Jag har RUL på tisdag nästa vecka och märker att jag blir mer och mer nervös.... jag går snart in i v19 och min absolut största rädsla just nu är att gå på ultraljudet och att bebisen inte lever längre eller har allvarliga fel. Känner mig väldigt lättirriterad och ångestladdad över det. Gjorde kub i v.14 och då såg allt bra ut men jag har fastnat i att tänka att det inte är någon garanti och att folk faktiskt har gått på rul och då upptäckt att bebisen dött utan att dom visste det... hade en miniblödning i v.14 också bara så det kom lite blod på pappret när jag torkade sedan slutade det (barnmorskan sa inte så mycket om det då utan sa att många blöder lite vid tidig graviditet). Har inte haft mer blödning. Jag känner inga direkta sparkar än, fast just det oroar mig inte så mycket då jag inte gjorde det med mina två tidigare barn under den här tiden heller, det kom senare. Känner dock "aktivitet" till och från men vissa dagar är jag osäker på om det är mina tarmar eller inte typ...fortfarande på den nivån. Har gått upp 3kg och fått en mage och större bröst men det är ju inte heller någon garanti. Jag vet inte... det är i princip det enda jag tänker på just nu. Väldigt osäker. Gick från att vara jätteorolig innan kub (hade ett missfall i v.9 innan denna graviditeten) till att bli förväntansfull och vi köpte en del grejer och det var bra... till att bli sjukt orolig igen. Ibland är det nästan som att jag redan har ställt in mig på det värsta och blockerar mig själv från att ens tänka att det kan gå bra. Har inte vågat säga till jobbet att jag är gravid heller eftersom jag är så stressad över att det kommer gå fel så måste dölja magen med pösiga kläder och tänker mycket på hur jag står/sitter vilket också känns jobbigt. Hur hanterar ni sådant? Känns lite som att jag blir knäpp. Känner mig jättenervös. Min sambo är mest förväntansfull över att få se bild på bebisen igen och få veta könet men jag känner mig bara rädd...
Var är jag?
I Föräldrasnack så kan du fråga och besvara frågor och dela din erfarenhet med andra!
Tack för svar! Ja det kanske är så att det ändras efter missfall... med mina första barn hade jag inte alls den oron jag har nu. Då var det lite tankar ibland men grunden var att det skulle gå bra, nu är det tvärtom. Det suger och känns jättejobbigt att inte kunna glädjas åt det riktigt. Nu är det ju då en vecka kvar och jag får väl bita ihop. Tänker på någon slags "plan b" om vad jag ska göra om det värsta händer..., hur jag ska hantera det... har haft ganska mycket gråtattacker både igår och idag, tom på toaletten på jobbet. Jag och min sambo har haft det rätt jobbigt när jag känner såhär. Han vill tänka positivt och jag uppskattar det, samtidigt känns det då som att han typ förminskar all den ångest och oro jag känner så jag känner mig ännu mer ensam och sårbar. Jag har valt att sova själv på soffan och ta avstånd för jag orkar inte riktigt med... typ allt sånt. Jobba, träna, sova och vänta är grejen. Har också gjort plan med mig själv att om det går bra på ul så måste jag lära mig att släppa oron eller åtminstone låta lite glädje ta plats, annars förstör jag hela graviditeten såhär....oavsett om jag kan göra det själv eller om jag får be om stödsamtal.
Kände exakt likadant innan KUB trots att jag redan hade gjort ett tidigt ultraljud. Har man varit med om ett missfall tror jag att det alltid ligger i bakhuvudet att något kan gå fel. Försök tänka att det är otroligt liten risk att ett barn som sett frisk ut på tidigare ultraljud nu inte är det. Väldigt stor chans att allt är bra! Tycker dock att det låter vettigt att inte berätta på jobbet om du har svårt att vara glad över graviditeten just nu, det kanske skulle vara jobbigt att ta emot en massa grattis när du är orolig? Bara att vänta en vecka till så får du säkert lugnande besked!