Hej. Finns det någon annan som brutit med sina föräldrar? Jag tog äntligen modet till mig igår efter många många års lekande med tanken och bröt med min mamma. Ett skitsvårt beslut men måste skydda mig. Sorgen är stor såklart men känner mig fri från hennes självömkan,martyrskap och det ständiga dåliga samvetet hon ger mig med sin tystnad som kan pågå tills jag ringer och försöker lösa allt. Hon kan ringa mig flera ggr per dag och behandlar mig inte som en vuxen. Gör mig mindre framför min man och barn. Bodde hos fosterfamilj till jag var 5 år pga mamma o pappa var missbrukare,pappa dog i överdos när jag var 16 år. När jag väl fick komma hem igen har hon inte jobbat på vår anknytning ett dugg utan hennes män har kommit före mig och jag har liksom hängt på. Känner ett stort ansvar att alltid be om ursäkt o fixa allt när det blivit dåligt. Hon har aldrig å jag menar aldrig bett mig om ursäkt för sitt beteende och tar inte ansvar för det heller. Jag tänker om hon haft så många år på sig att bygga en relation mellan oss men inte lyckats,då är det dags att ta konsekvenserna. Ville skriva av mig lite och höra om vi är fler. Känner mig tom och ledsen å kanske ensam med men vet att detta är rätt beslut. Kram
Var är jag?
I Föräldrasnack så kan du fråga och besvara frågor och dela din erfarenhet med andra!
aggnsh: Om ni vill ha er mormor i erat barns liv tänket jag att det kan vara en god idé att sätta er nu och förklara vad ni önskar av henne. Det är ingen självklarhet att vara mormor,det får man förtjäna. Kan ni prata med henne på ett sätt utan att det blir skuldbeläggande och pekpinnar (vet själv att det inte kunnat gå med min mamma) mossan90: är så ledsen för din skull att du inte fått de föräldrar du behövde och behöver! hoppas du mår bra i ditt val och som andra skrivit kan det vara bra att prata med en terapeut om tankar och känslor! Kram på er alla♥️
Jag är gravid i vecka 19 och för några veckor sen så bröt jag både med min pappa och mamma. Pappa var hemsk, mamma också på ett visst sätt. Båda har alkoholproblem och i stort sätt förklarat för mig hur jag förstör andras liv pga detta. Det har knäckt mig till en viss del men jag måste tänka på mig själv och framförallt min lilla..
Jag har funderat hela min graviditet på om jag ska bryta med mamma. Hon har varit rent utav elak hela min uppväxt, misshandlat mig psykiskt så jag har grova ångest problem osv. Hon är störst av allt och alla. Först var hon ledsen när hon fick reda på att hon skulle bli mormor, sen var det tjafs och jag sa att har jag klarat mig utan mamma kommer mina barn klara sig utan mormor. Sen dess har hon börjat köpa grejer, men inte frågat en enda gång om hur jag mår, har 23 dagar kvar till BF. Sambon tycker att vi ska ge henne en chans och om hon håller på och bråkar igen så ska vi säga ifrån... Men jag har kämpat i över 8 år med hennes problematik, försökt att prata men det är bara jag som är otrevlig och dum i huvudet. Jag verkligen avskyr min mor. Hemskt att säga men så är det...
tack🙂absolut! kirre_eriksson@hotmail.com
Jag kan absolut skriva i mail till dig om du vill skriva ut din mailadress. 🙂 Kan vara skönt att utbyta tankar ibland.
Hej Alvida. Vad du verkar vara en klok och bra kvinna. Är så ledsen att du var tvungen att bryta med din pappa och att du tvingas brottas med ganska jobbiga tankar ändå💕Men det är som du säger,mår du bättre av det,fungerar du bättre och är gladare så är det rätt beslut! Hur ser din relation ut med övrig familj? vill du hellre maila får det fint om du inte vill outa allt här🙂
Ärligt talat så vet jag inte om min pappa vet om att han har ett barnbarn. Jag bröt kontakten med honom långt innan vi fick vår dotter. Jag vet inte heller om han har försökt kontakta mig sedan hon föddes eftersom att jag har blockerat hans telefonnummer. Men den tanken har ändå känts väldigt jobbig ibland. Att han ska veta om sitt barnbarn, sörja att han inte får träffa henne och försöka kontakta mig utan att det går. Dock vill jag inget hellre än att få vara ifred från honom. Men jag får som sagt jobba otroligt mycket med känslan att hans liv blir sämre pga av att jag uteslutit honom. Dock är det våra föräldrars ansvar hur de har behandlat sina barn. Precis som du säger var det knappast vi själva som valde att bli barn till våra föräldrar. Plikten och ansvaret att som förälder ge oss kärlek och trygghet och inte vanvårda oss kan de aldrig skjuta ifrån sig. Oavsett om vi alla är vuxna idag. Jag förstår att det känns svårt att välja att dina barn inte ska ha kontakt med sin mormor. Men fundera på när du, deras mamma, mår och fungerar som bäst. Om svaret är utan din mamma tror inte jag att det är så mycket att fundera på. Du har all rätt att prioritera dig själv och din egen lilla familj. Jag tycker att du är modig. Kom ihåg det. Det är inte alla som klarar att ta ett sådant steg. Du är välkommen att fråga mer om du vill.
Alvida: Tack,vad stärkande ditt svar känns och väldigt lika situationer vi hamnat i. Hur gick tankarna kring umgänget med barnbarnen? Ville han ha kontakt med dem eller valde du hur det skulle bli? Om du förstår vad jag menar. Det där med blodsband håller jag helt med, vi har inte valt våra föräldrar men de valde oss tänker jag på något sätt. Har ingen plikt egentligen att umgås som jag vet att många känner. Tack igen,vilka starka kvinnor ni är ni som svarat mig och tack för att jag får ta del av er berättelse☀️♥️
Jag har liknande situation som du där jag brutit helt med min biologiska pappa. För mig har det inneburit frihet och lugn även om jag ibland kan bli sorgsen över att jag blivit sviken i relationen barn och förälder. Det som varit oerhört viktigt för mig att jobba på är att komma till insikt med att jag inte ansvarar för min pappas lycka eller välbefinnande. Att inte ta något ansvar för det. Det kom upp mycket tankar när jag själv fick barn, hur synd det är om min pappa som inte får träffa sitt barnbarn. Men där har jag fått tänka på att det är han som la grunden till vår vuxna relation då han inte fungerade som pappa till mig när jag var barn. Varför ska man tvinga sig själv till att ha en relation som man mår dåligt över bara för att man själv blivit vuxen? Du har all rätt i världen att välja bort din mamma om hon har skadat dig, vare sig det är fysiskt eller mentalt. Framför allt om hon aldrig kommer att kunna ta ansvar för det och erkänna sina fel. Jag känner så väl igen mig i det du säger att aldrig ha fått någon ursäkt eller upprättelse för det man fick genomlida som barn. Kom ihåg att du har rätt att må bra och vara lycklig. Det kan innebära att välja bort en familjemedlem. Sedan tror jag också starkt på att det inte är blodsbanden som har störst betydelse. Min dotter har idag en morfar som egentligen är en god vän till familjen. Men han är det närmaste jag har kommit en kärleksfull och trygg fadersfigur, och därför känns det helrätt att han är morfar till min barn. Hoppas att du kan hitta ett lugn i ditt beslut. Som någon annan skrev så går det att ångra sig. Men kom ihåg dig själv, ditt eget värde och att du förtjänar att må bra. Lycka till!
sedan vill jag tillägga att hon in svarat på mitt sms som jag skrev igår som var konkret och sakligt utan anklagelser eller pekpinnar. Jag fick ta det på sms för annars hade hon antingen stormat ut eller lagt på luren om hon kännt sig sårad eller så. Jag blir ledsen för att hon inte undrar över hur kontakten med barnbarnen blir😕 Jag kan känna att det är hennes ansvar.
hon kan aldrigbli den mamma jag behöver och tyvärr börjar jag undra om hon är en mormor barnen behöver. jag har ofta blottat mina känslor och tankar kring min barndom men också om olika saker som hänt över åren men hon blir sur,arg, pratar deprimerat och ser ledsen ut och går hem å sen hör hon inte av sig förrän man själv gör det. jag mår otroligt dåligt av hennes beteende och har alltid kännt mig som hennes mamma. Tack för ditt fina och långa svar premiemamma☺️Det kändes väldigt stöttande💕Tråkigt att höra om din pappa men du verkar fått det att fungera i din vardag om jag inte missförstår. Jag gillar orden ”Be who you needed when you were younger” Lutar mig mkt på dessa ord☺️
Vad svårt detta måste varit för dig. Men i vissa situationer är sånt här bäst, eller att ha minimal kontakt. Tycker detta gamla ordspråk är bra: ”bevara friden så långt det är möjligt och beror på er”, alltså har du gjort allt för att försöka ha en hälsosam relation men din mamma fortsättningsvis bara behandlar dig så oerhört illa har du ryggen fri. Betyder säkert inte att du nu går med helt rent samvete eller aldrig mer kommer känna sorg över det här. Det är trots allt din mamma. Jag har aldrig behövt bryta helt med min pappa men har haft en krånglig relation av och till. Mest grundat på att barn inte alltid blir som föräldrar tänkt sig. Man kanske som förälder älskar hockey och vill lägga all sin fria tid på det i olika former men så gillar ens barn volleyboll?! Blir som en slags kulturkrock. Och är då föräldern åt det narcissistiska hållet, som din mor verkar vara och som min far har små drag av på dåliga återkommande dagar, då blir det väldigt svårt att ha en sund relation. Jag gick själv i kbt och har under kortare perioder valt att inte höra av mig alls eller varit ytlig när vi träffats för att slippa pekpinnar. Ett par gånger sagt rakt ut hur jag känner och min man har skällt ut honom då han gick för långt. Det har för min del öppnat hans ögon och även om han ibland kan säga hårda saker vet han redan hur lite jag värdesätter ogenomtänkta ”råd”, så det är bara att strunta i. Och idag har vi en bra relation även om vi är otroligt olika. För din del hoppas jag att du hittar ett sätt att leva med detta, oavsett vilket beslut du tar angående relationen med din mamma. Du har säkert varit rak med henne och blottat dina känslor. Och fungerar inte det finns det inte så mycket annat du kan göra. Antingen struntar du i henne och låter henne vara, eller så biter du ihop och tvingar er att ses ibland med vetskapen om att du kanske mår dåligt i efterhand. Sånt här är aldrig lätt och kanske känner du annorlunda om ett tag, ett par år. Och att då ändra sig är aldrig fel. Det är upp till dig hur du vill förhålla dig till någon som din mamma. Men visst känns det delat och tragiskt, speciellt med tanke på din bakgrund. Kan kännas som att man tappar identitet eller som att man är ”föräldralös”. Så bryter du helt, bli inte förvånad om du av och till är ledsen. Men sånt här kan man söka stöd av hos vc också. Kurator eller liknande och prata av sig med någon utomstående. Hjälpte mig massor. Att ha någon som var objektiv och bara lyssnade när känslorna blev för svåra att hantera. Önskar dig hur som helst lycka till på vägen🌸