Vill ha en objektiv syn på saken... Jag hämtade barnen på förskolan... Höll 1,5 åringen i famnen, och 5-åringen låg på golvet och protesterade, han ville inte gå hem pga att han hade kompisförbud efter dagis idag. Till slut sprang han ut till kapprummet och jag sa "hejdå" till fröknarna och började gå mot kapprummet... Rätt vad det är kommer 5-åringen springande och gråtande in igen med en annan fröken (hon är ingen av mina barns fröken) springande efter sig... Sonen genar förbi mig, mellan ett par stolar och ett litet bord... Fröken springer bakom min rygg och får fast honom, som då ramlar ner på rumpan och blir trängd i ett hörn (mellan bordet och väggen med fröken framför sig... Hon är förbannad och säger "SÅ GÖR MAN INTE! JAG VET ATT DIN MAMMA ÄR HÄR, MEN DU FÅR ÄNDÅ INTE GÖRA SOM DU GJORDE!!! JAG HAR VETAT ATT DIN MAMMA VAR HÄR HELA TIDEN! DET TYCKER INTE JAG ÄR OK!!! MAN GÖR INTE SOM DU GJORDE!!!!!!!" Sonen gråter och snyftar och gnider ögonen (han hade en batman-mask och cape på sig) Då försöker hon slita av masken bakåt, men den var knuten i fram, över halsen, och sonen börjar nästan skaka av rädsla..."OCH FÖRSÖK INTE GÖMMA DIG BAKOM NÅN MASK, DU SKA TITTA PÅ MIG NÄR JAG PRATAR" Jag försöker fråga "vad hände? vad gjorde han? vad har hänt? varför är du så arg?" men hon bara ryckte på axlarna och gick... vände om... "OCH HAN SVOR ÅT MIG!! DET TYCKER INTE JAG ÄR OK!" Sen gick hon igen... Försökte få sonen att berätta vad som hade hänt, men han visste inte vad han hade gjort... men det visste han nog, han var nog bara chockad och kunde inte tänka... Sen sa han "mamma, hon vill slå mig!" och det är inte konstigt att han trodde det så som hon tog tag i hans armar och till slut slet av masken :/ Till slut kom hon tillbaka och sa att min son tände och släckte lyset i kapprummet, hon sa åt honom att sluta, och då hade han sagt "nej" och viftat med armarna och sagt "FAN!" och sprungit iväg.... Fröken tyckte att han bar sig illa åt och det var hemskt att pojken inte lyssnade på en tillsägelse, och skrek "fan"... Denna fröken skrek så högt att de andra fröknarna kom ut från sina avdelningar för ljudnivån... (Den enda som skrek var fröken, både jag och sonen var tysta förutom när han sa "jag vill inte höra!" och hon gav varken sonen eller mig en syl i vädret... Hon gick på högvarv... Till slut reste hon på sig från att suttit på huk framför min son och sa "Nu har jag inte tid med sånt här mer!! Jag har varit här för länge idag IGEN!!!" och hon försvann... Då var kl. 14:05... Jag brukar prata igenom saker med barnen, varefter dem får be om ursäkt (och personen i fråga ev be om ursäkt tillbaka) men det gick inte, eftersom hon försvann... Så konflikten/situationen slutade där, med att hon bara gick, vi fick inget avslut på det... Jag vet att min son gjorde fel... Han skulle inte tänt/släckt lyset från början OCH han skulle lyssnat på tillsägelsen... Men gjorde hon allt rätt då?? Jag tycker inte hon skulle ha haft den höga volymen (enligt mig spelade hon över och gjorde en liten situation väldigt stor) samt att hon skulle inte ha tagit tag i armarna (men det är väl fortfarande ok, kanske, var ju bara armarna) och absolut inte slitit av honom masken, hon kunde bett honom ta av den själv eller bara tagit upp den från ansiktet, men hon var lite väl hårdhänt där... Detta är en fröken som ofta stannar upp och berömmer mina pojkar, jag har aldrig sett henne arg ö.h.t... så känns så konstigt... samt att detta inte var likt min sons vanliga beteende... Jag fick känslan av att fröken redan var stressad och att det var droppen som fick en full bägare att rinna över bara... men borde hon inte hunnit tänka till och sänkt volymen etc på den 10-15 minuter långa uppläxningarna hon hann hålla?? Sambon säger "De är väl också bara människor, de har också dåliga dagar!" jo, men... nu gick det ut över min 5-åring... Hur skulle DU tänkt om detta??? Som mamma? Som pedagog? Är jag dum som tycker att båda två gjorde fel?
Var är jag?
I Föräldrasnack så kan du fråga och besvara frågor och dela din erfarenhet med andra!
...du har rätt...
Förstår hur du tänker och jag hade reagerat likadant i situationen, tror jag. Det är nog inte många som finner sig just i situationen. Men jag tycker ändå att du ska ringa rektorn. Säg precis som det är, du kan inte släppa händelsen och därför vill prata med henne/honom. Att du inte har sett den "elaka" efter händelsen hej därför inte kunnat reda ut vad som hände. Och du undrar hur den övriga personalen reagerat på händelsen och om de meddelat rektorn. Det tycker jag är viktigt att veta, om de först händelsen vidare! Du är bara människa du med och det finns inga rätt och fel. Bättre att ta upp det nu än aldrig. Du kan förhindra att fler barn råkar ut för samma situation tex. Även om din son kommer gå 15tim/v och sedan börjar skola så jobbar ju den "elaka" kvar och kanske bemöter fler barn på fel sätt... Lycka till!
Jag ångrar att jag blev så ställd där den där dagen... Jag önskar att jag hade lyft upp henne i örat och gett henne en utskällning tillbaka :/ Jag önskar att jag hade ringt rektorn så fort jag kom hem. Jag har faktiskt inte sett henne sedan den händelsen. Min son tvekade några dagar till att vilja gå till dagis igen, men sedan hade han ju sett henne där utan att hon hade pratat med honom så det rann nog ut i sanden för dem båda. Jag däremot, är fortfarande arg. Jag avskyr att hon kränkte min son, och jag avskyr att jag "frös" till... Nu är det 1,5 månad sedan... Jag vet att hon har varit ledig mycket efter den händelsen, för de har haft personalbrist och hon har inte synts till, så förmodligen har hon fått ta ledigt ändå. Många av de andra pedagogerna kom ju ut från sina avdelningar och bevittnade hela grejen så jag antar att det har pratats om det inom personalen... Jag nämnde även det till sonens egna fröknar dagen efter, för att de skulle hålla koll på sonens humör och "bekvämlighet", bad dem ringa mig om de märkte någon skillnad på hans sätt att vara... Och även att om den "elake" (eller vad ska jag kalla henne?!) fröken ville prata med honom, att någon då skulle följa med och inte låta dem vara själva. Jag pratade även med en av 3-åringens fröken som jag kommer väldigt bra överens med, och litar mycket på... Hon är absolut där för BARNENS skull och lämnar ingenting i luften, så jag vore inte förvånad om hon har berättat om detta för rektorn. Ingen har nämnt detta till mig dock... Men det känns liksom lite i luften... Vet inte... Är det inte försent att komma med det nu efter 1,5 månad?! Fast jag lär nog alltid ångra att jag inte stod upp tillräckligt mycket :`( Men alltid lär man sig något... Jag lär inte tillåta något liknande igen. Jag liksom frös till där för den fröken var äldre (nära pensionsåldern) och jag har lärt mig att respektera äldre, kändes som att jag stod i hennes terratorium utan rättigheter... Men det var för fasiken MIN son... Usch... mår dåligt över det... Hoppas hon får sin pension snart! Oavsett så kommer min son bara gå 15-timmars veckor fram till semestern, och därefter skolan... Är det inte försent att agera nu...?
Jag har inte läst de andras svar. Så här hade jag reagerat som själv har en 5åring. I stunden hade jag nog tappat hakan och inte funnit mig. Men så som du beskriver situationen så är hon skyldig din son en ursäkt. Det han gjorde var inte ok men det vet han om och det hade räckt med en tillsägelse. Inte en jakt och en uppläxning på högsta volym. Han måste ju blivit rädd! Jag hade blivit rädd! Det var ingen stor sak. Det hade varit bättre att hon pratade med dig och förklarat vad som hänt så hade du kunnat prata med din son. Efter händelsen hade jag ringt rektorn och förklarat hela händelsen. Dels för att det inte är ok att en pedagog beter sig så här mot barnen och det behöver hon höra. Men även så behöver rektorn få reda på detta eftersom pedagogen förmodligen är stressad och utarbetad, rektorn behöver kanske prata med henne om att ändra i hennes arbets situation eller i arbetslagets situation. Även om hon brukar vara glad och berömmer dina pojkar så vet du ju inte hur hon beter sig när du inte är där... Därför tycker jag att du ska reagera på det du såg. Och tycker att det är viktigt att hon ber om ursäkt till din son, inte för att hon blev arg men för att hon blev för arg och för att hon skrämde honom! Då ska du vara med, när ursäkten sker! Hur känner din son för att gå till förskolan nu? Ja din man har rätt i att de är bara människor men det innebär inte att man får göra hur som helst bara för att man är trött/stressad. Åtminstone ska hon försöka gottgöra den skada som redan är gjord!
Men herregud vad oproffisionellt (hur stavs det??)! Fy jag blir förbannad. Vi förskolelärare får verkligen inte beete oss så där. Ok att hon kanske hade en dålig dag men för en sån liten skit sak som din son gjorde ger henne inte någon rätt att jaga honom för att sedan ta fast honom och hålla i hårt och sedan skrika. Det där MÅSTE du ta upp med förskolan. Hon kränkte din son rejält. Helt oacceptabelt.
din son är 5år och han kan inte tänka som e vuxen.... vad e de som e problemet med denna störda läraren.... jag hade pratat med chefen... och även sakt till den här chefen att den här läraren ska be min son om ursäkt... för detta är absolut inte okej.....han ska inte behöva vara rädd för att en lärare ska slå han...
Hepp, jag såg henne inte idag... Sonen var besviken, han sa att han hade sett fröken men hon hade inte pratat... Jag sa till honom att "då behöver inte du säga förlåt heller, för hon är vuxen och skulle ha kommit till dig. Du behöver inte prata med henne då." Jag ska vänta på rätt tillfälle att nämna det nu, och skulle nåt liknande hända igen så kommer jag tala med hennes chef. Jag är besviken på henne :/ men gjort är gjort. Jag har tappat respekten för henne.
Yrwen: Vi gör likadant då... krävs väldigt mycket för att vi skulle hamna i en likadan situation här hemma... och 2 sekunder senare kommer samvetet och skuldkänslorna... Toffsan: Vad jag har märkt så, visst har dem mycket att göra, och stora barngrupper.. men de brukar alltid se glada ut. Jag har inte märkt av att stämningen skulle ändrats... men vi har vart hemma mycket nu pga div. sjukdomar... så kan hända att det har hänt nåt som jag inte vet om då... Kort efter att vi kom hem efter dagis så gick han iväg till vardagsrummet utan ett ord och grät... då sa jag att det inte bara var hans fel osv... då muntrades han upp lite. Sen har han lekt med sina bröder som vanligt... men han ville lägga sig ovanligt tidigt ikväll... så det märktes att han tänkte på det, men då kramades vi och jag sa att jag älskade honom oavsett, så han somnade nog ganska gott ändå.
ElinVS: Tack! Jo, detta var första gången något liknande har hänt, någonsin. Mina barn har aldrig blivit utskällda av någon annan än mig, och de brukar få mycket beröm för beteende och god uppfostran. Precis allt kändes helt fel med hela händelsen... Det kändes helt absurt, alltihop. Det var vääldigt mycket upprepning från fröken, samma ord igen, och igen... Hoppas verkligen att hon pratar med oss, eller åtminstone med sonen, imorgon, så vi kan dra ett streck över detta. Jag vill absolut inte att sonen ska vantrivas eller vara rädd på sin förskola.... Isf måste han inte längre gå dit. MamsanMaria: ja, det fanns barn som tittade på... alla som befann sig i närheten stod helt stilla och bara tittade... detta var vid hämtningstid för 15-timmarsbarn så det var en hel del föräldrar som såg detta också... Och jag förstår precis vad du menar... Denna fröken är nog väldigt nära sin pensionsålder, och kanske tog hon mer illa vid sig av ordet "fan" från ett barn än vad nån i 20-års åldern skulle göra... Men jag har (och försöker lära mina barn detsamma) stor respekt för äldre... min mamma skulle skämmas ihjäl om jag sa emot en såpass mycket äldre kvinna, och hon har alltid varit så varm och härlig på förskolan tidigare... nej, jag var i chock... Hade det varit nån okänd som hade gjort sådär, då kan jag nog lova att jag hade smällt till henne!! Men jag lät henne skälla eftersom jag tänkte att hon säkert hade en pedagogisk poäng med det hela... men icke! Jag var besviken. sundstroom: jag hoppas att hon är där imorgon så vi får reda ut det... bulanbert: jag reagerade också över att hon sa "igen!"... måste helt klart ligga nåt annat bakom. Jag blir också mer arg på småsaker om jag var irriterad redan innan... men jag kommer på mig själv väldigt fort, och ber om ursäkt... det här scenariot var ganska utdraget... Men det måste ha hänt nånting tidigare under dagen som fått henne ur balans... Trots allt detta så har jag svårt för att "ogilla" denna fröken... trots att hon aldrig haft nåt av mina barn, så vet hon vad dem heter och stannar ofta upp för att hälsa och talar så gott om pojkarna... Kunde väntat mig ett utspel av flera andra fröknar, men inte henne... känns bara så fel, fel, fel... Jag kunde ha anmält detta till rektorn, men det gör jag bara inte, för det är inte likt henne helt enkelt... som sambon sa "fröknarna är bara människor, de med". Jag känner också att min son blev kränkt, och det gör ont i mitt hjärta... men jag kan tänka mig att hon nu kanske mår ännu sämre än vad jag gör över detta. Jag hoppas bara att hon tar emot ursäkten från min son och bjuder lite tillbaka genom att be om ursäkt också. Han är "bara" 5 år, men hans känslor är lika viktiga som alla andras.
INTE ACCEPTABELT! Har jag en riktigt dålig dag skulle jag kunna göra nåt liknande mot mitt egna barn! MEN det skulle krävas lite mer än en enstaka tillsägelse som hon ignorerar, mer än att hon knäpper av/på lyset några gånger... OCH 2 sekunder efter att jag börjat skrika så får jag världens sämsta samvete och känner mig som det jag är, sämsta mamman! brukar se till att vi är i varsitt rum 5 minuter och lugnar oss, sedan går jag till henne kramar, gosar och pussar och berättar hur mycket jag älskar henne och ber om ursäkt för mitt beteende. Det är inte acceptabelt att jag gör så mot mitt eget barn och det 'r definitivtr inte okej att någon annan gör det! Säga till, absolut, skrika och hålla fast, tränga in i hörn absolut INTE!
Usch, det låter som en otäck upplevelse för alla parter. Även barn som stod bredvid och såg på kanske? Jag tycker det känns som att man som förälder ibland kan få känslan av att det är fröknarna som bestämmer över ens barn, bara för att de är på deras arbetsplats. Förstår du vad jag menar? Som du beskriver att du inte kom för dig att säga åt henne. Hade det varit en kvinna som hoppade på din son på gatan hade du ju sagt ifrån direkt. Jag menar inte det som ett påhopp mot dig, utan mer en reflektion, för jag tror att jag själv skulle ha reagerat på samma sätt som du. Hoppas att hon pratar igenom händelsen med din son, och att han glömmer detta fort så han inte blir rädd för henne eller andra vuxna. :-/
Jag måste bara få berömma dig för det samtal du beskrev att du hade med sonen. Det om något var bra pedagogiskt gjort! Det var däremot inte lärarens agerande mot din son. Du beskriver att detta var en enstaka händelse, av en lärare som vanligtvis beter sig bra. Så förmodligen var det något annat som var det egentliga problemet. Som förälder skulle jag nog sett det så, om det hände en gång. Tagit upp det vid senare tillfälle, liksom du hoppats på en ursäkt tillbaka till mitt barn. Om någon betedde sig så mot mitt eller andras barn flera gånger, skulle jag däremot inte accepterat det. Som pedagog reagerar jag framför allt på tiden. Vem som helst kan tappa behärskningen och bli arg, men oavsett anledning så skriker man inte i tio-femton minuter till ett barn! Tio minuter är jättelång tid för en femåring. Att bli attackerad och utskälld på det sättet och så länge är direkt kränkande mot barnet. Ditt kloka resonemang efteråt har förmodligen mildrat skadan väsentligt, så att sonen istället lärt sig något av den otrevliga händelsen. Och jag hoppas verkligen att läraren sansat sig och kan ta på sig ansvaret och ge din son det erkännandet att hon också gjorde fel.
Jag får nog göra det... om hon inte kommer fram själv då. Sonen säger att han ska be om ursäkt till fröken imorgon. Jag sa till honom att "du borde inte ha lekt med lyset, och du måste lyssna när en vuxen säger till dig, sen får man inte svära och säga fula saker heller. Men även om du gjorde fel, så gjorde fröken också fel, hon behövde inte skrika så mycket och hon borde inte ha tagit tag om dina armar eller tagit av masken. Ni gjorde fel båda två. Du får be fröken om ursäkt imorgon, och jag hoppas att fröken säger förlåt tillbaka." Sonen tyckte det lät bra... Han fick bekräftat att det faktiskt inte bara var hans fel... Vuxna kan också göra fel ibland. Han är inte lika ledsen längre... Nu hoppas jag bara att fröken också hunnit tänka efter lite när hon kom hem.. vi får se imorgon då...
jo, en höna av en fjäder... det hade väl räckt med "så säger man inte!" och så kunde hon förklarat vad som hade hänt, men hon "attackerade" min son och verkligen sprang efter, det var inga snabba steg, utan det var spring... jag förstår att hela hennes kropssspråk måste känts hotfullt inför min 113 cm långa 5-åring... Hon hade ju redan fått honom att gråta, han började nypa sig själv i ansiktet av nervositet samtidigt som tårarna rann och hon slutade inte. Själv var jag så chockad och överrumplad av hela situationen att jag inte hann reagera... jag försökte få in några ord men hon överröstade mig. Fasiken, känner att jag svek sonen som inte satte stopp på hennes utbrott :´( men jag bara väntade på själva poängen med alltihop... hann inte tänka jag heller... borde lyft upp henne i "nackaskinnet" och frågat vad hon höll på med...
oj, vad långt det blev... sorry!!