Jag och min sambo är verkligen på olika plan vad gäller barn. Från första stund vi blev tillsammans (har varit tillsammans i 5 år) har jag sagt att jag vill ha barn när jag är 27/28 år dvs inom 2-3 år. Vilket han alltid skojat bort och bara ”nä, det får bli när man är 30+” och tidigare har jag bara svalt det och himlat med ögonen men nu börjar det ändå närma sig. Jag tar examen i januari, kommer börja jobba direkt för att kunna söka full föräldrapenning. Har flera gånger föreslagit att vi borde börja försöka på sommaren/början av hösten nästa år men så fort jag nämner det så blir han arg. Han anser att vi måste åka på flera resor innan vi ens börjar tänka tanken på barn för enligt honom så är typ reselivet slut när man får barn. Och när jag nämner för honom att det kan ta flera månader eller i värsta fall år innan man blir gravid fnyser han bara åt det. Jag kan köpa att det inte känns som rätt tid men gör det någonsin det...? Det värsta av allt är att många i vår omgivning börjar skaffa barn nu och det gör mig så otroligt ledsen att jag inte ens kan prata om detta med honom. Jag har försökt flera gånger han han bli verkligen arg, går ifrån rummet, vänder sig bort från mig i sängen, byter ämne osv. Känns inte alls bra och jag vet inte vad jag ska göra. Jag är också rädd att göra honom jättearg (skyller på jobbig uppväxt med en mamma som blev arg för allt och ofta skrek på mig) så när jag märker att han börjar gå mot jättearg så lägger jag mig bara och säger ”vi behöver inte prata om detta nu” även om det är just det jag vill och behöver. Snälla hjälp mig, ge tips och råd hur jag ska kunna prata med honom :(
Var är jag?
I Föräldrasnack så kan du fråga och besvara frågor och dela din erfarenhet med andra!
Tyvärr har du nog redan fått det svar du kommer att få, och det är slutgiltigt. Att ha barn är en helomvändning av livet som man måste vara helt övertygad om på egen hand att man vill göra. Om du ”övertalar” honom till detta nu, så kommer relationen ta slut när barnet är här och livet är upp-och-ned och fruktansvärt och man sovit 8 timmar på fyra dagar och du inte minns när du duschade sist (för barn är INTE en dans på rosor jämt!). Då kommer han påminna dig om att han ville ut och resa - och så gör han det. Så antingen tar det slut nu eller senare. Och då är det bättre nu, innan barn är inblandade. Småbarnsåren är riktigt tuffa även om man hade en fantastisk välfungerande relation innan. Din kille låter lite som en rövhatt kring hur han behandlar den här frågan nu. Han verkar otroligt barnslig och oförskämd, och jag skulle lämnat honom bara av den anledningen. Men, en sak ger jag honom - han har varit ärlig från början med att din tidsplan inte var hans. Det tycker jag att du för din del också borde respektera - han har ju sagt från början att han inte vill ha barn nu, och du borde nog ha lyssnat på honom om det är så viktigt för dig att du måste ha barn vid den här tiden i livet. Jag tror inte du har så mycket val i den här frågan - det är antingen barn eller killen. Bara du vet vem som är viktigast, men du kommer nog inte få båda.
Min kille var exakt likadan. Vi var 23 år när vi blev tsm och han skulle minsann ALDRIG ha barn medan jag var redo där och då, typ. Killar mognar ju senare än tjejer och tanken på att binda sig eller skaffa barn kan verka skrämmande för många. Min kille blev också arg när man ville prata om det. Mitt tips är kommunikation. Välj ett läge då han är på bra humör, säg att ni behöver prata. Förklara hur du känner kring barn och fråga hur han känner. Dom kan behöva få vänja sig vid tanken också. Idag, 6 år senare, har vi en dotter på 5 månader och det är det absolut bästa som hänt min kille (och mig). Så allt kan ändras. Ha inte för stor press på honom men klargör för varandra vad ni vill.
För mig har det alltid varit en obligatorisk sak att skaffa barn och har haft en ungefärlig plan på när i livet det ska ske för att ge både mig och bebis de bästa fysiska förutsättningarna. Detta var därför något jag och min partner pratade om redan första halvåret när vi träffades (2015). Hade han inte känt att den planen passade in i hans liv eller att han inte ville skaffa barn öht så hade jag avslutat relationen där och då. Vi väntar nu vårt första barn, är i vecka 35, jag är 29 år, båda tagit examen, arbetat 1-2 år för att säkra SGI osv.. Det verkar som att han inte tar hänsyn till dina känslor och önskemål. Är man i en relation tycker jag att man måste kompromissa för att båda parter ska känna att livet går i den riktning som gör en lycklig. Att kunna ha en konversation om något som är så viktigt för den ena tycker jag är en självklarhet, att vägra den konversationen är en kränkning. Jag hade ställt ett ultimatum att ni iallafall måste kunna prata om detta då det är så viktigt för dig, precis som att du kan prata om hans "8 resor" som han "måste" göra. För dig är det ju ett lika starkt "måste" att skaffa barn inom en viss ålder. Varför är hans "måste" mer värt än ditt? Som sagt - kräv att ni ska kunna ha en konversation om det och reda ur vad som gäller. Om inte det fungerar eller om du får ett svar som inte passar in i din framtidsvision så tycker jag du bör fundera på om relationen är värd att ge upp dina drömmar för. När man ofrivilligt anpassar sitt liv efter någon annans önskemål utan kompromiaser frodas bitterhet som tillslut äter upp en inifrån. Lycka till :)
Jag lider verkligen med dig. Men som någon redan skrev, ni verkar ha helt olika mål i livet. Hade jag varit du hade jag faktiskt lämnat honom. Jag skulle inte kunna leva med någon som inte har samma vision av framtiden som mig och som dessutom är väldigt respektlös angående mina känslor kring ämnet. Ibland är inte kärlek nog för att man ska hålla ihop. Det kräver mer än så och ibland måste du tänka på dig själv och göra det som kommer ge dig livet du vill ha. Hoppas du kommer fram till ett beslut som känns rätt för dig! Lycka till
Av allt det jag läst här så verkar ni verkligen vara i två helt olika stadier i erat liv. Jag tycker du ska tänka på vad du vill här i livet. Du ska ju inte behöva vänta i kanske 10 år innan han är redo, om han ens blir redo. Sen vet man ju inte om han blir redo innan dess. Men jag tycker att du ska ta tjuren vid hornen och att ni får ha ett allvarligt prat om detta och vägrar han att ens prata eller lyssna på dina känslor i detta, så kanske han inte är rätt för dig. Hoppas det löser sig för dig.
Har försökt prata med honom i helgen och igårkväll när vi ätit middag. I helgen sa han bara att jag skulle sluta va så bitter över att han inte vill ha barn nu, han ”ska” göra sina resor som han vill göra. Igår när vi pratade så sa jag att jag inte är bitter men det vill veta, det är en viktig fråga för mig att ta upp nu. Då skulle han ner och handla kattmat mitt i samtalet. Väntade på honom och när han kom tillbaka igen så ville han prata om att han ska plugga vidare, vilken master han ska ta och att det nog blir om några år innan vi har barn. Och när jag sa att det nog blir om väldigt många år då eftersom han ska resa så mycket också och troligtvis inte har pengar till alla dom resorna så blir det max 1 resa per år och isåfall 8 år innan vi börjar skaffa barn. Jag skulle då vara 33/34 år vilket enligt min mening känns ganska riskabelt då jag ändå vill ha 2-3 barn. När jag sa detta så skrattade han bara och sa ”större chans att få tvillingar ju”. Sen satte han igång tvn och markerade att konversationen var slut. Jag kan liksom inte nå fram till honom med mina önskemål och tankar. Han skiter fullständigt i att jag vill att mina barn ska få träffa deras gammelmormor och gammelmorfar, att jag vill att mina föräldrar ska få träffa mina barn och kunna leka med som under deras uppväxt. Jag höll masken hela kvällen och försökte vara glad. Slutade med att jag låg i sängen och grät flera timmar efter att han somnat.
Fy vad svårt, men att från hans sida skratta bort eller undvika att ens prata om det gör det ju inte bättre. När jag vill ta upp något med min partner så brukar jag alltid utgå från mig själv. ”Jag blir ledsen/orolig när du inte vill prata med mig” ”Det här är väldigt viktigt för mig” Att man inte låter anklagande, ”du gör aldrig” ”du lyssnar aldrig”. Sen är det viktigt att ta upp det vid rätt tillfälle. Inte när någon är trött eller hungrig efter en lång arbetsdag tex. Då är det lätt att gå i affekt och börja skrika på varandra istället och det leder igen vart. Säg bara ärligt så som du känner, du har rätt till dina känslor och han till sina. Be honom att svara ärligt på det eftersom att det är en brinnande punkt för er gemensamma framtid tillsammans. Gällande en sån stor fråga så förtjänar man ett ärligt svar, inte att det skrattas bort.
Jaha, ja då skulle jag nog tolka hans svar som att han inte vill ha barn innan 35 men skrattar/säger det skämtsamt för att han vet att du vill tidigare. Han vill nog inte såra dig låter det som när du beskriver det. Svår sits att vara i. Självklart ska båda vara redo och känna att dom fått ut det dom behöver av sitt självständiga liv innan man skaffar barn, men tycker inte det är schysst att använda resor som ”ursäkt” till att vänta. Speciellt inte med tanke på hur världen ser ut nu med pandemin. Vem vet när man kan resa normalt igen, kan ta en oerhört lång tid Innan han kan börja dom där 8 resorna. Gud vilken svår situation! Men du får nog ta en seriös diskussion oavsett hur arg han blir då. Du förtjänar ett svar och någon typ av kompromiss borde ni kunna komma fram till tänker jag.
Han vill ju ha barn, det är han helt säker på men han säger att han vill ha barn typ vid 35 år ålder (vet inte om han skojar eller är seriös då han alltid skrattar efter han säger så). Anledningen till att han vill vänta är för att han ”måste” resa, han har typ 8 långa resor (3+ månader) att göra enligt honom själv. Men när jag nämner att jag inte vill åka på dessa resor så skrattar han bara och säger ”klart du vill, vi gör ju alla resor ihop!”. Blir EXTREMT trött på det eftersom jag vill att mina barn ska få träffa sin mormor & morfar + farmor & farfar och om vi väntar 10 år så lär minst en av dessa inte vara i livet och det krossar mig hjärta om jag inte får visa mitt barn för mina föräldrar. Bara den tanken får mig att gråta!
Oj, vad svårt. Tycker synd om dig. Jag tror ni behöver prata ordentligt där ni kan komma fram till om han vill ha barn någon gång överhuvudtaget. Sen är det ju viktigt att ni båda känner er redo. Men om han inte kan vara seriös i diskussionen så blir det svårt. Och som föregående. När du fått ett ärligt seriöst svar från honom så får du fundera kring vad som är viktigast. Hade inte min sambo velat ha barn hade jag nog inte lämnat han för det. Men jag är heller inte den personen som längtat och planerat barn. Utan vi har väl båda tänkt att det är roligt och mysigt med en familj men också vart inställda på att det inte är en självklarhet att få barn. Men jag lider med dig. Inte alls kul. Jag är väldigt aktiv och jag tänkte innan att hon får ju hänga på. Sen blir man ju begränsad i vissa avseenden om det är det han är rädd för. Själv tycker jag allt blir roligare när jag tänker på allt hon ska få uppleva med oss.
Har inga tips eller råd till hur du ska prata med honom för det är svårt att säga när man inte känner en person. Men mitt råd är att ge upp den diskussionen. Han är inte redo och vill uppenbarligen inte prata om det, och inget positivt kan komma ut av att pressa en person som inte är redo. . Det enda du kan fråga och kräva svar på är om han någonsin kommer vilja ha barn. Det du sen måste göra är att se till dig själv. Är du villig att vänta tills han är redo? Hur ställer du dig till att han kanske aldrig blir det? Vad är viktigast, barn eller relationen till sambon?