Vår bebis är 4 månader. Hans blöjor läcker VARJE gång han bajsar. Oavsett hur mycket eller lite han bajsar så läcker den, åt ALLA håll. Fram, bak och på sidorna! Idag har vi libero touch. Vi kan inte gå ner i storlek för de är alldeles för små och upp i storlek så blir det alldeles för stort. Vilka blöjor läcker inte!? Blir toooookig. Och hjälper inte att vika ner kanten bak på ryggen.

I somras fick min sambo en kris då vi fick en del dåliga nyheter och har där efter varit deprimerad. Just nu går det väldigt upp och ner och behöver era tips! Ni som lever/levt med en deprimerad partner eller själva är/varit deprimerade, har ni några tips? Hur gör man för att orka leva med någon som mår dåligt och hur vill man bli bemött av sin partner när man är deprimerad?

Jag blir tokig! Sambon och jag skall snart ha vårt andra barn. Första barnet har mitt efternamn, vi pratade aldrig direkt om det utan det var rätt självklart för oss båda. Nu när andra barnet är på väg kläcker han att detta barnet SKALL ha hans efternamn, då det är tradition att barnen har pappans. Jag själv anser att det är egoistiskt att låta barnen ha olika efternamn då många kommer ifrågasätta om de är syskon eller ej och det har jag påpekat för sambon. Då hävdar han att första barnet plus nästa skall ha hans namn då inget annat är acceptabelt. (Kan tillägga att han endast är traditionsenlig med traditioner som passar honom) jag anser dock att barnen skall ha mitt eller bägges då jag burit barnen i 9 månader samt gått igenom två stora bukoperationer för att sätta dom till världen. (Första blev urakut KS och denna kommer med planerat snitt) Hur har ni gjort med efternamn? Har det vart några konstigheter?

Jag känner att jag måste skriva av mig och förhoppningsvis bli lugnad av någon vänlig själ. Min son föddes genom urakut kejsarsnitt, han hade fått syrebrist i magen och man visste inte hur länge han hade haft det. Efter en tid på Neonatal så blev hans EEG bättre och nu sist det gjordes visades ingen onormal aktivitet. Dock kunde läkarna självklart inte garantera att det inte skulle bli några men. De kan inte heller säga hur mycket eller vad för men det kunde röra sig om. Vilket har gjort att min oro som mamma växer, konstant. Varenda mammaträff jag är på så får jag ångest då jag ser bebisarna runt omkring utvecklas. Medan min son inte gör det. Visst utvecklas han, men han är sen, i allt. Jag är fullt medveten om att vissa barn är senare, att det är fullt normalt att t.ex. hoppa över krypstadiet. MEN min oro blir inte mindre på grund utav det. Han är nu 9 månader, han kan bara sitta korta stunder utan stöd innan han tappar balansen och han kryper inte, han ålar inte ens. Där emot rullar han dit han vill. Jag vet egentligen inte vart jag vill komma med inlägget. Jag behöver bara prata med någon innan jag går i tu av oron att det skall vara några men. Det är inte de att jag skulle älska honom mindre, men jag vet hur det påverkar ens liv och hur oförstående människor kan vara om man har ett handikapp. Någon som haft ett barn som börjat krypa/sitta senare? Hur har ni gjort för att hjälpa dom? Är inte intresserad av att höra om barn som lärt sig saker tidigt då det inte hjälper min situation. Tack på förhand!

Jag känner mig så jävla ensam. Allt har blivit precis så som jag inte ville det skulle bli. Jag har i princip inga vänner, ingen som hör av sig någon gång, ingen som man kan ta en fika med o prata med när man behöver. Det enda jag hade velat är att ha en vän som faktiskt kändes som den ville umgås med en och inte bara som man tvingade till att ses en gång i halvåret. Jag har en sambo och en liten son, han är mitt allt. Hos oss är det jag som har föräldraledigt och är hemma, detta får mig att känna mig instängd, och som i ett fängelse. Jag är nästan avundsjuk på min man som får gå till jobbet. Min sambo har en heltidstjänst(dagtid) och jobbar extra(nätter) på helgerna vilket gör att jag får ta alla nattningar, alla nätter, alla mornar och alla dagar. Han har sin fritid och hobby och det vill jag att han ska ha. Men.. det är ju då jag känner mig så otroligt glömd, som att jag får ta allting med hem och barn. Jag har försökt berätta för honom hur jag känner mig, men ändå blir det ingen skillnad, det känns i perioder som jag endast lever för att passa upp på honom. Det känns verkligen som det är fel på mig... Jag har knappt några vänner och mina gamla vänner kan inte ens klämma fram ett hej när man möter de på stan, ännu mindre gratta till tillskottet. Det hade väl inte varit något större problem om det inte vore för att dom glatt går fram till min sambo som de aldrig träffat tidigare och grattar honom när han jobbar. Det gör att den känslan växer sig ännu starkare och att jag känner mig så fruktansvärt värdelös. Ber om ursäkt för det otroligt långa och röriga inlägget, men behövde skriva av mig. Orkar inte gråta i hemlighet längre.

Hej, imorgon skall jag för första gången på babysim med min 4,5 månader gamla pojk. Eftersom det är första gången är jag halvnojig hur det skall gå, speciellt i omklädningsrummet. Så jag önskar så många tips och trix som ni bara kan!

Som rubriken lyder, när blev era bebisar HELT stadiga i nacken? Nu menar jag inte när de kunde lyfta huvudet när de låg på mage, utan när man bär osv.. Hur länge blev dom svajiga när de var trötta? osv..