Det är något fel på mitt barn, alla andra verkar ha en sådan åsikt. Jag blir så ledsen. För det första så tog de inte särskilt bra hand om honom på första dagis avd, på den andra uppmärksammades det 2-3 år senare och berätta att han hade det svårt i gruppen och ibland svårt att förstå. Han brister i koncentration och den sociala koden men inget mer än så. Vi har jobbat hårt och intensivt och han blev på sluttampen en ganska populär kille. Dags för förskoleklass och frita. För det första berättar jag beskymmret och jag är nervös att han inte kommer ha det lätt på kompis biten och att jag är rädd för mobbing. Han kommer ensam till en ny stad. 3 dagen berättar läraren att han hade svårt att vänta på sin tur vi fotbollen och att de andra blev irriterad på honom, barnen. Man målar då delvis ut min son genom att säga till honom. 3 dagen kommer första klagomålet, och i deras ögon låter det som en jättegrej. Vi för diskussionen hemma att man är en bra kompis och art man ska vänta. I fredags hände tydligen en incident då min son sagt något taskigt. Inte okej!!! Men sällan han startar något. I dag. 6 dagen tar läraren mig åt sidan. Han sa inte en positiv sak. Du vet vi ser ju det du och dagis prata om, vi se ju det. Och Glömmer räcka upp handen, väntar inte på sin tur, pratar rAkt ut, svårt mer koncentrationen, glömmer lätt, leket dåligt med de andra barnen. Han blir väldigt på de när han tar kontakt. Då säger jag, att jag sett honom mycket ensam. Ja, det är för att han blir väldigt på de. Jobbar man inte på det direkt att den killen som kommet helt ensam som har svårt att ta kontakt socialt att han blir involverad i andras lek med stöd. Och får kontakt med barnen. Istället går han ensam eller med någon lärare. Och det är hans 6:e dag. Jag är så förtvivlad. Det är liksom inget fel på mitt barn. Han har bara lite svårt att läsa av situationen, koncentrera sig och ta kontakt på rätt sätt. Han är en busig, ivrig och över glad kille som absolut gör fel som alla barn. Varje dag har jag fått pratat förstånd med honom om vad han har gjort för fel. Och även hans lärare och sen barnen som inte riktigt känner honom och låter honom vara med. Varje dag har jag fått ta klagomål om många saker som är precis som vilken 6-åring som helst eller petitess grejer. Jag är så ledsen att alla i världen får mig att skämmas för honom när jag egentligen inte är annat än stolt äver denna lilla empatiska person han är. 6 dagar av rent klagomål. Man ger honom ju inte ens chansen eller rätt verktyg när man redan är informerad att han har det lite svårt. Han har inga syskon så många grejer blir lite svårt mer så där naturliga saker som man lär sig när man är fler. Men jag är så ledsen att jag känner att dom känner att det bara är fel på honom när han försöker så mycket. Och vi hjälper honom med så mycket vi kan. Men vi kan inte skydda honom när vi inte är på plats. Eller tillrättavisa honom. Kul skolstart för min son först skolan som klaga, sen kommer klasskompisarna och liksom inte involverar honom och sen kommer föräldrarna och uppmanar honom och tillrättavisar honom. Bara klagomål. Inget positivt. Ingen positiv skolstart för honom. Jag har fått tagit upp saker varje dag efte jag hämtat honom. Han själv känner sig ensam och i hans ögon lyser förtvivlan gör jag inget rätt, jag försöker ju så. Ändå är han som vilken 6 åring som helst. Lite mer intensiv, svårt med koncentration och lite av den sociala koden. Och andra får mig att skämmas för vad jag är som stoltas över. För det är inget fel på ungen. 6 dagar av kritik! Han kan ju verken vara det första barnet som är så eller det enda. Så fruktansvärt ledsen.