För ett par år sen skilde jag mig från min man. Vi skildes som vänner och anledningen var att jag blev som hans mamma än fru. Omogen, ovillig och oförståelig. Det gick på rutin och hans larv med hans sätt att vara och hans osociala kompetens var enormt besvärligt för mig. Han hade svårt att stödja mig i drömmar och i framtiden. Jag inser nu att han har någon form av adhd (odiagnostiserad). Det förklara hans beteende och faktiskt mitt tålamod som aldrig räckte till. Vi har ett barn ihop. Sen vi skilde oss har han haft ett kortare förhållande och jag har mest ställt mig på egna ben. Nu när vi är helt oberoende av varandra och faktiskt slutat att ringa varandra på så sätt att vi faktiskt inte undrar vad den andra gör eller när. Hade vi inte haft barn så hade vi idag inte haft behov av kontakt. Och nu när vi äntligen är fria från varandra så har helt plötsligt tankarna om ett nytt försök kommit. Jag känner inte lika stor press på att prestera eller vilja uppnå mina drömmar. Jag ser ett helt annat liv framför mig. Jag kan tänka mig att faktiskt inte falla i hus, barn, hund träsket 7-5 jobb. Han är en bra man. Innan jag säger något till honom vill jag testa vad jag verkligen känner. Han har mognat en del men inte helt men nu när jag förstår hand problematik (läst och jobbar med det) så skulle jag kunna se en framtid igen. Om vi jobbar på det, från bådas håll och han jobbar på det på hand håll och faktiskt får hjälp. Hur som haver men kommer hamn i samma tjafs igen och allt det där men vad säger att man inte hamnar i det med en ny man. Ingen är perfekt och inget förhållande heller. Men frågan är: Vågar man köra igen? Är det möjligt att faktiskt bli ett igen? Eller drar man bara igång tombolan igen och väntat på nitlotterna? Alla säger sen innan att man aldrig ska bli ihop med sitt ex för man vill alltid dumpa varandra igen. Jag vill dels träffa mitt ex lite igen i naturliga situationer och kolla läget innan jag säger nåt och jag vill fundera på detta ett bra tag. Innan barnen blir inblandade. Men är det dumt/smart att dejta sitt ex igen? Jag kommer inte kunna känna mig nykär men efter x antal år är man ju sällan det. Eller målar jag upp en perfekt framtid för nåt som faktiskt är en önskan? Kan man jobba på det? Har jag kanske bara varit ensam för länge? Dock har jag en kille som är intresserad av mig men jag har ingen dragning att ens vilka utveckla det. Jag vill inte att någon kommer in och förstör vår familj. ( denna "ny kille som är intresserad" är inte rätt för mig det vet jag). Hade det varit en ny kärlek så hade man nog inte haft samma tankar men det hör inte hit. Finns det perfekta förhållandet? Tack till alla libero terapeuter på förhand. ;)
Var är jag?
I Föräldrasnack så kan du fråga och besvara frågor och dela din erfarenhet med andra!
Tack för alla svar. Jag har förr tänkt att aldrig i helvete ska jag bli tillsammans med något gammalt x igen. Men så kom det upp för ett tag sen. Jag skulle vilja att vi åker utomlands med vårt barn och fredagskvällarna ihop. Det är så ny tanke att jag förstod det först igår så jag har ingen aning om pirret kommer igen. Tiden får utvisa vad det verkligen är vad jag faktiskt känner och vill. Men jag är livrädd art bli tillsammans igen och sen behöva göra slut igen. Som sagt, det finns alltid en anledning att man delar på sig. Men idag förstår jag mycket som gick fel i vårt förhållande och frågan är om han mognat eller kan mogna så pass mycket. Men det ser jag ju innan jag kliver in i nåt. Jag lär ju se signalerna direkt. Känner mig lite kluven. På nåt sätt är han trygghet och välkänt. Och vi kommer alltid vara en familj för vi är ju bundna till varandra för vårt barn. Samtidigt har jag inte träffat någon jag fallit extra för och kanske bara känner mig ensam eller tvivlar på om jag kommer träffa någon. Hur som haver även om jag utforskar vad det är eller kan bli mellan oss så är frågan om man vågar chansa eller har tåget gått för vår del. Ni ser. Jag blir inte klokare. Haha. Ska träffa x idag så får se om jag kan lista ut om det bara är en önskan att allt kan falla på plats eller om mina känslor faktiskt fått en nytändning. Tack igen. Bra att bolla med er. ;)
Svårt att svara på. Säger som CissiL, skulle aldrig bli tillsammans med mina ex. Då dessa två förhållanden var kaotiska och vridna. Allt var alltid mitt fel, vilket jag inser nu att det inte var. Och jo, ett perfekt förhållande kan man visst ha! Det har jag nu och jag älskar min sambo mer än allt annat! Vi tjaffsar ibland och är inte alltid överens. Han är min bästa vän och min framtid. Och det är för mig ett perfekt förhållande, ett förhållande som är varierande där båda parter förstår varandra! Det tycker jag är viktigt!
det perfekta förhållandet finns inte tycker jag, vad är de perfekta förhållandet? att alltid vara överrens och aldrig tjafsa? det är nyttigt att göra det med, viktigaste är att bli sams igen. sen har alla sina negativa sidor, om man älskar någon så får man ju liksom vänja sig vid hela paketet, även de dåliga sidorna. (sen finns de ju undantag) jag lämnade min sambo för ett tag sen, i 3 månader, vi blev tillsammans igen. idag har vi radhus och en dotter och jag är jättelycklig! så det går att få det bra igen med sitt ex, vet att många säger motsatsen.