Jag jobbar med barn och då ingår det väldigt mycket plocka upp saker från golvet/låg höjd och moment när man böjer sig allmänt (hjälpa med skor/kläder/saker på golvet). Sedan har jag två kids hemma som inte är världsbäst på att plocka upp saker.... Så det är mycket böja sig ner hela tiden. Och det börjar bli grymt obekvämt nu... jag funderar lite över om det finns något hjälpmedel som passar bra... börjar överväga en såndär griptång åtminstone för att plocka upp grejer, är det någon som testat? Kan man få låna sådan någonstans eller är det att köpa? Annars känner jag mig pigg och så i kroppen, lite ryggont men det är helt ok annars. Men just det där böjandet gör mig halvt galen just nu!

Alltså nu måste jag nog berätta för jobbet att jag är gravid... det börjar liksom synas ordentligt nu (även om jag börjat klä mig pluffsigt) och jag tror att folk redan misstänker det...(har fått kommentarer om att jag slutat snusa, frågor om jag vill ha fler barn (har två) och frågan om jag ska ta vaccinet och varför inte). Är i v.20. Tänkte att jag garanterat skulle berätta efter RUL för då skulle jag lugna ner mig i oron över missfall. Det har jag haft och allt såg bra ut... och jag känner honom kicka runt därinne dagligen. Men jag är fortfarande orolig! Hade missfall innan denna graviditeten (i v9 då) och oron går inte över. Rädd för att säga något om det går dåligt samtidigt som jag känner mig jättetaskig om jag inte säger något nu när dom redan letar semestervikarier, dom behöver veta i den planeringen ju... plus att jag logiskt sett vet att det är bättre att berätta än att folk går omkring och snackar. Kan man skicka ett Mail till chefen och berätta eller måste man göra det öga mot öga? Blir nervös/rädd och fegar bara ut varje gång jag tänker att jag bara ska säga det...

Jag har RUL på tisdag nästa vecka och märker att jag blir mer och mer nervös.... jag går snart in i v19 och min absolut största rädsla just nu är att gå på ultraljudet och att bebisen inte lever längre eller har allvarliga fel. Känner mig väldigt lättirriterad och ångestladdad över det. Gjorde kub i v.14 och då såg allt bra ut men jag har fastnat i att tänka att det inte är någon garanti och att folk faktiskt har gått på rul och då upptäckt att bebisen dött utan att dom visste det... hade en miniblödning i v.14 också bara så det kom lite blod på pappret när jag torkade sedan slutade det (barnmorskan sa inte så mycket om det då utan sa att många blöder lite vid tidig graviditet). Har inte haft mer blödning. Jag känner inga direkta sparkar än, fast just det oroar mig inte så mycket då jag inte gjorde det med mina två tidigare barn under den här tiden heller, det kom senare. Känner dock "aktivitet" till och från men vissa dagar är jag osäker på om det är mina tarmar eller inte typ...fortfarande på den nivån. Har gått upp 3kg och fått en mage och större bröst men det är ju inte heller någon garanti. Jag vet inte... det är i princip det enda jag tänker på just nu. Väldigt osäker. Gick från att vara jätteorolig innan kub (hade ett missfall i v.9 innan denna graviditeten) till att bli förväntansfull och vi köpte en del grejer och det var bra... till att bli sjukt orolig igen. Ibland är det nästan som att jag redan har ställt in mig på det värsta och blockerar mig själv från att ens tänka att det kan gå bra. Har inte vågat säga till jobbet att jag är gravid heller eftersom jag är så stressad över att det kommer gå fel så måste dölja magen med pösiga kläder och tänker mycket på hur jag står/sitter vilket också känns jobbigt. Hur hanterar ni sådant? Känns lite som att jag blir knäpp. Känner mig jättenervös. Min sambo är mest förväntansfull över att få se bild på bebisen igen och få veta könet men jag känner mig bara rädd...