Att störa sig på svärmor

Läser alla kommentarer och undrar, var är sambo/man? Hade min svärmor betett sig så hade min man hanterat det.

Igenkänning här! När svärmor träffar vår bebis tar hon massa bilder på honom för att lägga upp på sociala medier men hon är inte intresserad av att skapa en relation till honom. Tittar knappt på honom. Pratar mest om sil själv och tittar i sin mobil. Hon köper och stockar kläder till honom men det är liksom inte sånt som han kommer komma ihåg.. har så svårt att förstå mig på den personligheten..

Fyfan, här är det svärfar och min mans farmor som är bölder i röven.... Jag har uppfattat det som att många tror att dom avlastar/hjälper till när dom tar barn på det sättet många av er beskriver. Och att dom ”bara vill hjälpa till” med alla sina oönskade råd, tips och kommentarer. Helt ärligt så är det enda som funkar att säga rakt ut hur ni känner till dom, klart och tydligt. Berätta vad du/ni har för gränser och vad du/ni är bekväma/obekväma med. Vissa idioter till svärföräldrar blir säkert arga om man gör så, men det är sånt man får ta som vuxen tycker jag. Föräldrarnas känslor går före mor-och farföräldrars enligt mig :) jag sa ifrån och det blev lite sura miner men dom respekterade det jag sa och backade

Här är det svärfar jag inte tål. Han är helt enkelt dum i huvudet!

Jag undviker fortfarande min svärmor 1 år senare... Hon får mig fortfarande till att känna mig helt värdelös och det bara kryper i mig när jag tänker på henne. Hon är så påträngande och säger man ifrån blir hon arg eller ledsen. Det känns ändå tråkigt att det har gått såpass långt att man undviker henne men jag vet inte vad jag ska göra.

Gud jag hade skitit i att döpa henne bara för att de hade tjatat så. Har också problem med min svärmor, mycket sitter nog bara i huvudet men sen det kändes som att hon tog henne ifrån mej när hon va nyfödd o alltid ska hålla o gå runt o bära o kommentera om allt, så går det inte sluta störa sej. Jag antar att det bara går över om man säger ifrån..

Min svärmor va en riktig häxa mot mig typ första året utan att ens känna mig. Vi träffades nån gång när jag och min nuvarande sambo bara va vänner, sen när vi började få känslor för varandra så började hans bror snacka massa skit om mig. Han kände mig inte heller så allt va fett ologiskt. Men iaf, deras mamma bestämde sig för att lägga sig i vem hennes vuxna son som bodde själv låg med och ringde och skällde ut honom? Helt knäppt🤦‍♀️ Efter det så höll han isär oss rätt så länge. Men iaf, det är väl okej nu ett par år senare och nu väntar vi vårat första barn. Är livrädd att hon ska lägga sig i amningen, uppfostran osv, men sen å andra sidan så har hon en ganska sval relation till min sambo så den risken är väl liten. Det enda hon och hennes mamma tjatar om än så länge är dop. Bebisen MÅSTE döpas. Jag själv är inte döpt och typ hela min släkt har gått ur kyrkan för längesen. Bara att jag inte är döpt fick min sambos mormor att flippa ur helt🤷‍♀️ Mina föräldrar har tydligen vanvårdat mig och kränkt den svenska traditionen😂 Min sambo vill bara döpa bebisen för att hans familj trycker på. Hans mormor och mamma pratar inte med honom om bebisen utan bara med mig precis som att jag är chefen. Det är VÅRAT barn inte bara mitt. Det kommer alltså vara mig de går på om de tycker att vi ska göra något annorlunda och min sambo kommer definitivt inte våga säga ifrån. Så vi får hoppas att de är snälla för orkar verkligen inte bli överkörd. Har fått så mycket skit redan över att jag är för ung för honom (7 år yngre), för ”fin”, för ”rik”, från fel del av landet, inte tillräckligt tjejig, röstar på fel parti osv osv🤷‍♀️ Listan är ganska lång. Min familj har hållt käften om min sambo och nöjt sig med att vi trivs med varandra men alla kan väl inte göra det antar jag.

Känner igen mig fast för mig är det tvärtom. Hon vill träffas och få bilder på bebis men när vi väl ses vill hon inte hålla i henne och det känns som hon knappt kollar på henne. Jag förstår inte hur man inte kan vilja hålla i sitt barnbarn. Hon köper och stickar massa kläder och kommer alltid med något nytt men för mig hade det känns bättre om hon visade att hon faktiskt tycker om sitt barnbarn via handlingar än materiella ting. Någon mer som känner igen sig på det här? Nu är hon bara 4 månader men en sån här sak gör att jag inte ser henne som potentiell barnvakt då hon inte ens pratar eller rör bebis nu..

Hög igenkänning! Det började samma dag vi kom hem från patienthotellet. Då stod hon oanmäld utanför vår port och tog dottern ifrån mig (kändes det som). Ingen notis om mig eller mitt mående, bara prat om tiden när hon inte skulle behöva ammas längre så att hon och farfar kunde ta med sig henne hem själv. Jag fullständigt kokade och nästintill hatade henne det första året. Sambon hade det tufft och jag med för jag visste att det var helt orationella känslor, det är ju super att det finns fler som älskar vårt barn och som finns där som stöd. Tack och lov så vände det efter cirka ett år, främst p.g.a. att sambon gick på FL och jag började jobba och släppte kontrollen lite. Farmor fick sen äntligen sin egentid med henne då hon var barnvakt två dagar i veckan så att jag kunde jobba halvtid. Sambon jobbar i Norge så svärmors hjälp är guld värd, men det såg riktigt mörkt ut ett tag.. Gravid med nr 2 nu. Ska bli intressant att se om känslorna kommer tillbaka.. Troligtvis kommer jag behöva henne mer än någonsin under veckorna, vilket jag tror lindrar eventuella mörka tankar :)

Låter som min mamma, haha. Det stör mig att svärmor inte är mer "på" faktiskt.

Hej, samma problem här. Hinner knappt komma in innan de gått iväg med bilbarnstolen och tar upp henne. Hela tiden så är det "jag måste hålla henne" eller så tar svärmor bara henne och går runt. Inte ens när sambon säger "nu får du komma till pappas famn" så släpper hon. När jag ammar så kommer hon flera gånger och frågar ifall dottern äter eller sover. Svärmor är fortfarande kallad mamma och jag har fått smeknamnet "maten", som t.ex. när min dotter kollar på mig så säger dom "där sitter maten" eller "nu kom maten in". De pratar ofta om när hon ska börja äta annan mat eller ifall hon ska ta ersättning. När hon var en månad gammal så ville svärfar smälta glass och ge henne men då skyllde jag på att hon inte ska ha socker. Vet faktiskt inte hur jag ska göra för att bevisa att det är jag som är mamma och har "övertaget" om mitt barn. Tror att det är väldigt vanligt att känna så för svärföräldrarna men inte sina egna eftersom det är enklare att säga ifrån till sina egna. Skulle jag tycka något var besvärligt med mina föräldrar så skulle jag kunna säga det direkt till dom och de skulle inte vara något mer med de sen, medans jag skulle behöva tänka ett tag på hur jag på ett snällt sätt skulle kunna säga samma sak till svärföräldrarna. Antar att det är bra att visa tydliga gränser på vad man själv är bekväm med och inte från början och att ens sambo också känner till de.

Jag är rädd att det ska bli precis likadant när vi får bebis i januari med svärmor... Jag har väl ingen superbra relation till min svärmor sedan innan, hon är typ omöjlig att komma nära inpå. För min svägerska blev det precis så som du verkar ha det, svärmor skulle slänga sig över barnet så fort de kom och nu när hon är större så typ ignorerar hon alla andra i rummet förutom sitt äldsta barnbarn (vi misstänker att det har att göra med att hon är flicka...). Inte så lätt att säga till sin svärmor heller, min mamma har jag inga problem med att tala om för när hon måste backa. Har du några tips får du gärna dela med dig 😅

Denna kommentar har tagits bort av dess författare.