Jag och min sambo har ett barn. I dagsläget känner jag mig nöjd med ett. Jag ser många fördelar med att enbart ha ett barn. Men många runt oss har två eller fler barn. Hur tänker ni kring detta? Nu börjar frågor komma om vår tjej ska få ett syskon och ingen verkar fatta att jag menar allvar med att jag bara vill ha ett barn. Min sambo skulle nog kunna tänka sig ett till. Men jag är som sagt nöjd med ett. Finns det någon här som bara har ett barn och inte vill ha fler? Känner mig så pressad av omgivningen.
Var är jag?
I Föräldrasnack så kan du fråga och besvara frågor och dela din erfarenhet med andra!
Vi har bara en tjej och vi är så nöjda med det :) Jag vill inte ha fler och jag tror faktiskt att jag är en bättre mamma också om jag får ha min mentala och fysiska hälsa intakt vilket jag känner inte skulle funka med att vara hemma igen och då dessutom med ett till barn. Den enda tanken jag har som är jobbig är om nått skulle hända henne, då har vi inget barn kvar. Vi är inte purunga heller så skulle vi ha fler har vi inte mycket tid kvar till att skaffa. Men tror inte de tankarna blir lättare av att man har flera, man oroar sig säkert lika mycket ändå! Har många vänner med bara ett barn som är jättenöjda!
Jag håller med entillmamma. Jag har 16 månader mellan mina som iof är sladdisar men såhär i efterhand hade det räckt med ett barn till eller fler år mellan barnen. . Nu har vi ju sex barn men de andra har mkt mer mellanrum. Ena syskonparet är det 5 år mellan och andra 4 år. Det var så mycket enklare. Och det är verkligen skillnad på ett och två små barn. Och även om jag SÅKLART inte ångrar någon av barnen så kan jag ibland tänka att fasen, en liten i taget hade varit bra. Jag känner alla de två små får stå tillbaka båda två, och den enda de gör är att bråka (nästan). Nej, jag skulle rekommendera ett barn eller minst 4 år mellan barnen. Hoppas att ni hittar eran väg och blir nöjda med den.
Hej. Du har ju fått många bra och nyanserade svar. Här kommer ett från en som har två barn (med två års mellanrum) och önskade två barn (eg med mer mellanrum än två år) men som sen andra barnet kom har känt att det hade räckt med ett barn. Missförstå mig rätt. Jag älskar mina barn och skulle aldrig vilja vara utan nån av dom, men det var/är så sjukt mycket jobbigare än vad jag kunde förställa mig. Två barn är som tio barn (typ. Eller fem). Ett barn är enkelt (i jämförelse). Nu gav ju visserligen min sköldkörtel upp (understimulerad) och det hjälpte ju inte men nu när jag mår bättre och saker börja komma i balans så är det fortfarande väldigt jobbigt. Alla ba: ”två år mellan barnen är jättebra. Det är verkligen perfekt!” Min ständiga fråga är: ”NÄR blir det bra?!” Det har börjat bli bättre på många sätt. Men allt är så skört hela tiden. Jag har blivit den mamma jag INTE vill vara och det är slitsamt i sig. Alla har det såklart inte såhär jobbigt. Men majoriteten av dom jag träffat på vittnar om, i stort sätt, samma sak. Hade vetat det jag vet nu innan nr två blev till hade jag nog ändå försökt med ännu en graviditet men jag hade väntat nåt år till. För jag vill som sagt inte vara utan nåt av mina barn. Lyssna på din magkänsla. Vad andra säger eller tycker om ett syskon kan du vänligt men bestämt säga är er ensak. Barn och graviditeter är inte allmänna handlingar. Och som nån annan skrev: en får ändra sig i frågan.
För min del räcker det med 2 barn. Allt är dyrt, och världen blir inte bättre! Naturkatastrofer, arbetslöshet osv verkar bara öka o öka. Så tänker jag.
För min del ville jag ha minst två barn. Min pappa var ensambarn och tog det väldigt hårt när hans föräldrar gick bort, och eftersom han var utan syskon fick han rodda allt själv. Så jag tänker långt fram, den dagen jag och barnens pappa dör så har de varandra
Har ett, vill inte ha fler! Älskar att vara en liten familj, vi har tid för varandra och är inte i närheten av lika stressade och utmattade som våra vänner med fler barn :) tycker dessutom inte att någon jag känner verkar vara speciellt tight med sina syskon (är i 30årsåldern) så om det ska vara ”för barnets skull” så finns det en massa andra viktiga relationer i livet än syskon. (Självklart finns det en massa undantag och folk som älskar att umgås med sina syskon och därför vill ha många barn men såhär resonerar JAG iaf utifrån min situation!)
Jag och min man har tre barn och det hade vi pratat om redan från början att skaffa fler än ett barn om det gick. Själv har jag många syskon och det finns ju kanske en trygghet i det, då har man oftast en lekkkamrat i närheten. Vi bor dessutom en bit utanför samhället och det finns inga andra barn i deras ålder i den direkta närheten. Men det är verkligen inget som andra ska lägga sig i. Det kan ju vara så att man inte kan få flera barn eller så vill man inte ha flera barn. Du har ju skrivit om att du har känt att du har dragit största biten själv med en liten bebis och det ska väl också få spela in. Ju mer hjälp man kan få desto bättre. Det kan slita otroligt mycket på att ha två små barn eller flera samtidigt, eller så klarar man det lätt som en plätt.
Hej! Jag vet av egen erfarenhet att man kan ändra sig efter några år. När vi fick äldsta barnet var vi säkra på att vi bara ville ha ett barn. Det gick nästan åtta år innan vi fick andra barnet. Nu har vi fyra barn och har inte uteslutit fler. Sen har jag en vän som är heöt säker på att hon inte alls vill ha barn så jag vet att båda alternativet är fullt gångbara. Jag vill bara säga att gå på hur ni känner själva (fast jag vet att omgivningen kan vara på en med kommentarer både gällande bara ett barn och när man vill ha fler än "normen")
Skönt att få höra andras tankar om det. Jag ska ju aldrig säga aldrig. Men för mig känns det så konstigt att ens tänka på ett barn till då min sambo inte varit super engagerad. Jag tänker att jag förmodligen skulle bli utmattad. Sen finns inte känslan där att vilja ha ett barn till. Men ändå får jag typ dåligt samvete för att hon ska vara själv men det är ju på grund av folk åsikter runt omkring. Jag har en syster och visst det är skönt att ha en syster som finns där alltid. Men jag tänker att det lila gärna kan vara en vän som är som en syster. Jag och min syster hade olika kompisar när vi var små och umgicks knappt när vi kom upp i ålder. På senare år har vi spenderat en hel del tid ihop och haft kul men ska tillägga att vi är så olika. Sen ser jag på mina vänner som valt att skaffa barn tätt, dom bråkar bara, hela tiden 😅 Sen fattar jag ju att alla har det så.
Jag kan säga att vi planerade från början att det blir inga barn eller flera men egentligen tänkte på två i så fall. När tjejen föddes kunde jag inte tänka mig gå igenom samma sak igen och det tog nästan ett år innan vi började fundera på det igen och valde att skaffa en till. Det blir sista, känner mig för gammal för det, verkligen och är inte en av de som njuter av föräldraledighet trots att jag älskar mitt barn jätte mycket. Visst man fick lite frågor då och då om syskon men inte så ofta, däremot tyckte jag att det var jobbigt (till och med det lilla) för frågor kom ur folk som inte ens har egna barn eller familj (vissa unga och vissa äldre än oss så de kommer nog inte skaffa heller). Jag ville att det skulle vara mitt (och min mans) beslut och inte att de tror de har tjatat till sig något. Vi valde att skaffa en till för just den anledningen att det inte finns många barn i hela familjen, det är tomt och tråkigt och det kändes som att vår tjej förblir ensam, utråkad barn på alla familjkalas med enbart vuxna. Dessutom själv har jag en syskon och tycker det är skönt att vara vuxen och ha någon där i familjen man vet kommer finnas för en hela livet ut (så länge inget olycka eller sjukdom kommer in) och jag tyckte det skulle bli ensamt för vår dötter när vi föräldrar är borta. Ja, jag vet att det att man har syskon är ingen garanti för bra relation eller att man inte känner sig ensam men det finns en chans för mycket av glädje i alla fall. Vi hoppades även på att man kanske får vara ifred lite när barnen blir lite äldre och kan leka med varandra istället xD. Det är även en av anledningar att försöka skaffa andra barn med relativt liten ålders skillnad.
Du ska vara glad att ni har möjligheten iaf , folk är efter , ingen respekt alls , det är var och ens val. Vi vill ha ett till men kan inte , har försökt sedan sonen varit 6månader både på naturlig väg och med ivf men lyckas inte. Där är de inte heller super kul att folk tjatar om ett syskon utifrån, dom kan stoppa upp sina åsikter någonstans 🙈
Känner exakt samma som dig! Här blir det inte fler av olika anledningar men främst för att jag är så nöjd med att bara ha ett barn. Men alla runtom verkar tycka att vi är "elaka" som inte ger vår dotter ett syskon. 😕 Jag har själv inga syskon och har aldrig lidit av det, tvärtom! 😊