Har 2 tvillingtjejer och den ena kastar konstant saker omkring sig - känns som att vi prövat både hårda och mjuka tillsägelser, förklarar, erbjuder chans att plocka upp och säga förlåt om det träffar någon men ingen förbättring. Blir tokig!!! Snälla - någon som känner igen sig och har tips på hur man förbygger (förutom att ta bort ”lösa” leksaker för det har vi redan gjort) - hanterar det när det har hänt? Förtvivlad 🥺
Var är jag?
I Föräldrasnack så kan du fråga och besvara frågor och dela din erfarenhet med andra!
Usch ja, känner igen mig. Mitt barn började både kasta saker och slåss en bit in i tvåårsåldern, ofta till synes helt oprovocerat, och man blev ju helt tokig ibland. Måste vara extra jobbigt när det finns en annan liten i hemmet - hos oss drabbade det i alla fall bara oss vuxna (och våra ägodelar...) och det var jobbigt nog att hantera, så all styrka till er ❤ Tycker att det låter som att ni redan tänker rätt. Plocka bort saker som är för hög riskfaktor från start, plocka bort annat tillfälligt när det missköts, visa missnöje med det dåliga beteendet, ge mycket positiv uppmärksamhet när allt går bra osv. Men framförallt: tålamod och förståelse. Påminn dig själv om att en 2,5-åring fortfarande är väldigt liten och har grymt dålig impulskontroll. För oss gick det alltid bäst när vi själva kunde hålla oss lugna och stå för den kontrollen. Många gånger var det bästa alternativet att bara lämna situationen ("nähä, om du kastar saker vill jag inte leka med dig"). Man måste inte alltid stanna och bråka med ett småbarn med härdsmälta, det går så bra att komma tillbaka en liten stund senare när man hunnit ta ett par andetag. I längden lär hon av ert exempel hur hon borde göra när hon blir på dåligt humör, så för att slippa en ond cirkel är det nog bäst att lägga band på sig själv och inte gå i taket allt för ofta, hehe. Hjälp henne sätta ord på alla känslor som flyger omkring, "blev du arg?", "jag såg att du blev ledsen" osv. Det sociala samspelet är inte så utvecklat än i den åldern och jag minns att det kunde kännas lite som att prata med en vägg när man upprepade till synes självklara koncept som "man får inte slåss" eller "det gör ont på mig, aj" eller "jag blir ledsen när du gör så" för en 2,5-åring, men nu bara ett halvår senare när min son ska fylla 3 så märks det tydligt att han tagit till sig av det och han kan själv förklara sina känslor och resonera kring det. Ibland flyger det grejer ändå, men numera slutar det alltid med kramar och förlåt och ny fokus, och en känsla av att vi faktiskt förstått varandra och varför det blev som det blev. Kort sagt, försök ha is i magen, föregå med gott exempel och vänta ut det hela, mest av allt är det nog bara en mognadsfråga.