Känner att jag måste ventilera mig lite, samtidigt fråga om någon har det samma. För snart 6 månader sen föddes vårt första barn. Jag upplever att min partner är extremt osäker. Om bebis t.ex grinar på ett visst sätt, så ser man att han får panik. Jag ammar och är väldigt sällan iväg utan mitt barn. Hade ett besök inbokat för några veckor sen, min sambo var då ensam med barnet och ringer mig att jag måste komma hem för hon gallskriker och han kan inte få henne att lugna ner sig. Hade varit borta 30 min. Kan även tillägga att han aldrig nattar henne, han försöker ibland när jag ber honom, men lyckas aldrig. Menar att bebis enbart kan somna när hon ammar. Klart är det lättare men...Jag börjar känna mig riktigt frustrerad över detta. Det är som att han bara kan ta hand om henne när hon är nöjd och glad, han kan som aldrig riktigt trösta ordentligt. Upplever också att han inte alls känner henne så bra. Ska det verkligen vara så här??? Finns det andra pappor som kan berätta eran upplever från första barnet? Och hur nattar andra pappor sina barn, berätta gärna om ni ger ersättning eller ammar..
Var är jag?
I Föräldrasnack så kan du fråga och besvara frågor och dela din erfarenhet med andra!
Han måste öva för att bli bekväm. Testa att han får ta alla nattningar. Du ammar i soffan, när det är klart lyfter han över bebisen till sin säng och nattar oavsett om den sover eller är vaken. Överlag ta mer tid med barnet! Kör minst varannan allt (blöja, klä av/på, fixa naglar ha huvudansvar vid badning osv)
Jag tycker inte det ska vara så. Men visst normalt är det ju, säkert vanligt med. Men inte bra för det. Jag ammade också men sambon kunde vara själv med bebis och gav då pump eller ersättning. Jag tog ofta egentid på kvällen tex en promenad och det gick hur bra som helst. Jag tycker att det viktigt att båda föräldrarna kan ta hand om bebis själv. Annars hänger det ofta kvar upp i åldrarna och du kan ju inte alltid vara med din bebis.. Han får träna på att vara själv med bebisen. Det är ju för hans skull också, kan inte kännas kul att inte kunna ta hand om sitt eget barn själv.
Jag tycker det låter som att din sambo förlitar sig på dig och kanske inte litar på sig själv riktigt. Tycker det är förståeligt till viss del eftersom du ammar, men efter 6 månader borde din sambo ha hittat sitt ”sätt” och lärt känna sin bebis. Vi ger ersättning till vår 4 månaders och när sambon har kommit hem från jobbet så är det han som tar all matning/blöjbyte för att bebis ska få mycket tid med sin pappa och känna sig trygg hos honom också. Vår bebis somnar lättast vaggandes i vagn, så vid nattning får han flaskan och efter det vaggas han till sömns, varannan kväll nattar jag och varannan kväll sambon. Det funkar jättebra för oss. Tror inte sambon hade känt sig lika delaktig om jag hade ammat, eftersom han nu också kan mata och bebis är inte ”fast” vid mig. Om jag hade varit i din sits hade jag låtit sambon få mer egentid med bebis för att få försöka med saker själv och hitta sitt sätt. Bestäm kanske att du SKA vara iväg i 1h oavsett och se till att bebis är mätt innan. Det är nog viktigt att din sambo får försöka lite själv för att släppa på osäkerheten.
Med första barnet klarade inte min sambo av skriket av bebisen. Man såg på pappan hur dåligt han mådde. Jag tog alla läggningar fram till 6 månader. Vid 6 månader gick jag på bio med mina kompisar i en annan stad. Jag ammade men bebisen hade börjat äta lite. Det gick super bra! Nu med andra barnet så är han inte alls känslig längre. Jag åkte och veckohandlade ihop med med den äldsta och ringde hem när vi var klara för att fråga om det var lugnt och kunna gå in i en annan butik. Hör hur barnet skriker hysteriskt i bakgrunden och han sa att det var lugnt att vi kunde göra våra ärenden. När jag kom hem var det helt tyst. Bebisen hade somnat och de satt i soffan hur harmoniskt som helst. Extrem skillnad! Då var jag mer stressad än vad han var. Första barnet gick han på föräldraledighet när första var 1 år och var hemma lite mer än 7 månader. Nu med andra barnet vill han gå hem redan vid 9 månader och hemma 8-9 månader. Vissa pappor behöver utmanas och svårare att ställa om.
Hur mycket har han varit FL med barnet? Det kanske är dags att bytas av? Eller öka andelen FL ni tar tillsammans? Vi har haft som regel att den som varit hemma gör annat när dne som jobbat borta kommer hem. Så den som jobbat borta = Tar barnet och leker, myser, badar, matar osv så kan den som varit hemma med barnet passa på att göra annat tex ta en lång dusch, göra ärenden, laga mat eller åka och handla. När man varit på jobbet så är det mysigt och kravlöst att bara ha som enda jobb: var med ditt barn så ni lär känna varandra mer. När man varit hemma en hel dag med ett barn så är det befriande att kunna göra saker i eget tempo utan att hela tiden anpassa sig till barnet. Win-Win!
Så ska det inte vara såklart, ni är ju föräldrar båda två. Har ni pratat om det? Hur känner han sig i föräldrarollen? Hur vill han ha det? Vad får honom att avstå från att ta initiativ när ni båda är med barnet? Osv.
Med vår första son var min sambo liknande, tog inte för sig för än han var tvungen. Så länge jag ammade var det jag som tröstade för det var så vår son var van att trösta så då kunde inte han, upplevde han. Vi började med småsaker, en blöja, lek, lite mat osv. För att bygga självförtroendet. Det lättade när vi började ge med flaska också, och ännu mer när han började äta annat. När det gäller nattningen är den rutinen inte alltid den lättaste/roligaste att ändra. Är ert barn vant att amma sig till söms så är det kanske för svårt för han att ändra det själv. Ni kanske får försöka ändra den rutinen tillsammans? Kanske annan mat innan läggdags, gå igenom så ni gör lika och kanske göra det tillsammans några gånger. Med lite motivation, stöd och samarbete brukar det mesta kunna lösa sig till det bättre .
NEJ det ska det inte!!! Låter lite som att pappa behöver "steppa upp lite"! Jag har en bekant som var i samma sits som du beskriver (de gav endast ersättning). I mina ögon är det lite som att Pappa är som ett litet barn dvs "ger upp när det inte lyckas på 5 min". Det är klart bebis skriker, att vara med pappa är ju nästan som att vara med en främling, dvs hålla i barnet tills bebis skriker o vill tillbaka till mamma. För bebis redan nu lärt sig att det är mamma som ger tröst. Detta ska ni givetvis ändra på! :) Ha ett samtal med din partner och be honom hålla ut, bebis kommer att skrika o vara "sur" tills bebis inser "aha..det här är pappa o det funkar det med". Låt honom försöka i 30 min, nästa gång 45 min-1 timme etc. Det är inte lätt för någon att vara första gångs förälder men att "ge upp" och be dig göra allt gör inte saken bättre. Det kan komma dagar du verkligen inte kan komma hem, så lika bra och öva nu - Med dig i andra rummet eller att du är ute o gör annat. Bebisen kommer lära sig hur pappa funkar och de kommer bonda mer o mer även om det kommer kännas hopplöst för stunden! Och oavsett hur bra de än bondar kommer det finnas dagar när bebis bara vill ha ena föräldern. Min man har varit där från dag ett - gjort både det som är roligt o "tråkigt". Och ja, oavsett att de har bondat sen dag 1 så har det har funnits stunder bebis inte slutar skrika tills mamma tar över. Men det har även funnits stunder då bebis bara vill ha pappa! Vi har delammat då jag inte hade tillräckligt med bröstmjölk.
Samma här! Men min äldsta var inte alls sån så är nog olika mellan barn, skillnaden är att den minsta ammats och inte den äldre så kan ju kanske bero på det. Den äldre kunde pappan ju trösta redan från början med flaskan. Men vem vet, kanske hade varit samma oavsett. Bebisar är ju ganska bestämda med vad de vill så man får ju jobba lite på att förändra rutiner, precis som du är inne på så behöver ju pappan kämpa mer för att det ska funka. Du får nog prata med honom….