Hej, är så fundersam. Måste ha råd och hjälp av er där ute! Jag är 26 år nu, fyller 27 iår. Jag och min sambo har varit tsm i 5 år. Vi bor bra i hus som Vi hyr men som verkligen skulle behövas renoveras. I alla fall badrum och kök. Jag vill skaffa barn och renovera/ köpa hus men sambon vill inte. Han tycker vi har det bra som de är. Men jag vill ju göra massor av å renovera/ köpa eventuellt hus... jag vill verkligen ha barn. Har fast jobb, bra lön och en stabil framtid då de gäller det. Men det är som att jag och min sambo är fast i samma hjul. Han vill typ inte ha barn. Har säger någon gång men inte nu. Varje gång jag försöker prata om de börjar han prata bort ämnet. Han känner att han är för osäker men jag som känner honom vet att han kommer bli en jätte bra pappa. Plus att vi är ju två om det. Funderar att iår faktiskt ställa ett litet ultimatum. Börja tänka på vår framtid ang barn osv eller lämna.... va tycker ni där ute, någon som Varit i en liknande situation?
Var är jag?
I Föräldrasnack så kan du fråga och besvara frågor och dela din erfarenhet med andra!
27 år är ingen ålder, du har verkligen inte bråttom vilket betyder att du fortfarande kan vara kräsen med vem du väljer att spendera ditt liv med. Den du väljer att skaffa barn med bör vara din bästa vän i något avseende. Är din sambo din bästa vän? Är du hans bästa vän? Är ni även mer än bara vänner? I så fall kan det vara värt att vänta in honom. Tänk på att i Stockholm snittar förstföderskorna på 34 år. Du har tid! Men! Jag förstår om paniken börjar krypa sig allt närmre. Det gjorde den även för mig, logik åt sidan. Jag dejtade killar som var otydliga i vad de ville, vilket mer eller mindre betydde att de inte ville ha det jag ville ha, iallafall inte med mig. Jag satte ett halvår som maxtid. Om jag inte visste vart vi stod efter det så avslutade jag historien. När jag träffade min sambo så var det något helt annorlunda. Han var tydlig med vad han ville, han började prata om att flytta ihop, om vår framtida dotter, om att bli gamla ihop. Jag trodde han höll på så med alla tjejer han träffat. Men nej, för honom var jag rätt och då var han helt plötsligt beredd på allt. Vi har inte varit tillsammans länge, men han är min bästa vän och nu väntar vi vårt första gemensamma barn. Är det rätt så är det lätt. Måste tillägga att vi är något äldre än 27 år vilket snabbade på skaffa-barn-processen ganska rejält.
Jag visste att jag ville ha barn när jag var 27. Träffade en ny kille då, vi var tillsammans i tre år. Inget hände, trots att han pratade om "att med rätt tjej var han beredd att skaffa familj inom ett par år" samtidigt så var han väldigt nöjd med sitt dåvarande liv. Med roligt och välbetalt jobb, ett hus som hyrdes, vilket gav mycket tid till hans intressen, hund, föräldrar och syster med systerbarn. Han tog aldrig något steg framåt, inget initiativ till att presentera mig för familj/vänner, flytta ihop, köpa hus... Han ville inte skapa ett gemensamt hem och liv med mig (eller med nån). Vilket jag inte fattade då, eller iaf försökte bortse från. det tog naturligtvis slut, eftersom jag var så krävande... När jag sen började dejta igen var jag supernoga med att berätta vad jag ville ha i ett förhållande. Även om man kanske inte alltid vill samma saker så är vissa saker svårare att kompromissa med. Familj är en av dem. En del kan tycka att man har gott om tid på sig när man är 20nånting, samtidigt är det jobbigt att vänta in någon. Och vad händer om den personen aldrig kommer dit?! Och hur ska den veta, om den eventuellt kommer ändra sig om några år? Män kan ju dessutom vänta längre än oss kvinnor, rent biologiskt alltså. Bara du vet om din kille är värd mer än ett eventuellt barn. Det är nog bra att prata om hur ni vill ha det i livet. Men inte efter "att om inte jag får det här drar jag..." .då låser sig nog samtalet efter det. Typ vart vill du, han ni vara om 1, 3, 10, 25 år. Eller andra intervall. Det kanske kan ge dig bättre koll på om det är värt att vänta och hoppas eller dra iaf. Lycka till!
Jag pratade om barn ganska tidigt men min man. Han sa att vi kan väl återkomma till det om 1 år. När det hade gått ett år tog jag upp det igen (hittade om det under året som gick, kan jag säga) och han var fortfarande inte redo. Det var först när jag sa att jag skulle sätta in en spiral pga mensvärk som han sa att han kände sig redo att börja försöka inom 6 månader. Jag satte inte in spiralen och hade en storgråt ca 5 månader senare när jag fick mens pga 1, mensvärken och 2, påminnelsen av att inte vara gravid så vi började försöka efter det. Tyvärr tog det nästan 2 år innan vi fick vår dotter efter landstingsfinansierad ivf men nu är hon här. Snart 8 veckor! Vad jag försöker säga är att bara du vet om det är värt att vänta in honom eller inte. Lycka till!
Min sambo hade barn sen tidigare och han kände att han va klar med barn. Jag hade inga och har alltid velat ha egna. Vi hade många samtal kring att skaffa ett gemensamt barn. Och jag sa till slut att om inte du kan ge mig en familj då kan jag inte fortsätta detta. Han ville inte förlora mig till någon annan och vi tog det lugnt men vi fick vårt gemensamma barn tillslut men utan press. Det är jätte svårt att ge råd ang detta. Men vill du verkligen ha barn och din sambo inte, då vet du nog själv hur det kommer sluta. Jag hoppas han ångrar sig. För barn är det bästa och han kommer aldrig ångra sig om ni skaffar ett. Hoppas allt löser sig för er ❤️
Min man och jag var tillsammans i ca 5 år innan vi skaffade barn, och till en början hintade jag att jag ville ha barn, men han pratade liksom bort det osv. Sen allteftersom åren gick så blev jag mer och mer barnsugen och sa det rätt ut många gånger. Han började ändra sig och själva "brytpunkten" blev när vi åkte på en 2 månaders luff i Thailand, då bestämde vi att när vi kom hem igen skulle vi börja försöka. 8 år senare, 8 år som gifta (13 år tillsammans) har vi 3 underbara döttrar och trots att jag blir totalt tokig på honom ibland så älskar vi varann och jag kan inte se att vi nånsin skulle gå isär. Män behöver nog många gånger en längre startsträcka än vi kvinnor, och det är en fin linje mellan att tjata sig till barn och att istället få dem att inse att de också vill ha barn. Lycka till säger jag, och javisst har du inte jättebråttom, men tror du inte att ni har en chans så tycker jag inte att du ska ödsla bort mer tid på ert förhållande, hursomhelst så blir man inte yngre. 😆
Hej. Tråkigt läge att vara i ofas med varandra. Det här kan man ju inte tipsa om. Det här är en typisk sak som man helt och hållet måste känna själv. Dock kan jag känna att det här med barn definitivt inte är någonting som knyter folk samman om man känner att relationen är svajig. Man blir så in i bängen trött. Man pallar liksom inte friktion. Så känner iaf jag. Min partner och jag bråkade nästan aldrig. Typ någon gång vartannat år eller så. Sen när Moa kom, när man haft ryckig sömn i några månader och båda har lagt all sin kraft på den lilla så kom irritationerna. Skitsaker. Skor i hallen, överfulla soppåsar, vem bytte förra blöjan. Sånt där som man aldrig i livet skulle störa sig på annars. Vi är rörande överens bägge två att om vi inte hade haft en superstadig relation i grunden så skulle det vara väldigt svårt att hålla ihop äktenskapet under det här första året. Att skaffa barn tycker jag, för barnets skull, ska vara något som båda vill och känner sig redo inför. Man klarar det själv. I synnerhet kvinnor har gjort det i alla tider. Dock är det sanslöst tufft. Mycket tuffare än vad som går att föreställa sig. Roligt också förstås. Särskilt efter de första 7 månaderna. Men tufft. Ultimatum är för övrigt sällan bra. Ibland får man som man vill efter att ha ställt ett sådant men man kan aldrig känna sig säker på varför det blev som man ville och att tvinga människor dit man vill gör ju också lätt att människan ifråga bara gör något för husfriden skull och inte för att man egentligen hade lust. Beslut man tvingas till håller sällan i längden. Vem blir glad av sånt? Mja... Du får nog sätta dig ner och fundera precis vad det är DU vill. Vad är viktigast i livet för DIG? För till syvende och sist är det ju bara din egen situation som Du kan göra något åt. Bara du kan forma ditt liv och andra människor formar sitt. Du är ung och du har tid också. Jag vet att det är den allra tråkigaste saken att höra men så är det faktiskt. Det är verkligen ingen brådis. Lycka till med allt !
Tycker du i varje fall ska förklara för honom hur viktigt det är för dig och att han måste ta en allvarlig funderare, man kan ju inte vänta hur länge som helst även om ni än så länge har tiden på er sida 😊 Hoppas ni kommer fram till en bra lösning! Lycka till!
Jag har väl inte varit i samma situation men jag var singel länge och hade lite samma problem med de killar jag träffade. Jag har alltid vetat att jag vill ha barn och när det uppdagades att de var osäkra på om de ville så avslutade jag relationen. Lättar för mig då vi inte varit tillsammans så länge. Men jag kände att jag var så säker på att jag ville ha barn att jag inte ville vänta på vad som kanske skulle bli ett nej. När jag sen träffade min man så var vi både helt inställda på barn att det inte var några problem och nu har vi 2. Det är ju ingen annan än du som kan bestämma hur du vill göra men för mig så kände jag att jag skulle ångra mig och kanske känna bitterhet mot den andra om jag gav upp något som var så viktigt för mig. Hoppas att det löser sig för dig.