istället för att tänka på UL. Men jag vet i grund och botten att min oror för egna sjukdomar beror på en ännu starkare oro för graviditeten. Dessutom var barnmorskan osäker på om man ens skulle kunna se något hjärtslag så tidigt i graviditeten. Är vecka 8 verkligen tidigt för att göra ett vaginalt ultraljud?? Jag behöver råd, stöttning och uppmuntrande ord just nu. Min sambo jobbar 100% och bara kvällar, så det blir mycket ensam tid för mig på kvällarna att fundera :(