Jag har aldrig vart säker på att jag ville ha barn, men jag tror att jag vill det. Jag är snart 35, min sambo är 42 och om man ska hinna med det så är det nu. Tog ut spiralen för några veckor sen för att jag hade magsmärtor och blev gravid inom några veckor. Vi hade sex när jag hade ÄL, så det var väldigt medvetet. Men jag blev ändå väldigt förvånad över att jag faktiskt blev gravid. Jag är alltså gravid och fortfarande osäker på om jag vill ha barn, om jag vill bli så bunden, om jag kan vara mamma hela tiden. Förstå mig rätt, jag kommer inte göra abort, jag tänker behålla barnet och ta hand om det. Men är det konstigt att jag inte är väldigt förväntansfull och sprudlande glad som många andra verkar vara? Oroar mig över att föräldraskapet kommer innebära väldigt blandade känslor för mig. Är det någon som känner igen sig? Skulle vilja höra om hur ni kände och hur det blev.
Var är jag?
I Föräldrasnack så kan du fråga och besvara frågor och dela din erfarenhet med andra!
Denna kommentar har tagits bort av dess författare.
Har försökt blivit gravid i drygt två år, misstänkte ganska snabbt för 2 månader sen att jag troligen va gravid men tog lång tid innan jag tog steget att faktiskt köpa testet dels för att bli besviken för att inte va gravid och dels för att känslorna fall om jag va gravid, när jag tillslut gjorde testet va det ett väldigt tydligt plus och panik slog till och alla tankar kom, är jag verkligen redo, har jag hunnit gjort allt jag vill innan barn osv osv, sambon som e äldre 41 va överlycklig då han har haft lite panik över att åldern drar i väg och jag som är 24 hade väl inte riktigt känt panik och typ intalat mig själv att jag inte kunde bli gravid, men efter ca 2 veckor började det vända och glädjen komma och det hjälpte att få prata om att man va gravid så jag tror när chocken sjunkit in så kommer det nog kännas bättre och det är klart att man funderar ibland är jag verkligen redo men man är nog mer redo än va man tror :) Men först och främst det är okej att känna exakt det man känner.
Modigt av dig att våga erkänna för dig själv att du inte är helt säker om du vill ha barn eller är redo. Det är väldigt sunt! Tyvärr kan jag inte ge några goda råd utifrån egen erfarenhet, men min svägerska blev gravid kort efter de slutade med piller för att ”de var dags att skaffa barn”. När de väl blev gravida (på första försöket) kände hon att de gått för snabbt och att hon inte ville ha barnet. Trots det fullföljde hon graviditeten. Hon ångrar allt idag, men älskar såklart sin dotter som nyss fyllt två år. Men hon är deprimerad och hatar livet som mamma och önskar hon lyssnat mer på sig själv när de blev gravida! Prata med någon vårdpersonal om detta och tänk igenom noga. Gör inga val för andras skull!
Denna kommentar har tagits bort av dess författare.
Jag blev oplanerat gravid men var säker på att jag ville ha barn nån gång i framtiden innan 26 år sa jag till mig själv då min sambo skulle vart 33år vid den tidpunkten. Jag är 24 år nu, blev gravid förra året och är nu i V 32. Jag har nu börjat tveka på om jag faktiskt vill ha barn men den känslan kommer och går. Jag tror att när man väl har barnet i famnen så löser allt sig. Ni kommer klara er super bra!! Grattis till plusset!
Vi blev gravida direkt efter att jag slutat med p-piller så det var planerat och jag var helt överöst med alla känslor men man landar i det under graviditeten. Nu har vi tre barn på fyra års tid och vi vill ha fler. Jag var dessutom förlossningsrädd men fick gå till aurora mottagning och susen var jag botad. Barn och förlossning är det bästa som hänt oss.
Jag plussade efter första försöket och fick smått panik. Men det blev bättre när jag fått vänja mig vid tanken efter ett par veckor. Sedan var jag livrädd innan vecka 12 och därefter till vecka 20 innan jag visste hur många det var och om allt såg bra ut. Det finns möjlighet att komma i kontakt med auroramottagningar för att få hjälp att knyta an till barnet undee graviditeten och lite fler ultraljud mm. Det fick min kompis med sitt andra barn. Du kommer bli en jättebra mamma om du ger barnet kärlek i överflöd. Det tänker jag också ge min dotter.
Jag ska absolut prata med barnmorskan om det här. Det kan ju finnas stöd att få om man behöver det. Ska också prata ordentligt med sambon om det, men han vet nog redan. Har nämnt lite för honom och han såg inte direkt chockad ut. Ett stort plus för mig är att jag vet att min sambo alltid är stabil och orkar när jag inte gör det. Tack för fina historier. Så skönt att höra från er som vet vad jag talar om. Jag hoppas det blir bra i slutändan. För om det är något jag vill vara så är det en bra mamma. Varje barn förtjänar att få det. Jag vet, jag hade själv en mamma som inte tog hand om mig ordentligt, och sån vill jag inte alls vara. Varje barn förtjänar kärlek i överflöd :)
Hej! Jag känner verkligen igen mig!! Plussade alldeles för snabbt egentligen, hade nog behövt "längta mer". Sjukt det låter. Men gick 9 månader i graviditeten och längtade inte ens efter barnet. Tyckte mest allt var jobbigt. Inte alltså illamående eller sånt utan föräldraskapet, och att alla runt omkring var så glada. När jag sa till folk att jag inte kände att "detta var det mest fantastiska" etc, blev dom irriterade och tyckte jag skulle skärpa mig ungefär... så jag började säga att "allt är sååå kul och det ska bli sååå roligt" bara för att slippa tjatet. Min sambo var väldigt förstående, och även vissa vänner så jag har valt vilka jag pratat med. Man får nog göra så för det är viktigt att få sina känslor bekräftade och tagna på allvar också! Hur som, efter 9 månader kom vår son och det tog några timmar för mig "att landa" men sen älskade jag vårar barn över allt annat på jorden. Jag tycker det viktigaste är att du pratar med din sambo. Han måste inte förstå hur du känner, men jag tror det är bra om han känner till det så han kan stötta dig! Kram!
Ta upp din oro med BM, du kan få samtalskontakt för att arbeta preventivt.
Tack för era fina svar. Sååå skönt att höra att det inte bara är jag. Jag har bara oro och ångest just över allting. Är ganska känslig för hormoner och det finns ju en hel del i kroppen just nu. Jag har dessutom lidit av depressioner hela livet, men har börjat må bättre senaste åren, så jag blir ju livrädd när deppigheten kommer och med den kommer alla oroliga tankar. Jag är också rädd för att jag kommer att få förlossningsdepression, för det är större risk för mig att få det. Vill inte tillbaka in i mörkret, och definitivt inte med en liten bebis att ta hand om. Jag får nog helt enkelt sluta försöka vara glad och släppa oroliga tankar och bara se vad som händer.
Jag tror att dina tankar är väldigt vanliga, oavsett hur gammal man är när man blir gravid. Vi var bombsäkra på att vi ville ha barn och precis som för Vickan93 så skrek hela min kropp av glädje när vi slutade skydda oss. Men när jag väl plussade så var jag inte längre så säker, det tog ett bra tag innan jag bara kände glädje inför det hela. I början tänkte jag mycket på hur låst jag skulle bli, hur jag inte skulle kunna sätta mig själv först, osv osv. Nu kan jag säga att det barnet är det absolut bästa jag någonsin har gjort! Han ger mig så mycket glädje, och den kärleken jag känner för honom kan inte beskrivas i ord! Du kommer bli en superbra mamma och när du väl har ditt barn så kommer du inte ångra ditt beslut för en sekund (jag gjorde inte ens det när förlossningsdepressionen var som värst)! 💕
När jag och min sambo sa att vi skulle bli gravida skrek hela min kropp JA!!! och jag ville verkligen ha barn. Men jag som du, plussade väldigt fort och när jag såg plusset på Stickan fick jag panik. Tankarna for i huvet och jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta. Där och då blev jag rädd för att jag inte skulle gilla att vara mamma och precis som du, att jag skulle bli begränsad. Men vi körde på, jag ville inte heller ta bort barnet, visste ju att jag innerst inne ville ha det och jag kan säga att det är det absolut bästa som hänt. Den kärleken! Jag kan leva mitt liv i princip som innan och träna, träffa vänner osv.. bara att jag har en till att tänka på. En till att älska och bry mig om. Så länge man inte vill festa 7 dagar i veckan så upplever jag inte att ett barn är något problem. Man kan fortfarande leva och göra saker. Jag tror inte du kommer ångra att du blir mamma, visst har det bättre och sämre dagar. Men det är ju så livet är. Ett barn är det finaste man kan göra ❤️
Hej jag känner igen mycket i det du skriver då har jag ändå gått genom en ivf! Jag kan bara tala för mig själv men för mig var det något av en försvarsmekanism på nåt sätt. Kan inte riktigt förklara det. Men vet att jag satt på en del möten hos bm och pratade om det. Att alla var så glada o förväntansfulla det var aldrig jag inte på det sättet. Idag är vårat busfrö ett år och jag älskar henne mer än jag hade kunnat tro. Tror att det är många som har en tvedelad till graviditet. Vet inte om du blev nå klokare på mitt löst sammansatta text:) lycka till med ditt föräldrarskap. Jag tror stenhårt på dig och att du kommer att bli en fantastisk mamma❤️
Att skaffa barn är inte för alla, det betyder inte att man inte tycker om barn men det är bara inte för alla..Jag tycker att du ska lyssna djupt på vad du vill så att du inte gör nåt som du kommer ångra..kommer bara skada dig och inte bra för barnet du bär..att ha barn är mer än en heltids jobb, ångra inte men för min del räcker det med 1 som vi har..det livet simsugna har/hade kan du bara glömma helt,, nytt liv med nya utmaningar..lycka till
du kommer ångra dej om du gör abort för barnen är det vackraste som finns i världen jag väntar nu på mitt andra barn är bara 22år 😃