Hej! Jag undrar hur man hanterar sitt dåliga samvete när man som ja vill lämna en dålig relation och har en dotter på 8 månader? Min sambo är en bra pappa om än lite bekväm och tjurig när han inte får som han vill. Jag har inga känslor kvar för honom och försöker intala mig själv att "mår jag bra mår min baby bra", men får dåligt samvete för att jag "splittrar" vår familj och för att det känns som att jag tar vår dotter ifrån honom genom att vilja lämna honom (fast skulle aldrig neka umgänge han är en bra pappa). Hur gör man för att inte känna sig som en hemsk människa/mamma?
Var är jag?
I Föräldrasnack så kan du fråga och besvara frågor och dela din erfarenhet med andra!
Utifrån erfarenhet säger jag: lämna innan du blir bitter och relationen blir infekterad. Jag stannade i min tidigare relation ett helt år efter att jag insett att det var dött mellan oss. (Insikten kom vid vår dotters födsel.) Under det året gick vi varandra mer och mer på nerverna och det blev mer och mer bråk. Nu har det gått 4,5 år sen vi flyttade isär, och vi tål inte varandra för fem öre. Kommunicerar endast via sms/mail trots att vi har barnet 50/50. Låt dig inte komma till en sån punkt med ditt barns pappa.
Om han är en bra pappa kan ni ju fortfarade en bra relation om än inte en kärleksrelation på skilda håll. Då har ju dottern sin familj ändå fast inte under samma tak.
Du är definitivt inte en dålig människa. Om du stannar kvar i en relation du inte mår bra i så känner ett barn av det och kan ta skada av det. Det bästa är inte att hålla ihop för barnet. Mår du bra blir du automatiskt en bra mamma. Gå på dina känslor och väljer du att lämna gör det på ett bra sätt då smutsiga separationer däremot skadar barn.