Vad är det för fel på vissa människor egentligen? Min sambo har vart lite si och så med att avlasta och lägga tid på vår dotter. Dock har det blivit mycket bättre den sista tiden. Men, han ser mycket på tv och även sin telefon. Och när han gör detta är han helt inne i det. Om jag bett honom att ha koll på vår dotter en stund så kan han ta henne från golvet (där hon är nöjd) för att sätta sig och se på tv. Och hon sitter där och är missnöjd men det struntar han i. Har påpekat kort flera gånger till honom att det inte är okej. Igår skrev jag till honom när han var på jobbet för jag tycker inte våra diskussioner hemma leder till något positivt. Skrev då att jag blir ledsen över att tv och telefon tar fokus från vår tjej. Han upplevde inte detta på samma vis som mig. Jag tänkte "okej, då struntar jag i det" sen när han kommer hem går han in på toa och gör något, vår tjej följer efter. När jag inte hörde honom längre titta jag in, han sitter på en pall vi har där inne och tittar på sin mobil och vår tjej leker med toaborsten. Då reagera han ändå med "oj, jag satt med annat, som vanligt" så då är han ju ändå medveten om att det är ett problem?! Sen nu ikväll gjorde jag mat till vår tjej och bad han ha koll. Av vana från när jag är själv hemma tittar jag ut från köket. Han är på soffan med mobilen och vår tjej står i trappen. Fick kommentaren "trodde hon var påvög ut till köket " asså jag tycker fan inte det är kul någonstans. Hur ska jag kunna lita på att han har koll på henne? Allt detta resulterar ju enbart i att jag lägger mer ansvar på mig själv och väljer att ta hand om det mesta för att jag inte litar på att han har koll. Är det någon mer som har en sambo som gör såhär? Tips? Har pratat med han om massa andra grejer innan. Slutar bara med mig i tårar och att jag är för "känslig". Allt jag vill är bara att vi ska ha en bra relation och kunna förstå varandra och vara ett bra team.
Var är jag?
I Föräldrasnack så kan du fråga och besvara frågor och dela din erfarenhet med andra!
Jag hade det så som du skriver för drygt 10 år sedan... dock så tog han åt sig när jag sa ifrån mer än vad din sambo verkar göra. Men mobilen smög sig fram jämt ändå, eller tv-spel... beteendet har funnits där till och från ändå under tiden. Vi har många barn och jag har alltid tagit det största ansvaret då jag var hemma i 7 år. Tyvärr fortsatte det när jag började jobba, då vi jobbade olika skift, det blev att han träffade barnen fre-sön., och bidrog minimalt eftersom han inte visste vad han kunde göra. Jag var som ensamstående. Jag tröttnade, tappade nästan oss, men bestämde mig för att göra lite kaos... jag bytte skift. Nu har sambon alla barn på eftermiddagarna inkl kvällsmat och bad/nattning ensam, då jag jobbar... sen tar jag nästan 100% fre-sön istället. Dock fortf jag som tvättar, lagar mat, packar gympaväskor och skickar till skolan hela veckan. Men han inser att man inte kan sitta och spela tv-spel 4 timmar i sträck när läxor måste göras, kvällsmaten fixas och städas, vår minsting måste följa sina rutiner och mat/sovtider, han stoppar saker i munnen, så sambon dammsuger och kollar golvet jämt... tidigare sa han att jag jämt stressar och "kan du inte bara sätta dig ner och ta det lugnt...." jo, det hade jag säkert kunnat om han hade rest arslet någon gång, hahaha.. det inser han nu. Jag satte den lille i matstolen medan jag gjorde iordning hans mat häromdagen, gav honom storebrorsans lilla actiongubbe i handen att undersöka under tiden... på ett ögonblick tog sambon gubben och utbrast "du kan ju inte bara ge honom den!!! Har du ens kollat om alla bitar sitter fast!!!???!!" Han var jättearg, hahaha... jag blev så glad så jag blev tårögd! Han har äntligen fattat! Med det sagt, kortfattat, haha... du behöver lämna de ensamma. Lämna hemmet så din sambo inte kan lita på att du sköter allting. Han behöver få lite självförtroende och känna att han kan, att han är viktig och att han behövs. Förhoppningsvis funkar det! Annars är han kanske helt enkelt inte mogen nog. Och du är INTE för känslig. Du borde vara förbannad. Men bit ihop, och be honom använda mobilen endast i nödfall när han är med barnet. Mobilen kan han underhålla sig med när barnet sover. Lycka till.
Jag bara berättat hur kan det gå till.resten får du avgöra.lycka till!
Jag tror vi sätter punkt för den här tråden eftersom det spårar ur. Vill någon diskutera kring socialnämndens hantering av olika ärenden så får du/ni ta det i en egen tråd.
Du hade tur, min kära vän.Inte alla har det.I mitt fall var det annolunda.liksom i andra tusentals föräldrars historier som miste sina barn på vaga grunder.tvång omhängertagande ökar dramastisk i Sverige, googla och läs vad upplevde andra föräldrar som sökte hjälp hos soc. Jag är väldigt engagerad i detta ämne eftersom det har hänt mig.Jag lyckades få mitt barn tillbacka eftersom tingsrätten gav ingen chans till socialen.Men många föräldrar kämparni flera år för att se sina barn igen
Varje pr tar dom 15000 barn. Och det ingen propaganda.det är verklighet.jag spider inte propaganda, jag bara varnar.händer det ngn säg inte att du inte visste.Det finns annat sätt att få hjälp, finns föräldrar, vänner, psykologer
Denna kommentar har tagits bort av dess författare.
Visste du inte att det slutas alltid dåligt att föräldrar söker hjälp från kommunen?Föräldrars barn kommer blir omhängertagen , föräldrar kommer att stämplas som psykopater, har brist i omsörgi, saknar insikt i barnsproblem, har psykiska diagnoser..googla Lönsam kommunal människohandel. Finns att ladda för 20 spenn.Rekommenderas till alla mammor
Elena; va? Det är inte alls min upplevelse av soc! När jag och min exman inte kunde komma överens fick vi jättebra stöd av dom. Vi fick stöd i skilsmässan också och hur vi praktiskt skulle göra kring barnen. Dom "tog" aldrig några barn. Sprid inte skrämselpropaganda. Det är väl bättre att söka stöd om man känner att man behöver innan krisen blir för stor.
Dom som tipsar dig att söka familjebehandling vet inte vad dom pratar om.Bara blir du fångad att socialtjänstens blicken då det körd för dig. Dom stämplar dig som en depressionkvinna, att du har brist i omsorg, att du saknar insikt , att du har nedsatt föräldraformåga och bla bla bla..Istället hjälpa dig hemma dom kör dig till så kallad utredningshem och därifrån kommer du aldrig med ditt barn.Tänk på det och varna andra mammor!Läs mera på Facebooks gruppen NKMR
VIKTIGT!!Du fått tips att blanda in familjebehandlibg, som utförs av socialtjänsten!!Jag ber dig, sök aldig hjälp från soc!!Du kommer förlora ditt barn, soc kommer säga att du är olämpligt som mamma och omhängertar ditt barn!Följ vilken som helst tips men RING ALDRIG TILL SOC!
Denna kommentar har tagits bort av dess författare.
Denna kommentar har tagits bort av dess författare.
Det är också något med alla dessa prylar..! Och män! Jag har också ofta svårt att slita mig från telefonen, men sambon är värre. Jag blir tokig när han har vår dotter och jag hör henne jollra och sjunga men han är bara tyst, då är det för att han sitter med paddan samtidigt. Istället för att interagera med henne och bekräfta henne. Om jag går dit och säger till så säger han: jamen jag skulle bara svara på ett mejl. Inte när du sitter med henne, säger jag, det får du göra sen! Har läst om forskning som visar att små barn som får jaga uppmärksamhet från föräldrar som sitter med mobilen får samma stressymptom som barn till missbrukare. Avskyr också att se papporna i lekparken utanför vårt fönster som står med telefon medan de gungar ett litet barn. Först är ungen glad och upprymd men pappan tittar aldrig upp. Det kan pågå i 15-20 minuter. Och barnet sitter tillslut som en säck i gungan och tittar tyst ner i marken. Såsmåningom är pappan klar och tittar upp och tror att barnet bara tröttnat på att gunga och så går de hem och så tycker han att de har varit och lekt i lekparken, men det har de ju inte, han har telefonat bort deras gemensamma tid. Det är hjärtskärande att se. Jag vill inte att min sambo ska bli en sån pappa! Klarar man att ställa bort tv:n några år, och ha en mobillåda i hallen, och bestämma att man får kolla på den efter en viss tid? Känns som regler man gör för barn men de behövs fasen för vuxna också... jag känner ingen som fastnar på samma sätt och lika länge i en papperstidning eller en bra låt eller nåt sånt medan barnet är ledsen i gungan eller leker med toaborsten...
Har han varit föräldraledig något med henne/hemma ensam med henne? Jag vet att det kan vara svårt om man ammar men... Tänker att han kanske behöver att du inte är hemma så han tvingas ha koll/förstå att det krävs ett ansvar. Annars kommer han ju lita på att du har koll eftersom du övervakar även om du gör annat sålänge du också är hemma. Om det inte går att han är fl nu så gå iaf ifrån hemmet regelbundet åtminstone några timmar. Både så han förstår att han _måste_ ta ansvar och så att han får lära känna henne på sitt egna sätt. Är det hans första barn? Är han osäker på vad han ska göra?
Du kanske skulle kunna föreslå att ni ansöker om föräldrastöd eller typ familjebehandling i kommunens öppenvård?kallas olika i olika kommuner dock, googla lite vad som finns 😊 Där kan ni kanske få råd om hur ni kan få det att fungera bra hemma och ha bra kommunikation mellan er för dotterns skull? För det verkar ju som att du verkligen har försökt prata med honom om detta, kan vara skönt då att ta råd av någon utomstående!
Se till att dela föräldraledigheten tidigt! Antingen att båda jobbar lite tex 2 dagar/vecka vars eller att man byts av ganska tidigt, så kan man vara mer ledig senare. För om man gör som många tror att "man ska göra" dvs först är mamman hemma heltid 1-1,5 år och pappan jobbar heltid, sen är pappan hemma 0,5 år och mamman jobbar heltid = Då blir det inte alls samma ansvar. Dels är barnet lättare att ta hand om när det är 1-1,5 år och kan kommunicera bättre och roas lättare. Dels har mamman redan ansvar för allt, så pappan kommer och "löser av" som lekledare och mamman har ändå ansvar för det mesta... Så låt papporna ta över ledigheten tidigt eller dela ledigheten med dem, så de lär sig att ta ansvar för barnet. När båda har full koll på vad som krävs, hur jobbigt det kan vara och vad som är rimligt att hinna med när man är FL, då brukar problem med att man ska avlasta varandra försvinna.
Jag har haft det riktigt tufft med min sambo sedan vi fick barn. Det har ofta verkat som att han inte orkar hjälpa till, är disträ, och vi har tjafsat så extremt mycket om det. Han kan vara i rummet och se på tv, vår dotter försöker att kommunicera med honom och han missar det för att han är disträ - även om hon säger pappa. Det gör mig så ledsen att se henne bli besviken på att pappa inte svarar... Den senaste tiden har det dock blivit bättre, och jag tror att det beror på att vi verkligen har lagt alla kort på borden och pratat ut. Vi har fattat att vi måste jobba tillsammans, ge och ta, för att få ihop det. De gånger han har missat att ge vår dotter uppmärksamhet kan han komma på det i efterhand och be om ursäkt till henne, samt följa upp genom att t.ex. fråga vad hon ville visa. Jag misstänker att hans anknytning till vårt barn har tagit lång tid och att det är därför han har betett sig som han gjort. Jag tycker att det bästa är att ta en diskussion med din sambo och säga att han måste kunna fokusera fullt ut på ert barn vid vissa tillfällen. Han måste sätta hennes säkerhet och välmående först! Föräldrarådgivning kan ni testa om ni vill, det hjälpte oss framåt i vår kommunikation. Kram och lycka till!