Hej, Jag är en tjej på 27 år, 28 nu till sommaren. Min sambo är 28. Vi har varit tillsammans i nästan 6,5 år. Jag har en väldigt stark barnlängtan, så det gör ont. I augusti-september förra året tog jag upp detta med min barnlängtan på ett mer allvarligt sätt (vi har pratat om barn under våra år tillsammans, men då mer flygande och utan någon speciell tidsplan). Vi kom då överens om att vi skulle sluta skydda oss i juni denna sommar, men min partner ville då inte att jag skulle ta upp detta mer fram till dess. Han upplevde att jag pressar honom. Nu är det mitten av april och jag tog upp detta med min partner igen och ställde en fråga i stil med "vi ska börja försöka nu i sommar väl?". Hans svar var att vi behöver väl inte skydda oss men att han inte vill att vi ska behöva ha sex speciella dagar. Jag svarar tillbaka att det låter som att han inte vill ha barn, och han svarar att det vill han visst men antyder ändå att vi inte ska försöka på det sättet som jag vill. Detta sårar mig så djupt och jag kan inte säga något. Blir bara ledsen. Själv tänker jag på barn nästan varje dag. Häromdagen köpte jag till och med folsyra, då jag tänkte att sommaren börjar närma sig.. Sedan flera år tillbaka har jag haft en oroskänsla av att det inte kommer gå eller att det kommer vara väldigt svårt för mig att bli gravid. Dessa rädslor grundar sig både i min längtan men också på grund av att jag för några år sedan hade grava cellförändringar som jag var tvungen att operera bort. Jag börjar också bli orolig över att den biologiska klockan tickar. Med andra ord är jag väldigt rädd för att det inte ska gå. Detta gör viljan att börja försöka bli gravid starkare och sorgen över att min partner inte känner samma längtan väldigt jobbigt. Någon annan som är eller varit i samma situation? Hur kom ni vidare? /en tjej med barnlängtan