Hej, Misstänker att många har detta problem. Jag älskar min svärmor men hon är speciell och väldigt intensiv och bestämd. Nu är vår son beräknad här i dagarna och hon har redan köpt saker vi uttalar oss väldigt tydligt att vi inte vill ha. Vi har fått Hammarbykläder, muggar, en rosa dräkt (som vi sagt så tydligt det går att vi inte tänker klä vår son i). Vill han ha rosa eller klänning/kjol när han kan säga det själv får han gärna ha det men så länge han är bebis bestämmer vi. Hon är även väldigt på om att vi MÅSTE lämna bort honom mycket tidigt för att vänja honom. Min man och jag har diskuterat det här och känner att han måste ta det med henne om det eskalerar mer. Hon kommer bli så ledsen när han aldrig vår dessa kläder och använder all (ursäkta uttrycket) skit hon gett oss. Mina föräldrar köper massor av kläder till min systerdotter men de frågar först vad min syster och hennes man gillar för färger etc. Hur hanterar man sånt här? Både jag och min man är rätt bestämda personer som inte köra över i första hand men det här känns jättejobbigt och vår son har inte ens entrat världen.
Var är jag?
I Föräldrasnack så kan du fråga och besvara frågor och dela din erfarenhet med andra!
25 av 28 svar
Förståndet menar jag såklart. Men tycker allt som ofta föräldrar eller svärföräldrar klampar på lite för mycket.. ”så här gjorde man på min tid”.. zzzzz
Man undrar ibland vad som händer med folk när någon är gravid eller precis fått barn. Tappar dom helt förståendet? Så respektlöst beteende.. Man orkar inte med det helt enkelt. Bebis tar energi såklart men då förväntar man sig kanske att resten kan ge energi istället..
Momabear, känns som din sambo kanske behöver prata med sin mamma om det här snart. Om det redan nu är svårt för svärmor att känna av era gränser, så är nog risken att det inte blir bättre när knodden väl är ute :/
Åh! Känner igen det så mycket. Hade ingen aning om hur jobbigt det fanatiskt skulle vara när man väl blev gravid. Min svärmor är en så fin människa men hon har en tendens att ta över (läs ofta) och innan vi ens började tänka på barn så har hon tjatat och tjatat om barnbarn. Bara det har varit jobbigt. Sedan vi berättade att vi väntade barn så har hon varit så på och krävande nästan nonstop. Hon vill vara med i allt som händer och vill alltid ha bilder på min mage eller se och ta på den när vi ses trots att jag inte är så långt gången än. Hon är väldigt känslig så har haft svårt att tänka ut ett sätt att förklara för henne (vill inte såra henne, då hon menar väl men inte riktigt tänker för tillfället) att detta är vår graviditet, och vad vi gör är helt och hållet upp till oss. Ingen kan komma och ställa krav på någonting överhuvudtaget och jag är inte gravid för någon annans skull är min och min sambos. Jag är inte i stånd att hela tiden mata människors nyfikenhet. Väljer jag att dela något så är det upp till mig. Väljer jag sen en annan vecka kanske inte dela något som jag tidigare gjort, ja då är det också helt upp till mig. Någonstans måste man förstå att det finns en gräns och att (som jag skrev längre upp) jag inte är gravid för hennes skull eller någon annans än min och sambons. Om det är så överväldigande redan, bävar jag faktiskt för hur på och krävande hon kommer vara när bebis faktiskt är här.
Solskensmamman, det var faktiskt en jättebra strategi! Det ska jag testa 😊
bra tips vad gäller leksaker: Säg - Oj vad fin, den kan du ha hemma hos farmor och leka med där. Sen ber man dem att ta sakerna med sig hem, så det finns något nytt och spännande att leka med där när ni hälsar på. Tro mej, både antalet och storleken kommer minska drastiskt efter ett par gånger! Kanske kan man köra samma sak med kläder? Oj vad fin, den kan du ha hemma hos farmor som reserv om det skulle behövas.
Känner igen mig så i detta. Farmor är så snäll och intresserad, men kommentarerna och ”råden”, och presenterna gör mig galen emellanåt. Jag har jättesvårt att hantera det, för jag har typ inget mellanläge på att låta tacksam eller låta förbannad. Tycker det är svårt hur jag ska formulera mig när hon kommer med prylar till vår son. Han är 3 månader och har inte nytta för leksaker och vi har inte PLATS 😂
Det är ert barn, ni bestämmer. Och om du känner att du inte vill säga ifrån så får din man göra det. Hon får acceptera det, så enkelt är det. Använd inte grejerna om ni inte vill, ni har varit tydliga med vad ni inte vill ha och har hon gått och köpt det så går hon skylla sig själv. Som sagt. Ni bestämmer :) o kläderna behöver ni inte använda. Skulle det komma på tal så säg ba nej, eller om tiden gått kan du säga att han vuxit ur de :)
Tack Carolina, välbehövligt att få höra lite sånt :)
Vet du hur man hanterar det. Man säger rakt ut, ut som kvinna och som mamma. Stopp det räcker. Det här är mitt barn. Det kan bli och kommer förmodligen att bli en kollision. Men allting har sin anpassnings-fas. Jag har haft det och det va inte lätt, men det är mina barn och jag som mamma bestämmer. Punkt. Är det inget farmor/mormor etc godtar så är det deras förlusta för jag (du) kommer alltid vara mamma och ha sista ordet. Stå upp för dig och för er hur obekvämt de än är, lika bra att säga ifrån nu. Sen när förskola och etc kommer ligger de i ryggradens mvh 4:barns mamma
Ja, det är hemskt när omgivningen är på och man hela tiden ska behöva markera. Hänt flera gånger här också, vill ”bara” titta förbi och säga hej.. och sen Corona på det.. åh :(
Asså gud känner igen mig sååå mycket! Vi sa 2 veckor efter förlossningen att vi ville vara själva pga mannen inte får vara med på BB osv så ville vi så klart att han ska få lära känna bebis när vi kommit hem i lugn och ro. Förlossningen gick bra så vi fick komma hem dagen efter, och SÅ KLART samma dag skriver svärmor och vill "bara" ta en promenad dagen efter. Jag blev så arg. Som tur var så sa mannen ifrån att det blev för tidigt och hon blev självklart sur.. Det viktigaste som jag verkligen har lärt mig under dessa månader är att låta mannen ta fighten varje gång det är något större. Att först prata med honom själv för att få han att förstå hur du menar osv och sen får han ta det vidare. Lycka till!
Är väl lika bra att va tydliga från början också tänker jag, trots att jag har svårt att säga till. Annars samlas allt på hög och till slut exploderar man ju bara :(
Denna kommentar har tagits bort av dess författare.
Markera totalt. Säg ifrån. Var tydlig och rak. Låter super jobbigt. Ni bestämmer själva. Det är ert barn. Ibland måste man vara hård å bestämd när man inte mår bra av det hela. Det låter sjukt stressande och ångestfyllt....❤😔 Var bara faktamässig och säg som det är. Det är hennes problem om hon inte förstår och tar illa vid sig. Man behöver ju inte va otrevlig eller så när man säger ifrån men ändå säga ifrån. Lycka till!!🙌👍☀️😊
89ida- Det enda positiva med covid är att det är totalt besöksförbud på sjukhusen. Min man och jag har sagt att oavsett covid eller ej vill VI tala om när vi är redo för besök. Vi har ingen aning om vem lillkillen i magen är, hur förlossningen går eller hur jag mår efter. Skulle mina föräldrar eller min mans föräldrar komma in till förlossningen hade min man exploderat. Det är inte okej någonstans enligt mig och jag vet att det var så förr i tiden men idag värnar ju sjukvården om att nya familjen ska umgås inte att familjen ska vara på sjukhuset. Fyfan. Blir så arg av sånt. Vi har sagt att vi kommer nog vilja vara själva minst 5 dagar innan eventuella besök och iom covid kommer de ske utomhus och ingen får röra bebis.
Fy tusan, det där med förlossningsrummet.. då hade jag blivit galen på riktigt!!
Haha förlåt att jag skrattar men känner igen allt detta ! Min son är 1,5år och har inte blivit lämnad ensam hos varken mina föräldrar eller sambons än, fast svärmor tjatat flera gånger. Har inte funnits anledningen till att göra det så då vill jag heller ha honom hemma hos mig. Min svärmor kom in i förlossningsrummet direkt efter att jag fött blivit sydd medan jag själv knappt fått hålla sonen ....dem trodde att det var min mamma så dem släppte in henne... själv var jag så borta och "hög" på lustgas efter förlossningen som varade i 30h att jag inte ens hann reagera förrän efteråt...
Ja det är verkligen jobbigt när man ska behöva säga ifrån, vissa saker tycker man ju att dom ska fatta. Men tyvärr är det ju så att man behöver tänka på sig själv och sen är det upp till omgivningen att bli sura eller inte. Jag tycker det är jobbigt att säga ifrån dock, oavsett vad det gäller :(
IJO- ja det är väldigt störande. Tror det viktigaste är att säga ifrån. De får bli ledsna men det är liksom inte deras barn. Det var lite samma tendenser med min svärmor när vi planerade vårt bröllop. Då sa min man ifrån på skarpen och hon var sur i flera veckor men kommoden tillbaks och sa att hon förstår att det inte är hennes bröllop. Lär väl bli samma här😂
Känner också igen allt det här! Min egen mamma är lite likadan. Frågar aldrig om saker som köps, ofta är det sånt vi redan har eller inte vill ha, vore ju bättre att fråga. Dessutom har jag fått säga till henne att sluta tvätta bebisens grejer själv, för hon tvättar med riktigt starkt sköljmedel och allt hemma hos henne luktar cigarettrök dessutom. Jag är så trött på att säga till folk runt omkring så det blir att jag tar avstånd vilket inte heller är kul. Förstår dock inte varför dom envisas med barnvakt.. det är väl upp till föräldrarna. Hon verkar dessutom tro att min sambo inte kan ta hand om barnet, har till och med ryckt barnet ur famnen på honom en gång. Jag har fått säga till henne flera gånger och hon har tagit illa vid sig, men det har behövts och funkat just då iallafall..
Rebeckah- ja det är svår balansgång. Tror inte de riktigt förstår att det inte är deras barn. Herregud varken jag eller min man är perfekta varelser så alla rätt gjorde ingen av våra föräldrar. Det kommer vara så uppskattat att kunna lämna bort när han är äldre men just första tiden känner vi nej, vi vill lära känna honom innan vi ska lämna bort honom😅
Leab- hon är väldigt snabb med åsikter om allt och som hon gjorde med min man är absolut bäst för alla 😂 alltifrån att hon kom i sina jeans direkt efter förlossningen, till att man måste amma, till att just lämna bort bebisen direkt. Jag och min man är absolut eniga om att vi kommer utnyttja att få av våra vänner (inklusive båda gudföräldrarna) inte har egna barn än och gärna vill hjälpa till om det går men nej, jag kommer inte ge farmor vår son över natten innan han är 1 förmodligen. Allt beror på hur det går och vem vår lilla kille är. Hon vill väl men blir fel. Som tur är ska jag säga är vi inte lättöverkörda. Jag vill inte amma och det här är en diskussion både min man och jag satt stopp för direkt. Min kropp, mitt val. Vår son- våra val. Vill inte behöva bli den som förbjuder farmor från att umgås med sitt barnbarn. Farfar är exalterad som tusan (de är skilja sen många år) men inte på. Han är mer glad och vill ta till Kolmården etc när han är större.
Vad menar hon med måste lämna bort barnet för att vänja honom? Ibland önskar dem saker men de kommer med tiden där hon kommer se själv att det går inte och lämna honom, för att hon kommer fan e maj inte orka allt de där me barn själv. Visst när de blir äldre men inte små barn: vadå vänja sig, de bara här i svenska samhället jag Hör att man ska vänja barn me vissa saker direkt när de kmr till världen. de här med rosa flickkläder till pojkar. Hur efter klok är hon?
Känner lite igen det där, dock med min egen mamma. Hon har också varit på oss om att vi måste lämna bort vår dotter trots att vi inte velat, dottern är 1,5 år nu och enda gången vi lämnat bort henne är när hennes gudfar gått en liten promenad med vagnen, eller till förskolan nu då. Tycker att man själv bestämmer när man är redo för barnvakt, jag är inte redo för det än och verkligen inte till min mamma då hon troligtvis hade gått emot allt vi säger. Hatar när folk ska lägga sig i, alla gör precis som man själv vill med sina barn. Bara säg ifrån till din svärmor, vet inte hur många gånger jag har bråkat med min mamma för att hon lägger sig i vår uppfostran..