För ett par år sen skilde jag mig från min man. Vi skildes som vänner och anledningen var att jag blev som hans mamma än fru. Omogen, ovillig och oförståelig. Det gick på rutin och hans larv med hans sätt att vara och hans osociala kompetens var enormt besvärligt för mig. Han hade svårt att stödja mig i drömmar och i framtiden. Jag inser nu att han har någon form av adhd (odiagnostiserad). Det förklara hans beteende och faktiskt mitt tålamod som aldrig räckte till. Vi har ett barn ihop. Sen vi skilde oss har han haft ett kortare förhållande och jag har mest ställt mig på egna ben. Nu när vi är helt oberoende av varandra och faktiskt slutat att ringa varandra på så sätt att vi faktiskt inte undrar vad den andra gör eller när. Hade vi inte haft barn så hade vi idag inte haft behov av kontakt. Och nu när vi äntligen är fria från varandra så har helt plötsligt tankarna om ett nytt försök kommit. Jag känner inte lika stor press på att prestera eller vilja uppnå mina drömmar. Jag ser ett helt annat liv framför mig. Jag kan tänka mig att faktiskt inte falla i hus, barn, hund träsket 7-5 jobb. Han är en bra man. Innan jag säger något till honom vill jag testa vad jag verkligen känner. Han har mognat en del men inte helt men nu när jag förstår hand problematik (läst och jobbar med det) så skulle jag kunna se en framtid igen. Om vi jobbar på det, från bådas håll och han jobbar på det på hand håll och faktiskt får hjälp. Hur som haver men kommer hamn i samma tjafs igen och allt det där men vad säger att man inte hamnar i det med en ny man. Ingen är perfekt och inget förhållande heller. Men frågan är: Vågar man köra igen? Är det möjligt att faktiskt bli ett igen? Eller drar man bara igång tombolan igen och väntat på nitlotterna? Alla säger sen innan att man aldrig ska bli ihop med sitt ex för man vill alltid dumpa varandra igen. Jag vill dels träffa mitt ex lite igen i naturliga situationer och kolla läget innan jag säger nåt och jag vill fundera på detta ett bra tag. Innan barnen blir inblandade. Men är det dumt/smart att dejta sitt ex igen? Jag kommer inte kunna känna mig nykär men efter x antal år är man ju sällan det. Eller målar jag upp en perfekt framtid för nåt som faktiskt är en önskan? Kan man jobba på det? Har jag kanske bara varit ensam för länge? Dock har jag en kille som är intresserad av mig men jag har ingen dragning att ens vilka utveckla det. Jag vill inte att någon kommer in och förstör vår familj. ( denna "ny kille som är intresserad" är inte rätt för mig det vet jag). Hade det varit en ny kärlek så hade man nog inte haft samma tankar men det hör inte hit. Finns det perfekta förhållandet? Tack till alla libero terapeuter på förhand. ;)