Hej, jag skriver detta inlägg endast för att starta en diskussion kring det här med tidig abort efter att man fått reda på att barnet med största sannolikhet inte är friskt. Jag ska tillägga att jag inte själv har behövt sättas i den situationen, men jag vet vart jag står i frågan. Som sagt, jag är nyfiken på hur folk ställer sig detta. Alla har rätt till sin åsikt och jag vill inte att det kastas smuts eller hålls en otrevlig ton. Se detta mer som en undersökning. Min personliga åsikt är att jag aldrig någonsin skulle kunna genomföra en abort oavsett anledning. Sen har jag ändå till stor del förståelse för de som har eller har tänkt göra det. Hur står du i frågan?
Var är jag?
I Föräldrasnack så kan du fråga och besvara frågor och dela din erfarenhet med andra!
Vad roligt att så många ville ta del av diskussionen, även om ämnet i sig är tungt såklart! Leab, med "inte frisk" syftar jag då på Downs syndrom och andra kromosom avvikelse eller sjukdomar som ev. kan upptäckas av tidiga tester eller i alla fall ge en prognos. Det menades inte på något sätt som någon negativ benämning. Som någon annan skrev, så kanske jag hade kunnat tänka mig abort om man var 100% säker på att barnet inte skulle överleva utanför min kropp. Att gå 9 månader och sedan snuvas på sitt älskade barn. Alternativt om man på något vis visste tidigt att barnet inte skulle bli äldre än någon månad. Det kanske skulle vara om något ännu mer traumatiskt..
Kul med diskussion. Jag o min man har pratat om detta o om va vi skulle gjort om vi skulle få veta att något barn inte va helt friskt. Jag skulle aldrig heller kunna genomföra en abort. Men däremot hade jag fått veta att tex bebisen inte skulle överleva utanför magen så hade jag nog valt abort enbart för att jag tror att smärtan att mista en bebis utanför magen är 100 gånger svårare än att göra en abort i v 12. Däremot om bebis med största sannolikhet hade något tex downs eller något så hade jag absolut inte gjort en abort. Som någon sa längre ner alla bebisar är unika. Och man älskar ju sitt barn oavsett 💕
Jag tycker att det är svårt att sätta sig in i hur det skulle vara, men om jag fått reda på att mitt barn hade trisomi13 eller trisomi19 hade jag nog valt abort. Om du inte vet så mycket om dessa så har jag kopierat lite från socialstyrelsen sida: TRISOMI13 (Pataus syndrom) De flesta barn med trisomi 13-syndromet dör inom den första levnadsmånaden. Endast ett fåtal lever efter tre års ålder. Barn med syndromet som överlever längre har en svår utvecklingsstörning och ofta svårbehandlade epileptiska anfall.Hjärnan är vid den vanligaste formen av syndromet för det mesta mycket liten (mikrocefali) och missbildad. Oftast har den naturliga delningen av framhjärnan uteblivit (holoprocencefali) och lukthjärnan (rinencefalon) saknas. De flesta har också andra missbildningar, framför allt i hjärta (vanligen förmaks- och kammarseptumdefekter), ögon, njurar, tarmar, skelett och könsorgan. Hos pojkarna är det vanligt att testiklarna inte har vandrat ned i pungen. Medfött navelbråck förekommer. En del har ökad muskelspänning även efter nyföddhetsperioden. Andningsuppehåll (apnéattacker) kan förekomma, liksom upprepade infektioner med hög feber. TRISOMI19 (Edwards syndrom) Fler än hälften av barnen som föds med trisomi 18-syndromet dör under nyföddhetsperioden, drygt 30 procent blir äldre än en månad och bara fem procent lever vid ett års ålder. De som överlever första levnadsåret har möjlighet att leva upp i barn- och ungdomsåren, men få uppnår vuxen ålder. I hjärnan saknas oftast medellinjestrukturer (hjärnbalken). Barn med syndromet har mikroskopiska avvikelser med migrationsstörning, vilket betyder att nervcellerna inte vandrat till rätt plats i hjärnan under fosterutvecklingen. Lillhjärnan är ofta för liten. Ryggmärgsbråck kan förekomma. De flesta barn med syndromet har gemensamma utseendemässiga drag, vilket är vanligt vid kromosomavvikelser. Barn med trisomi 18-syndromet har för det mesta litet huvud (mikrocefali) och runda kinder. Bakhuvudet är oftast utskjutande och kan då se ut att vara förhållandevis stort. Nacken är ofta kort. Barnet har ofta riklig hårväxt (hirsutism). Det är vanligt med nedhängande ögonlock (ptos) och veck i inre ögonvrån (epikantusveck). Ett öga kan ibland saknas eller vara outvecklat och regnbågshinnan (iris) kan delvis saknas. Öronen är lågt placerade och har en avvikande form. Överläppen är kort och underkäken ofta liten, liksom munnen. Gommen är ofta trång och lite spetsig, och en del av barnen har läpp-, käk- och gomspalt. Efter att ha svag muskelspänning i nyföddhetsperioden blir barnen sedan mycket snabbt muskelspända (spastiska), vilket kan leda till felställningar i lederna, framför allt i höfter och fötter. Sned rygg (skolios) kan uppkomma senare. Av dem som uppnår vuxen ålder är de flesta kortväxta, med en längd under 150 cm. Olika avvikelser i skelettet kan också förekomma, till exempel ovanligt kort bröstben. Fingrarna är böjda över varandra och kan inte rätas ut, och naglarna är små. Typiskt vid trisomi 18-syndromet är att pekfingret ligger över långfingret, och lillfingret över ringfingret. Infektionskänslighet är vanligt, sannolikt på grund av oförmåga att hosta upp slem. Det ökar risken för lunginflammationer och andra allvarliga infektioner. Barnen har oftast en svår utvecklingsstörning, vilket bland annat innebär att de har starkt begränsade möjligheter att använda språket. Barnen har också allmänt stor påverkan på grov- och finmotorik.
Jag hade valt abort. Jag hade inte medvetet vela föra ett barn in i världen med sjukdomar/syndromer som skulle innebära en livstid med sjukhusbesök, medicinering, operationer, beroende av andra människor och evt ännu värre tillstånd. Valde av den anledningen också att göra nipt, som ger säkrare svar och kan undersöka för vissa andra tillstånd. Så för mig handlade det inte om JAG hade klarat av ett sådant liv, men att jag inte hade medvetet velat utsätta en annan människa (mitt barn) för det. Såklart kan man inte gardera sig mot allt i livet, och barnet kan bli sjukt och drabbas av allt möjligt ändå, men för mig var valet enkelt om man nu har möjlighet att ta reda på vissa saker. Finns inget rätt eller fel oavsett vad man väljer.
Jag anser att man borde ta ställning redan innan man försöker bli gravid. Är man redo att ta hand om ett barn som eventuellt har någon sorts funktionsvariation eller diagnos? Om inte, skaffa inte barn. KUB visar en indikation på om det eventuellt kan vara något. En bråkdel av alla diagnoser som faktiskt finns. En hel del skador kan uppstå senare i graviditeten, vid förlossning eller till och med upp till två års ålder(!). Vissa diagnoser märks inte innan barnet är betydligt större än så. Jag själv har ett barn med funktionsvariation, som uppstod vid just förlossningen. Jag har känt på mig sedan jag var liten att jag skulle få ett barn med en funktionsvariation, vilket jag vart helt redo för. Visst har det varit otroligt kämpigt, men oj vad jag växt som individ och vad jag älskar honom! Så ja, strunta i resultatet på KUB, ta ett beslut redan innan graviditet.
Jag och min partner pratade om detta innan vi gjorde KUB och kom fram till att om barnet får en sjukdom som ändå ger dom ett värdigt liv så vill man ju självklart behålla. Men skulle det vara det kromosonfelet som gör att dom kanske inte överlever mer än 1-2 dagar utanför magen tyckte vi att det skulle vara jobbigare att gå 9 månader och längta så kanske barnet inte ens skulle få ett värdigt liv. Men alla tycker vi olika och det är verkligen en otroligt svår ställning att ta om man ej varit i situationen ❤️
Tycker det är synd för alla barn är unika på sitt sett. Jag personligen hade inte gjort abort utan följt hela min graviditet och se fram emot vad jag får. Skulle tagit hand om mitt ”annorlunda” barn precis som jag gör med min full friska pojke. Sen vet jag inte på vilket sett du menar med ”inte frisk” Menar du handikappade barn, barn med syndromer? För mig hade det varit fortfarande mitt barn. Jag är emot om abort när det gäller MIG SJÄLV. Men jag tänker och bryr mig inte om hur andra väljer att göra
Denna kommentar har tagits bort av dess författare.