Under graviditet märkes tydligt hur både vänner och familjemedlemmar till främst sambon inte kunde förmå sig att visa något intresse för den växande magen. Vissa kunde inte ens fråga en endaste fråga eller ens så mkt som titta åt ens håll. Väldigt obekväm stämning för en som har en kula tyckte jag. När vi sedan fick vår flicka fortsatte det mycket svala intresset. Först visade de sig att en av dessa ointresserade vänner själv var gravid nu och då föll polletten ner,jaha därför hon inte kunnat påpeka något då hennes avundsjuka var ivägen eller? Nu är dottern fyra månader och nästa vänta barn nyhet kom, sambons bror och flickvän väntar barn. De som inte frågat ett skvatt under vår graviditet och inte har tid att hälsa på hos oss nu. Men det förvänta att jag ska vara glad för detta? Min sambo tycker jag är hemsk som inte nu kan hoppa av glädje och säga kul! men jag kan bara inte? Har så svårt att respektera den där avundsjukan som måste ha varit grunden till ointresset. Men nu ska jag uppmärksamma deras lycka och se fram emot att vår dotter får en kusin? Jag känner bara nej. Nej. Sjuka tankar som att självklart fick de bråttom och vela inte vara sämre eller att vi ska ha nått som Inte dom har. när andra är missunnsam blir jag likadan-och det är en äcklig känsla! Jag vill vara lycklig för min lilla tjej och inte upptas av sådant här. Frågan är, någon mer som känt likadant?
Var är jag?
I Föräldrasnack så kan du fråga och besvara frågor och dela din erfarenhet med andra!
Ja hade själv en sån period när jag hade svårt o glädjas åt folks graviditeter. Dels för jag gått igenom missfall efter missfall på kort tid, tom skrapningar pga missfall. Trott att jag varit gravid i v14 men fostret dog i v8. Känslan att bära "sitt döda barn" tär på en människa, samt att du ska ha fostret där tills antingen dom opererar bort det eller att du föder ut det eller att det kommer ut med hjälp av medicin. Psyket på mig va inte alls bra och då backade jag istället för o va i närheten av mina gravida vänner eftersom ja inte ville tynga ner dom med mitt deppiga. Jag ville inte just då berätta vad jag gick igenom för det kändes som en offerkofta (dumt nog) och en bortförklaring för mitt beteende ifall om dom inte upplevt det själva. Samtidigt förstår ja dig i dina tankar och känslor. Men hoppas du bara kan hålla huvudet högt o va """""en bättre kompis/stöd"""" än dom var till dig. Hoppas du tar denna kommentar på rätt sätt :)
Till niam92 tack för ett så enkelt och rakt råd, du har så rätt. känns som antingen eller där och jag kommer nog göra som även du också hade gjort i detta. Blev glad av att se din kommentar och kände redan hur det lättade i bröstet på mig. Till Liliagreta alltså jaaa! där sa du något som jag inte själv kunnat sätta ord på riktigt.ja det är jobbiga känslor att bära oavsett hur eller varför de kommer. kanske inte just det jag ska fokusera på, alltså försöka finna svaret på varför utan mera hur hantera det. och behöver rnog hjälp, är väl en blandning av djuprotade problem och som du också sa- ensamhet och utanförskap i min situation och i mitt liv tyvärr och nä man kan ju inte veta vad som egentligen ligger bakom andras beteenden. men har fått erkänna för mig själv att de jag själv oftast tror är att orsaken som oftast är att människor inte kan unna en eller helt enkelt inte bryr sig om en (bristande självkänsla och dålig självbild alltså för min del). när jag läste era svar så lättade den där jädra ångesten och ibland vill man vl bara bli förstådd och inte tillrättavisad att man är knäpp direkt. Jag vet ju att det är mitt problem och inte någon annans. Direkt man blir lite hörd och sedd så känns saker mindre hopplöst och inte lika allvarligt (samt mindre ensamt) Det är ju trots allt bara tankar och känslor när allt kommer omkring. (och relationer,relationer,relationer- de där som ska inge en stabilitet i livet). Nä nu ska jag fokusera på den lilla istället! tack för er tid att svara
*utmattningssyndrom skulle det stå 😊 Även om det helt klart var en utmaning!
Jag tror att det inte behöver vara svart eller vitt. Det du upplever är ju helt klart jobbiga känslor, och vad de än beror på så är det ju jobbiga känslor att bära! Det låter jättetufft, och som att du upplever mycket ensamhet och utanförskap i din situation. Är detta någonting du kan prata med din hälsocentral eller barnmorskan om? Jag tänker att oavsett om den gravidavundsjuka du upplever att andra hyser gentemot dig beror på just gravidavundsjuka eller om det har andra orsaker, så skapar det ju ett lidande för dig som du kanske behöver hjälp och stöttning med för att kunna bryta och komma ur? Min erfarenhet är att andras beteende sällan beror på de orsaker man själv tror att de beror på. Man har ju bara sina egna upplevelser och tankar att utgå ifrån, så det är lätt att man tillskriver andra känslor och resonemang som kanske inte alls stämmer. Jag har tex en nära vän som precis råkat ut för en missed abortion (det upptäcktes i vecka 12 att fostret dött i vecka 8) och hennes glädje över min graviditet blev då svår att uttrycka, eftersom den väckte så mycket sorg hos henne. För några år sedan blev jag sjukskriven för utmaningssyndrom. Några av mina vänner tog det personligt att jag inte orkade umgås eller höras när jag var så sjuk. Jag försökte förklara, men det gick ändå inte att förmå dem att förstå utan de blev besvikna och sura på mig som "valde bort" dem. Det jag försöker säga, är att man aldrig kan veta vad som ligger bakom andras beteende. Det är långtifrån alla som kan verbalisera och förklara hur de känner och varför. Det du vet, är hur DU mår och upplever detta jobbiga. Och då tänker jag att du ska ge dig själv möjlighet till att få verktyg att hantera det på sätt som gör att du mår bättre. Så sök hjälp för det tycker jag 💕
Tycker ändå det är beundransvärt hur mycket självinsikt du verkar ha. Det enda du egentligen kan göra nu är att antingen prata med dom det berör om du vill kunna förbättra relationerna eller göra som jag nog hade gjort, dvs slutat tänka på det så gott det går, få ur all negativitet som kommer pga situationen om det så krävs att inte fortsätta relationerna och fokusera på den nya lilla familjen ni skapat :)
tack för ärliga svar! svar ja, det är givetvis en del bakomliggande känslor som står som en grund. Händelser som väckt känslor tidigare, att helt enkelt inte få nå frågor alls kring ens liv vid både sorg, förlust och lycka. Blir en bitterhet som stannar kvar, ja! så är det. Däremot tror jag det finns något som heter graviavundsjuka och ja jag har faktiskt känt av de själv tidigare och är nog inte den enda. Den där känslan av att man inte riktigt kan glädjas till andra för man själv vill också. jag har dock sagt det rakt ut till vänner utan nå hymn men där är det ju olika absolut. och den kan finns andra orsaker, man vet ju aldrig vad någon gått eller går igenom vad gäller det. Jag vet att just för att inte bara en utan flera i ens krets har backat och en handfull vänner bara försvunnit och inte ens kunnat förmå sig att säga Grattis vid barnets ankomst (för mig helt oförståeligt) så har detta påverkat mig och förvånat mig enormt. man blir helt enkelt ledsen när man står där och de största har hänt en men människor runtomkring en inte bara inte bryr sig utan ordagrant försvinner. i och med allt detta så förstärks känslorna kring hela de här ämnet, vad är det allt handlar om. men som ni skriver också, så är graviditet och barn störst för en själv och inte för andra, så är det ju! jag trodde väl bara något annat och lider tydligt också av en ofrivillig självcentrerad egenskap. usch! fy på mig. inte så smickrande alls. så vill jag inte vara! barnslig är jag nog också som inte vill ge till någon annan de dom inte kunnat ge mig. inget jag skulle säga jag är stolt över, kunde man trycka på en knapp och bara inte känns de man känner så hade jag gärna gjort det. problemet ligger väl hos mig själv och inte andra helt enkelt och den som får lida är jag själv.
Utifrån ditt inlägg känns det mer som om det ligger andra bakomliggande orsaker till att du är så upprörd/irriterad på personerna. Kanske är du lite extra känslig pga tidigare händelser/känslor? Angående intresset för magen/graviditeten. Tror inte det är avundsjuka. Människor verkar älska att skylla allt på det 😅Vad hade du förväntat dig för bemötande? Som någon redan skrivit så är självklart er graviditet det största som hänt dig, men du är liksom inte den första på jorden som väntat barn och andra kommer troligen inte bry sig på samma sätt. En del vill dessutom inte tränga sig på och känner att sånt är väldigt privat. Men att inte kunna glädjas åt deras graviditeter får bara dig att sjunka till samma nivå som det du anklagar dom för och det är väldigt barnsligt enligt mig.
Min sambos familj frågade sällan hur det va med mig och bebisen när jag va gravid men lägger sig i väldigt mycket nu vilket jag hatar. Gillar inte hans familj men tycker man iaf hör hur den gravida och bebisen mår när man träffas. Tycker det är vettigt att fråga hur det är oavsett. Jag hade inte kunnat bry mig mindre om min sambos syskon skulle få barn så jag kan ju fatta att man inte försöker engagera sig. Hade ju dock frågar hur det är med mamma och bebis såklart men inte involverat mig mer än så. Hatar folk som lägger sig i graviditet och bebis mer än så😬
Hej Jag tänker att det är svårt att veta varför några i din omgivning inte varit engagerad och delaktig i er lycka. Jag har själv fått kämpa många år för att bli gravid och har tyvärr måsta uppleva en rad missfall. I perioder har det varit tufft att se alla bli gravida och få barn och i perioder har det varit svårare att engagera mig fullt ut i andras graviditeter fast jag kännt 100% lycka för deras skull. Hoppas ni kan dela varandras lycka framöver.
Bakom ”avundsjukan” som du kallar den, kan det finnas tusen olika skäl, bland annat svårigheter att själva få barn och jag tycker man ska vara ödmjuk inför att man inte har en aning om vad människor går igenom när det kommer till just det, och det är en stor och existentiell kris för dem som lever i ofrivillig barnlöshet. Försök glädja dig åt det du har, och kom ihåg att det lika gärna kunde varit du och din sambo som haft svårigheter och att du kanske skulle reagerat likadant.
Måste bara fråga om du själv känt så här tidigare? Känns som du har gjort väldigt klart för dig själv hur andra tänkt och tänker så det kanske är känslor du själv upplevt? Att vara gravid är megastort för en själv, men behöver inte vara lika världsomvälvande för andra. Men jag har en vän som kämpar med ivf och har gjort i flera år, hon tycker det är jobbigt att prata graviditeter eftersom hon själv kämpar med det varje månad. Tycker inte det har något med avundsjuka att göra utan mer att det väcker jobbiga känslor som hon gärna flyr bort ifrån för en kort stund. Tycker i vilket fall inte du ska gå runt och utgå ifrån hur deras resonemang ser ut utan att ha pratat med dem om det eller att dom missunnar er ett barn. Inte heller att de valt att skaffa barn bara för att du inte ska få vara ensam om det. Ganska självcentrerat resonemang....