Jag hoppas att ni kan hjälpa mig att reda ut vår situation! I snart fyra års tid har jag bott tillsammans med sambon och barnen, som idag är 8 och 10 år gamla. Vi har hela tiden varit som en riktig familj och barnen var så små att de knappt minns nåt annat. Barnen bor varannan vecka även om de har varit lite mer hos oss. Under hela den här tiden har jag tagit hand om barnen på alla sätt; uppfostrat dem, fixat mat, hjälpt dem till skolan, lagt dem på kvällarna, gått på föräldramöten, skjutsat dem till aktiviteter, varit med dem t ex till tandläkaren. De betraktar mig som en "riktig" förälder och vi betraktar dem som "våra" barn. Det är viktigt för oss att barnen känner sig trygga och har ett riktigt hem och en riktig familj. Under hela tiden har barnens biologiska mor låtsats att jag inte finns, vägrat att titta på mig eller hälsa på mig när vi träffas osv. Hon behandlar dem väldigt illa och tänker bara på sig själv, så barnen behöver verkligen en riktig familj. Nu har hon börjat bråka om att jag går på föräldramöten och till tandläkaren med dem. Som vi ser det är det lika viktigt för barnen att jag är med på föräldramöten, eftersom jag mer än halva tiden är ansvarig för deras skolgång och välbefinnande. Utvecklingssamtal har jag inte varit med på, det hade blivit en knepig situation och är väl till för vårdnadshavare snarare än för föräldrar, men föräldrarmötena är öppna! Hur det är med tandläkaren t ex vet jag inte riktigt, när jag försöker läsa in mig på mina rättigheter står det att jag har försörjningsansvar t ex för dem och att jag rättsligen räknas som förälder. Jag tycker snarare att jag borde ha en skyldighet att ta dem till tandläkaren? Är det någon som kan hjälpa mig att svara på vad jag har för rättigheter/skyldigheter runt barnen? Kan deras biologiska mor verkligen förbjuda mig att ta dem till tandläkaren?
Var är jag?
I Föräldrasnack så kan du fråga och besvara frågor och dela din erfarenhet med andra!
Först å främst tyck jag det är jävligt synd om er alla, du, sambon å framför allt barnen att sitta i denna sits. Ni behöver nog söka hjälp utifrån i form av nån professionell typ familjerätten eller dyl. Hoppas allt löser sig och att du och sambon orkar stå enade i detta, för Gud sånt här kan slita på en relation. Mina tankar går till er.
Jag tror som ni att det handlar om nån form av rädsla för att barnen ska fästa sig mer vid mig. Under flera års tid har hon ju låtsats som om jag inte fanns, men kanske har hon nu börjat inse att jag har en stor plats i deras liv och att det faktiskt påverkar dem? Men nu är påståendena som hon kommer med helt befängda... Att jag skulle behöva båda vårdnadshavarnas underskrift för att gå på föräldrarmöte eller tandläkare med dem, t ex. Föräldramötena hade vi löst så att min sambo gick på det ena (då jag jobbade) och jag på det andra (när han jobbade) och på så sätt slapp nån av oss ta ledigt. Annars hade vi gått tillsammans. Men exet säger att "tycker han att föräldrarmötet är så viktigt får han väl ta ledigt från jobbet då och gå själv istället". Nog för att han gärna hade varit där, men föräldrarmötet var mellan 18.00-20.00, skolan ligger över tre mil bort och sambon jobbar 14.30-00.00 och skulle därmed behöva ta en heldags ledigt för att gå på mötet. Då de måste ta fyra veckors semester på sommaren har han inte så många dagar att plocka ut att han kan göra det för nåt sånt. Orka bry dig om du inte ens kan engagera dig så mycket att du dyker upp själv på nåt möte, känner jag... Jag tror också att hon gravt överskattar sin betydelse som mor och vårdnadshavare. Hennes underskrift behövs när barnen ska flytta eller byta skola, men mer veto än så har hon väl inte? Hon har nog ganska stort kontrollbehov och vägrar inse att hon inte kan bestämma allt runt barnen när de har det så här... Hon har också sagt ganska många gånger att han får väl skaffa "egna barn" om han vill ha nånting att säga till om (hon tar t ex hela barnbidraget men köper varken kläder eller betalar aktiviteter för barnen, så han sitter i en rätt så knivig sits). Hon måste inse snart att detsamma gäller henne som inte ens har haft barnen halva tiden. Men jag hoppas verkligen inte att hon skaffar fler, för de här barnen har hon inte behandlat så värst bra. Men hur gör jag nu? Ska vi stå tillbaka för att inte reta henne mer så att det inte går ut mer över barnen på andra sätt, då det är mycket annat som behöver bättras på i relationen? Jag tycker att det känns förjävligt... Dels tycker vi att föräldrarmötena är viktiga, för alla som tar hand om barnen, och de tycker det är konstigt om man inte engagerar sig och går på dem. Och tandläkaren har de ju velat gå med mig. Det blir en så konstig situation för dem också om jag skulle börja ta avstånd nu. Antagligen kommer det väl att bli så att vi måste använda oss av det här för att skriva nåt slags kontrakt med henne runt barnen, eftersom hon vägrar att träffas och prata igenom situationen som vi känner blir mer och mer ohållbar. Vi vill ha skriftligt på t ex när vi ska byta med barnen, eftersom hon ändrar sig hela tiden och utan förvarning. Vi vill ha ett avtal om att hon ska föra vidare information som kommer till henne då de är skrivna där, eftersom det inte alls heller funkar i nuläget. Dessutom måste vi på nåt sätt lyckas övertala henne att dela barnbidraget om vi ska få flerbarnstillägget nu när vi får tillökning, annars går vi miste om en dryg tusenlapp i månaden. Det måste vi också få bevittnat för att hon inte ska använda det som utpressningsmedel och hon ska kunna ta tillbaka när som helst, och behöva leva med oron över att hon styr vår ekonomi. ;(
Ser då inget fel att du som bonus mamma följer barnen till doktor och tandis om du och sambon kommit överens om det. Har en kompis som är bonus mamma varannan vecka och hon hämtar ibland på dagis/skola, följer till tandis å så när dom har hans barn hos sig och hennes sambo kanske är upptagen i jobb. Vet även att min mammas senaste ex man ibland ställer upp och hämtar och kör min tonårs syster (hon är inte hans biologiska barn) då min mamma jobbar ibland dumma tider och inte har körkort och han bor ändå i samma by som dom och min systers pappa bryr sig inte alls om henne, så trots att mamma å hennes nu senaste ex man inte lever ihop pga att dom funkar bättre som vänner så tycker han att han kan ju fortfarande ställa upp på min syster, då hon inte har en så bra relation till sin egen far. Känner bara att tänk om jag oxå hade fått den uppbakningen som du ger dina bonus barn när jag växte upp med min mammas olika män. Låter som mamman mest känner sig hotad av din å barnens fina relation, nåt hon måste själ måste jobba på för att få. Så en eloge till dig å fortsätt så, du försöker ju inte ta mammans plats utan du är en extra vuxen i deras liv.
Fy vad tråkigt! Tror det hela bara handlar om att hon förstår att du tar mer ansvar än henne och så kan det ju inte gå till... Alltså nån form av avundsjuka. Tror inte detta är ovanligt tyvärr... Hon tycker nog typ att du klampar på hennes revir=barnen... Eftersom jag jobbar oregelbundet så går jag ofta med min bonusson till tandläkaren, vilket är ganska ofta då han har tandställning. Både mamman och pappan är jätteglada för det att dom slipper ta ledigt från jobbet för att gå till tandläkaren i 10 min! Hoppas det ordnar sig för dig iaf!
I praktiken kan dock en styvförälder erhålla viss bestämmanderätt när denne tar del i den dagliga omsorgen om barnet tillsammans med barnets rättsliga förälder. Detta torde vara fallet när en styvförälder utövar och tillgodoser den faktiska vårdnaden om barnet i det vardagliga livet, i samförstånd med den sammanlevande rättsliga föräldern, som kan uppfattas som någon slags delegation av föräldraansvaret. Det här med delegation av föräldraransvaret lät ju bra, det är väl kanske det man kan säga att det handlar om när jag går till tandläkaren med barnet? Det borde väl ligga under hans ansvar då? Det här med föräldrarmötet är ju bara löjligt, jag blir så förbannad. Om jag gått på utvecklingssamtalen hade jag kunnat förstå att det kunde ha blivit känsligt, det blir ju en ganska intim situation, även om jag eg. tycker att poängen är lika stor om jag skulle gå på dem. Men föräldrarmötena! Speciellt som modern sket fullständigt i att gå på dem i år, min sambo var på det ena och jag på det andra trots att vi bor över tre mil bort. Hon dök aldrig upp på nåt av dem trots att hon bor precis vid skolan, och hade inte ens en bra ursäkt till varför hon inte gick. Värt att bråka över då? Jag kan ju nämna också att på föräldrarmötet jag gick på hade yngsta flickan ritat ett självporträtt och skrivit en text om sig själv osv, som man skulle använda sig av vid föräldrarmöte, och om inte jag hade kunnat åka dit hade hon inte haft nån där som sett det. Jag blir så trött...