Har en högst dysfunktionell kärnfamilj som de varit många turer med. Men nu när jag fått barn och väntar ett till känns de som att de går inte att fortsätta acceptera vad som helst..och nu behöver jag utomståendes råd! Mitt första barn har de knappt varit delaktiga i, dotters andra födelsedag var de ingen förutom min pappa som kom för att fira. Övrigas Effort att vara delaktiga är knapphändig. Nu väntar jag andra barnet om 10 veckor och har denna graviditet inte fått en endaste fråga om något, min växande mage blir helt ignorerad. Vilket gör att man känner sig obekväm,och förminskad tycker jag. Jag har påpekat och sagt vad jag känner ,via sms som är vanliga kommunikations sättet, men får ändå ingenting tillbaka. Min syster sa vid ett tillfälle , nä varför ska jag bry mig om dina ultraljud och grejer.världen kretsar inte kring din graviditet har egna problem.. ingen vet att vi väntar en son denna gång, för ingen bryr sig. Nu när de är 10 veckor kvar bara!!! börjar de kännas olustigt, vill jag ha med dom att göra längre? Är det dags att bryta helt? Min mamma totalt ignorerar de jag skriver och skickar istället bilder på sitt och sina projekt. Hon älskar min dotter men lider av grova psykiska problem med sig själv, psykoser och narcissistiska drag utan att vara medveten om de. Hon är inte kapabel att vara tillgänglig. Och min syster brås mkt på henne. Min bror har inte träffat min dotter på ett år,fast vi bor i samma stad. Han svarar inte på sms eller bilder jag skickar på henne. Jag försöker för jag har sån ångest att det är så här, den här tiden kommer aldrig tillbaka. Och dom är inte här. Men hur gör man när familjen skadar en mer än de positiva. Jag är 35 år och har dansat efter dom hela livet. Är de dax att gå vidare.det är de känner att de tar bort all glädje .. Fler i samma situation? Eller råd kring hur man förhåller sig till sådana här komplexa relationer och att bära sorgen att de inte kommer känna mina barn. Jag ger inte upp och fortsätter bädda för dom hur de ska bete sig men i slutändan ger de mig mindre respekt och känner mig patetiskt .
Var är jag?
I Föräldrasnack så kan du fråga och besvara frågor och dela din erfarenhet med andra!
Åter igen så är era svar helt otroliga, kändes som att jag växte en meter i självföretroende och i att lita på att de man känner är rätt. Det sjuka som alltid sker när jag bestämmer mig för att försöka ta avstånd och bryta , då här nån av sig. Denna gång dagen efter att jag skrev här här min bror av sig.. i kryptiska sms berättar han att han och hans tjej som jag heller aldrig träffat väntar barn, men de visade sig att han bara hörde av sig för att antagligen vela säga de till nån. Trots jag förklarade åter igen hur jag känner inför att ingen sagt något eller brytt sig något om varken min dotter eller min g Nuvarande de graviditet så fick jag återigen inget tillbaka. Han tackade för att jag skrev grattis men sa fortsatt inget till mig. Blev helt paff. Sen dog konversationen. Vet inte om jag ska skratta eller gråta. Slutar inte att förvånas. Hur det än är med att bryta ifrån familjen så tror jag de är en process, men nånstans måste man också bestämma sig och inte falla dit direkt de ger ett litet Lill finger. Önskar det fanns en knapp så det inte behövde uppta ens tankar och känslor, eller att inte bli så jädra påverkad! Att min bror ska ha barn kan tyckas i vanliga fall Vara roligt, det kanske kan föra samman. Men i mitt fall vet jag att de bara kommer bli värre, nu kommer dom va på mig att jag ska ge grejer och ställa upp. Kommer bli kaos. Bäst att bryta rejält innan dess. Tack för era fina svar igen!!!! Ni är ju värsta beteendevetarna som kan pricka så rätt ☺️
Koncentrera dig på din lilla familj och skaffa vänner om du inte redan har. Man väljer inte familj men man kan välja vänner och det skaffar du själv:). Min och min mans familj är enbart delvis deltagande, men jag har länge sedan släppt förväntingar för mer. Jag hoppas på att vara bättre på det och bry mig mer när jag själv har barnbarn.
Gläder mig att du kunde hitta tröst i min och alla andras texter. Spara allt och titta tillbaka dagarna du känner dig extra svag.. du är inte någons boxningssäck. Det är ditt liv och du har huvudrollen tillsammans med dina barn. Kram, sköt om er 💜
Du är inte ensam! Bara för att man delar DNA så behöver inte det betyda att man ska tvinga sig till att umgås om ingen ändå mår bra av det. Min mamma och äldsta syster har träffat min dotter vid två tillfällen, varav den sista gången fick jag ta med mig dottern och springa därifrån för jag inte kände mig trygg i situationen. Några släktingar som mamma pratat med tycker att jag överreagerar för att jag hade en bra relation till min mamma och syster en gång i tiden, men det är svårt för utomstående ibland att förstå vad som pågår bakom stängda dörrar. Ha inte kvar någon i ditt liv som inte förtjänar att vara där, mår du dåligt över saker de gör eller säger så finns det en anledning, ignorera inte den anledningen utan lita på dig själv!
Åh vad skönt att höra att du kände att vi ändå kunde stötta dig! 💖 Ibland behöver man få skriva av sig och få lite råd från andra, men jag kan förstå att det är svårt att göra det. Hopas verkligen innerligt att det kommer gå bra för dig! Man behövde inte läsa alla detaljer för att förstå hur less o besviken du var och är på din familj, det liksom sken igenom så att säga. Jag har inte gått igenom nåt av det du har men har en vän som varit lite i samma situation men hon har aldrig klarat av att kapa kontakten just för att det är så svårt. Jag tror (med betoning på tror) att det kan vara enklare nu när du har dina egna små att fokusera på. För de tar ju upp mycket tid och man vill ju ändå vara med dem så mycket som möjligt. Dels för att de är så gränslöst kärleksfulla och för att man känner att man inte kan slösa nog med energi och tid på dem! Och blev jätteglad att du kände dig så pepp nu efter alla svar, jag tror att vi alla som svarat i tråden (och kanske läst men inte svarat själva) känner med dig. Vi finns alltid här om det är något, det här forumet har varit en stor drivkraft hos mig för folk är så snälla och fantastiska här. Helt ärligt det mest fantastiska forumet jag varit delaktig i. Och en sista grej: Man är alltid så mycket starkare än vad man tror. Det här kommer du att klara alldeles fantastikst galet bra! Det kommer vara tufft och jobbigt men i slutändan så kommer det löna sig 💖💖
Är helt överväldigad över era fina svar! Att tänka på att bevara sin kraft och inte ge bort den till dom som ändå inte bryr sig, är precis så det är. Så självklart men så svårt när man är ”medberoende” ,just därför behövs sånt här. Höra andra som inte känner en, som inte ens vet hur illa det faktiskt är och ändå få de rådet som jag vet är de enda rätta. Att gå vidare!!!sen är de alltid skönt att höra att andra gjort samma sak, blir alltid smått avundsjuk när jag hör sånt. Man lever sitt liv och prioriterar sin egna familj framför det som inte funkar. Så moget och starkt gjort . För det är som du skrev, störmoment i våra liv. Precis så är det ju. Perioder när jag tagit avstånd helt har vi alla mått så mycket bättre,varit i nuet och glädjs åt vårt liv. Men när de knackar på och jag öppnar dörren direkt,så blir de alltid bara besvikelser. Och det du skrev chopythes är bara helt fantastiskt! Fick sån kraft, kändes som att du fatta hur illa de varit och faktiskt är utan att jag sa mer än helheten. De gör mig stark och fick ett fan nu räcker det en gång för alla i mig. Återigen tack för era svar och att ni tog er tid, de gjorde allt för mig!! Verkligen ta med er det ❣️
Fokusera på dina barn och inkludera din pappa som verkar vilja vara engagerad. Om du har en partner så fokusera på ert, hoppas att du har vänner som kan stötta dig ♥️ All styrka och kärlek till dig och vad fantastiskt med en pojke som kommer om 10 veckor 🌻🙏🏽Heja dig !
Tycker du borde lämna dem bakom dig. De har ju gjort klart i att de inte bryr sig så... Varför ska du? Din familj, dina barn är det som betyder mest just nu. Visst att det hade varit skönt att få stöd och råd från familjen men... Jag tror du kommer klara dig fint utan dem. Fokusera istället på det som är bra! Din pappa verkar ju ändå vilja vara en del av din och dina barns liv och det är alltid något ❤️ Du kommer klara detta galant! Vill nu den andra sidan av din familj vara en del av ditt liv får de, ursäkta uttrycket, fanimig visa det också. Säg som det är: Du känner inte att de visar intresse så då är det lika bra att kapa kontakten så kan de fokusera på sina liv ifred. (asså jag blir så förbannad av att höra hur hårt du har kämpat för kontakt och de bara bajsar på allt du verkar försöka med). Så. Gör som dem! Skit i dem helt o hållet så får de kämpa sig tillbaka för en kontakt (om du vill ha en så klart). Du är värd så mycket mer än deras halvkassa intresse. Lägg tiden på att ta hand om dig själv och din familj!
Hej. Jag är också 35 o gravid i vecka 30. Har haft samma sits som du men jag har ingen kontakt alls som konsekvens av det. Jag har valt att inte ha dem i mitt liv o skada det jag har med MIN familj. Det är tufft o jag kan inte förstå hur man kan komma dit med ens egna syskon men sånt är livet. Bara för att dem är ens syskon så betyder det inte att man kan göra allt/säga allt hur som helst mot en. Du måste tänka på att bevara ditt och ha kraft, energi o glädje för DIN egna familj, inte ge allt åt DEM när dem ändå inte är så förstående för dig. Det är synd, man tror att det är ens egna familj o att dem alltid ställer upp men till o med familjen kan vara illa nog att umgås med. Du verkar ha gett allt o jag håller med om föregående som beskriver allt så bra. Tycker du ska ta avstånd iallafall. Du och dina barn o man/pojkvän kommer må så mkt bättre av att inte ha ett störmoment i era liv. Du verkar ändå ha gjort allt du kunnat o funkar det inte så kanske du ska ta avstånd. Hoppas allt löser sig. 🌸
Oj, tack för ditt svar!! Blir förvånad över min reaktion av att få respons på något man skriver ut, att bli lyssnad på gör mig tårögd och ser att mitt desperata behov av att faktiskt prata med någon om detta är stort. (Därför kom jag på den briljanta idén att skriva på ett forum! ) jag känner mig genast starkare i ett svårt beslut och steg att verkligen ta en gång för alla, jag laddar inför detta. Allt du skriver är så sant och sjukt bra formulerat. Kommer spara de här och gå tillbaka till när de känns jobbigt. Och nej det är inte värt det ens tid och mentala hälsa, inte i långa loppet och sett börjar bli ett så långt tungt lopp att livet rinner ur ens händer medans man kämpar i onödan. Varför anstränga sig till människor som inte anstränger sig ett skit för att vara delaktiga i ens liv. Åter igen, tack ska du ha! Du är nog bra på ditt jobb vad du nu jobbar med ! 🌷
Jag har inga egna erfarenheter men däremot kommer jag i kontakt med liknande familjer genom mitt arbete och det jag kommer säga kanske inte är något du vill göra men; du måste gå vidare. Jag beklagar att du har en sån familj och ditt behov av att ha de nära lyser genom din text.. och det är inte det minsta konstigt - det är ju din familj! Men du har din egna nu, du måste fokusera på sitt välmående först och främst för att kunna finnas där för dina barn. Resten kommer sen. Och det får ta den tid det tar.. för det är en förlust i sig som du behöver bearbeta. Om du, som du skriver, sagt hur du känner och tycker men ändå fått nästintill 0 känsla tillbaka är det då lönsamt att fortsätta kämpa? Det är lättare sagt en gjort, man vill såå gärna än ha sina föräldrar och syskon nära plus delaktiga (iallafall jag) i bebis liv. Men är det värt din mentala hälsa och tid? Du verkar ha gjort massor det du kan i din makt och för det ska du ha eloge. Du verkar vara en fin person och en fin mamma, låt inte andras misär/problem/diagnoser få ner dig. Lycka till 💜