Hej på er, Jag har under två veckors tid känt mig väldigt nedstämd och jag känner inte att jag har någon att prata med som förstår min situation. Min sambo förstår, men även han känner att det är en hopplös situation som han inte ser någon vändning på. Kanske finns det någon här ute bland er som känner igen sig eller som kan förstå, om inte annat är det bara skönt att få ventilera sig. Jag har alltid varit en person som uppskattar de ögonblicken jag får vara ensam. Jag ser tillfällena som en värdefull tid att få koppla av. Om jag fantiserar om hur en önskevecka hade varit, skulle jag mysa med sambon, ta en fika med mina vänner någon dag och gärna laga en god middag med härligt sällskap under helgen. Jag skulle strosa runt i mitt hem, sysselsätta mig med det jag kände för precis vid stunden, och ringa en vän att umgås med om jag kände för det. Tyvärr är det bara fantasier, jag får aldrig sådana dagar. Vi har alltid vänner och familj på besök i stort sett dygnet runt. Skulle vi vara upptagna, sjuka eller säga till innan att vi vill vara ifred kommer de vilket som. Ingen ringer innan, de knackar inte ens utan stiger bara rätt in. Oftast kommer fler personer med dem, eller barn som springer runt och kommer de ensamma har de istället en handfull problem med. I början uppskattade jag besöken, men sedan en tid känner jag att det kväver mig. De dagar man väl är ensam sitter man på helspänn och bara väntar på att någon ska komma innanför dörren. Det jobbiga är inte att det kommer över personer till oss för att umgås, jag är tacksam för att jag har så nära vänner och familj som trivs hos oss. Problemet ligger i att vårat hem inte längre är vårt. Det har blivit en plats där personer kan gå in och ut varje dag utan att be om lov. Jag känner inte att jag kan leva mitt liv längre utan jag lever deras, på deras villkor. Jag känner mig begränsad och kan inte göra sådant jag verkligen vill. Förra året sa jag till min sambo att det var dags att flytta till en annan ort, flera mil bort från alla. Vi kom aldrig längre än i tanken att vi skulle flytta, eftersom han har eget företag och jag ett stadigt arbete där vi bor idag, har vi inte vågat oss iväg än. Men nu kvävs jag. Det går inte längre, jag lever inte. Jag och min sambo är äntligen gravida. Lyckan är obeskrivlig! Och jag ser så framemot vår framtid tillsammans. Jag skulle kunna skriva ett långt inlägg bara om hur glad jag är över att vänta mitt första barn, men ni förstår nog lyckan. Kanske är det mina hormoner som gör mig extra känslig just nu, men jag tror att jag fallit in i någon slags depression och det gör mig jätterädd. Under en veckas tid har jag inte tänkt på mitt barn i magen. Jag har gått från de härligaste känslorna av lycka och glädje till att inte känna någonting alls. De har tagit knäcken på mig. Alla lägger sig i allt om barnet. De kommer med saker de har köpt och kläder han ska använda (såklart jag är tacksam för det också!). Men i min värld, i just den här perioden när allt redan känns jobbigt med bara närvaron av dem, känner jag att de börjar ta mitt barn ifrån mig. Att de börjar lägga sig och bestämma över honom också. Jag känner inte att det är mitt barn som finns inom mig längre, det är deras. Och genom den tanken har jag förlorat alla känslor. Flera har berättat om hur de kommer bo hos oss när han väl anländer, inte bokstavligt talat men de kommer vara hos oss ännu mer än vad de redan är. Min mamma har beslagtagit nycklarna till vår gäststuga och kallar det för hennes hem, och hon har redan börjat planera de första tio dagarna tillsammans med oss efter förlossningen. Jag vill vara ensam. Jag vill ha tid för min nya familj, att få lära känna mitt barn på egen hand och ha ett hem som bara är vårt hem. All den här stressen och rädslan för depressionen och att jag inte känner några känslor längre, gör mig livrädd. Jag ger upp. Snälla. Vad ska jag göra?