För 6 veckor sedan fick jag reda på att jag var gravid. Oplanerad graviditet. Jag har nu gått in i vecka 11 +. Jag och min sambo blev båda lika chockade. I stunden kände vi båda att vi skulle behålla barnet, det har känts så rätt fram till nu. Känns som jag börjat tveka på vad som egentligen är rätt. Sambon och jag har varit tillsammans knappt 1år, vi är 20 & 22 år. Båda har jobb och vi har gemensam bostad. Så egentligen har vi bra förutsättningar att sätta ett liv till världen. En stor anledning till att jag faktiskt vill behålla det är ju att man inte vet om jag får en till chans att bli gravid & det är med just honom jag vill ha barn med. Men fått tankar som ”är det för tidigt för oss?” ”Förstör de här vår kärlek” ”är jag för ung” ”kommer jag förlora mina kompisar och mina ungdomsår”. Jag känner mig ju som världens sämsta ”mamma” när jag tänker sånna tankar. Eller är dem här känslorna en försvarsmekanism fall jag skulle förlora barnet. Eller vad är de som sker med mig. Känner mig så ensam i detta. Min sambo är fortfarande överlycklig över graviditeten. Har ni fått samma tankar, vad gjorde ni för val. Har ingen jag riktigt kan prata med hoppas jag kan få svar här ifrån.
Var är jag?
I Föräldrasnack så kan du fråga och besvara frågor och dela din erfarenhet med andra!
Jag skulle precis sluta gymnasiet när jag blev gravid. Jag och min man (vi gifte oss när var gravid) bodde ihop och var förlovade. Jag 18 och han 21. Vår kärlek blev så mycket bättre efter vi fick vår dotter 2020. Jag känner honom bättre nu och är så glad att vi gjorde detta tillsammans. Jag var rädd och nervös över hur vår relation skulle bli. Men nu 15 månader senare så blir ”jag arg på mig själv” för att jag oroat mig så mycket.
Jag säger som föregående, endast du kan komma fram till det beslutet om du ska behålla eller inte. Men jag förstår hur du tänker och ja, det är viktiga frågor att ställa sig själv. Ett barn är ett livslångt ansvar, den väljer inte att komma till världen och den förtjänar det bästa som kan ges. Du kommer att få offra (kanske inte alltid men ofta) din fritid, skippa fester eller resor med vänner och sånt som du normalt sätter tid på nu. Men är man beredd på alla uppoffringar och att man har en stabil grund med pappan och båda delar på ansvaret så blir det lättare. Ni kommer växa som individer tillsammans när ni tar på er denna nya och underbara roll som föräldrar. Innan man skaffar barn vet man nog inte vad äkta kärlek är, men när det där lilla livet ligger i ens famn så vet man. Det är en enorm kärlek och kärleken man får tillbaka av barnet är helt underbar! Går inte att jämföra med något annat. 😊 Tänk igenom vad du vill, rusa inte in i beslutet. Ta en helg och skäm bort dig själv, unna dig, umgås med nära och kära, prata med en vän du kan anförtro dig åt och var öppen om dina rädslor. Prata även med din partner om hur du känner, han kanske kan hjälpa dig få rätsida på känslorna! Lycka till med vad du än väljer! 🌸
Endast ni kan svara på de frågorna, endast ni kan ta ett beslut. Sätt er ner och prata om detta. Jag kan säga såhär, det är inte lätt med barn. Vissa dagar kommer vara riktigt tuffa, men det tillhör. Att skaffa barn har fört oss närmare varandra. Den finaste gåvan man kan få. De vännerna som inte finns kvar under en grav eller efter en grav är inga vänner. De kan du göra dig av med, enkelt.