Jag vill nog egentligen bara skriva av mig och att någon snäll själ säger att dom har det samma. Jag, min sambo och vår dotter på snart 2 år har precis varit sjuka. Jag har en enorm trötthet fortfarande som gör att jag känner att jag knappt orkar med mig själv. Vår tjej började i samband med att hon blev sjuk, bli väldigt retlig och irriterad. Detta har bara eskalerat. Idag var värsta dagen någonsin. Hon blir sur och får utbrott för minsta lilla. Jag fick inte gå ut ur köket förut, där tyckte hon Jag skulle stå tills jag vet inte när? När jag hade försökt prata med henne och avleda och hon inte gav med sig gick jag ändå varpå hon fick utbrott. När vi var ute och rastade min hund förut och hon satt i vagnen fick hon för sig att hon skulle gå och får ett utbrott som varade i 20 min!?! Jag sa inte så mycket till henne under tiden hon hade utbrottet i vagnen då vi snart var hemma. Men så fort vi kom in och jag lyft henne ur vagnen brister det för mig. Jag börjar tok gråta och bara kände att jag orkar inte detta längre. Vad gör ni när era barn får dessa utbrott? Nu menar jag när det inte går att avleda, för det går liksom inte ens att prata med henne. Hon skriker så högt så jag knappt hör mina egna tankar. Hon ville kolla på plattan förut och spela memory i bolibompa appen, så jag tänkte att så länge hon är nöjd så är jag nöjd just nu. Jag skulle bara hjälpa henne att komma in i appen varpå och sliter plattan ur mina händer och skriker som jag vet inte vad. Egentligen när hon är sån här vill jag vara konsekvent. Känner inte igen mitt barn.....Och ja, jag vet att det är normalt och så vidare men jag är så trött och känner mig så uppgiven just nu
Var är jag?
I Föräldrasnack så kan du fråga och besvara frågor och dela din erfarenhet med andra!
Du är inte ensam och jag känner så igen mig i den överväldigande känslan av att inte orka och inte veta var man ska ta vägen. Tyvärr har jag inga bra råd då vår snart 2-åring också kan få till synes oprovocerade utbrott som är svåra att förutse.
Du är inte ensam, jag har en hemma som är 4 år och kan själv och ibland blir hon 1år igen men jag har liksom låtit det varit men jag har brytit ihop och förklarat att jag blir ledsen och hur jag mår när hon beter sig illa och verkligen visat det, hoppas det hjälper dig att känna dig lite bättre men det är jobbigt även om det bara är en stund 💞
Känner verkligen med dig! Det är jättesvårt att hantera emellanåt. Köp öronproppar till när det är som värst! Har själv en 6åring och en 2åring hemma och den sistnämnda är en riktig skrik-utbrottsunge. Skriker så han kräks ibland. Jag brukar vid de tillfällena inte heller nå fram när han väl är i sina utbrott, men har upptäckt att när han måste ta ett andetag så kan jag passa på att i lugn ton säga saker. Ofta krävs det ett antal andetag innan jag fått hela meningen sagd 😅 Om utbrottet har pågått länge, så brukar jag i ett av hans andetag fråga om han vill ha en kram. Då brukar han oftast nicka och komma när jag öppnar armarna. Brukar också (precis som tidigare svar) försöka hjälp till att benämna känslorna, och ge förslag så som att stampa hårt i golvet eller skrika i en kudde när barnen är arga. 6åringen har äntligen anammat detta nu, vilket ger mig hopp om 2åringen också! Det blir bättre! ❤️
Hej, angående on hon slår så gör jag typ det solskensmamma skrev dvs fångar handen och håller(inte så det gör ont, bara för att stoppa attacken och fortsatta attacker), säger att man inte ska slå, det gör ont och är inte ok att göra även om man är arg. Jag försöker ge namn på hennes känslor, försöker att undvika att "hämnas tilbaka" då vi ska vara den vuxna som är exempel hur man hanterar ilska. När tjejen var yngre så brukade jag säga att hon kan tex trampa hårt på golvet istället och så fungerar det ibland men men inte alltid. Det är en process, kommer inte bli direkt bra efter en gång då de har det svårt att hålla sig. Dock gick det snabbt att avläsa henne att kasta saker när hon såg att de tas bort xD (även om temporärt). Jag vet att runt 2 års ålder ska empati börja utvecklas hos dem och jag kan se det ibland men det är långa vägar tills man kan räkna med det xD.
Om/när de slåss så får man fånga handen och säga NEJ, Och sen tar man handen och gör något annat tex Här klappar vi fint (handen klappar dej på kinden) Alla barn har sina perioder och du har fått bra tips av Amana. Det kan hjälpa mycket att läsa om barns utveckling tex om du och pappan lånar böcker och tidningar på biblioteket och läser sen byter med varandra, så kan ni prata om det ni läser, finns det något bra tips? Något ni inte tror på? Något som inte fungerar när ni provat? osv. Så läs på om trots, affektanfall/affekt/affektutbrott och liknande, diskutera med varandra och försök att vara konsekventa. Och givetvis - avlasta varandra i vardagen!
Sänder styrkekramar! Min är bara 9 månader och jag vet inte om jag någonsin kommer bli mig själv igen. Att vara tillgänglig 24/7 tär på en. En så liten handlar väl mest på impulser och tänker nog inte på att vara lite snällare i sin bemötelse till sin mamma. Jag hoppas det blir lättare snart för dig. Libero har en fråge psykologen aktivitet på Instagram då och då. Hon (Tova tror jag hon heter) brukar skriva massa bra tips! Kan varmt rekommenderas iaf.
Hur gör du om din dotter ex slår dig? För detta är något min dotter har gjort dom senaste gångerna jag lagt henne. Jag har bett snällt att hon ska sluta, jag har blivit "ledsen" och testat att säga ifrån med en mer bestämd men vänlig ton....Inget fungerar.
Min dotter är nästan 3 år och sedan runt 2 års ålder har hon också blivit sådan, dock inte varje dag och utbrotten brukar oftast vara några minuter och sällan så att det inte går att nå henne. Det finns många situationer där jag upplever att det handlar om maktkamp eller att hon förväntar sig att jag förstod hennes vilja utan at hon sade något. Om hon är trött eller hungrig då är hon extra grinig,vad som helst orsakar skrik och tårar, verkligen små saker och helt obefogade. Många gånger upplever jag att det är kommunikationsfel trots att hon pratar jätte bra. Det som hjälper är att förbli lugn, vara tydlig och förvarna före man gör något, respektera men låta sig inte bli trampad, ge val i små saker (autonomi) men vara fast där det är viktigt (tex du går inte ut på vinter utan vinterjacka). Man ska vara snälll men låt inte henne att styra runt dig, slå dig etc. Ibland får de gråta så är det, kan inte gå helt utan, uppfylla varje önskan och gå runt på tår hela tiden. De lär sig med tiden var gränserna går. Är du snäll så på dina regler dvs vill du låna ut henne tex din mobil och blir hon i samband med det aggressiv så får hon inte den eller säga att hon får när hon har lugnat sig. Får hon utbrott för att du inte ville ge/göra något vik inte dig för då vet hon att det är så man får saker. Man kan vara där för de när de har utbrott, förbli lugn själv, det kommer ordna sig.