gravid hemmabunden och ensam?

Har ni gått hemma, höggravida, och inte kunnat göra så mycket på egen hand om dagarna pga olika krämpor? Såhär ser mina senaste veckor ut (från vecka 37 ca när alla mina krämpor började komma, idag klev jag in i vecka 40). Går hemma med hunden, vi är båda uttråkade då promenader knappt funkar nu i slutet. Han är dock världens bästa sällskap under dagarna så glad jag har hunden. Men har även en fantastisk kille som bryr sig om mig och är snäll. Det enda jag kunde önska var väl att få bli lite mer.. sedd? Jag väntar på honom hela dagarna, blir så glad och pratig när han kommer hem, min höjdpunkt på dagen! Jag låter honom gå och gymma sina 3 vardagkvällar i veckan då han kör pass på ca 2-3 timmar. Jag vill låta honom göra det han mår bra av! Det enda jag kan känna är att han ibland målar upp helgerna efter sin träning och sin stora matlagningsdag (sjukt duktig med sina rutiner) och jag unnar honom det med. Men jag upplever någonstans att han inte ser att jag är beroende av honom för att ens få ut något kul av helgen.. när han väl är hemma/ledig varje helg och jag inte törs ta mig hemifrån på vardagarna när han jobbar, ska det vara svårt att uppmärksamma? Idag tex så har han lagat sin mat i flera timmar, jag bad imorse att vi skulle ta bilen till mina föräldrars gård och vara utomhus med hunden för både min och hundens skull som sitter hemma hela vardagarna.. absolut sa han, men han skulle bara träna sen skulle vi åka på eftermiddagen. Sen fick han för sig att sova 2 timmar innan träningen för att orka så mkt som möjligt. så allt försköts ju och han stack till gymmet vid 15 på em och kommer hem till 18... SEN ska vi åka.. alltså hela dagen har gått och vad har jag fått göra? sitta på soffan med hunden och bara vänta på alla hans måsten:( jag känner mig älskad och uppskattad varje dag av honom men den här delen är svår.. och ja jag har pratat med honom om detta flertalet helger nu. Han tycks inte förstå. "snart är bebis född och du kommer kunna ta dig ut ordentligt igen vi kommer få det så kul hjärtat".. jo men visst. men att i väntans tider sitta här hemma med ont i rygg och höfter, tryck i bäckenet vid minsta promenad, inget att göra hemma... det tär på mig psykiskt och jag vill att han ska fatta detta.. och vilja göra saker med mig. åh.. Någon som upplevt detta själv?