Min man var otrogen mot mig. En idiotgrej som jag vet att han ångrar djupt och önskar att han kunde få ogjort. Jag har bestämt att jag ska älska, glömma och förlåta. Älska klarar jag. Förlåta har jag väl inte gjort helhjärtat än. Glömma är svårast av allt. Det är snart ett halvår sen och jag tänker på det varje dag. Varje gång vi ligger med varandra tänker jag om det var så här han tog i henne? Var det så där han tittade på henne? Det jag behöver är råd och stöd med hur jag ska gå vidare. Inga tillrättavisningar hur jag skulle ha gjort. Tack!
Var är jag?
I Föräldrasnack så kan du fråga och besvara frågor och dela din erfarenhet med andra!
Jag befinner mig i en liknande situation. Fick reda på att min pojkvän har haft ett förhållande med en annan kvinna under vårt barns första levnadsår (hon fyller 1 år nu i juli). Såren sätter sig verkligen djupt! Speciellt om man har ett barn tillsammans. Älska kan jag förstå att du kan göra, tro det eller ej så älskar jag min partner fortfarande. Det är därför det gör så ont! Förlåta tror jag tar tid och det måste den som varit otrogen finna sig i. Tillit kan ta en livstid att bygga upp. Att glömma tror jag inte går. Det som har hänt kommer alltid att finnas. Jag tror det är bra att minnas, att aldrig glömma. Frågan man måste ställa sig själv är hur mycket man är villig att kämpa? Om det är värt det för en själv. För jag tror att det är den svikna som har mest arbete framför om man väljer att fortsätta med partnern. Sen tror jag inte man ska tänka att fortsätta bara för att man har barn tillsammans, snarare tvärtom. Barn är ju de första som märker om något inte står rätt till. Jag känner med dig! Verkligen! Nu förstår jag själv hur ett brustet hjärta känns. Personligen i min situation tror jag inte jag skulle kunna överleva ytterligare ett svek från samma person, respekten är på något sätt förstörd. Därför väljer jag att lämna min partner. Lycka till!
Jag är inte i din situation så jag kan inte tänka mig va du går igenom men otrohet är det största sveket, det visar bara att personen inte har någon respekt för dig. Hur vet du säkert att det inte kan hända igen? För att han ångrar sig räcker det för dig. Sitter inte och dömer men man blir så ledsen att läsa när andra lider
Tack :)
Jenna__: skönt att det gick väl för er till slut :) GISN: ja det är lika lång tid som det gått för mig. Jag tror att det bästa är att prata med nån om det. För sin egen skull och för familjen. Lycka till!
Man glömmer aldrig. Det är 8 år sedan, och än i dag kan jag må dåligt av det. O då hade dom aldrig sex. Det tog slut mellan oss i 5 år. Idag har vi hittat tillbaka till varandra och har världens finaste dotter.
xLillamy: ja den frågan ställer jag mig också... Det är för mig obegripligt! Tack alla för kramar, snälla ord och lycka till :) detta blev lite terapi för mig, skönt ändå att ventilera och prata om det.
När man är gravid är man ju extra sårbar också! Jag var det iaf. Extra svårt att komma över då verkar det som...
min sambo var otrogen emot mig på fyllan när han var utomlands och då var ja gravid, som om det inte var nog så fick han klamydia och smittade mig. det var så jag fick veta. jag blev förbannad och jätte ledsen men efter mycket tänkande och egen tid så bestämde jag mig för att förlåta honom och glömma det då vi skulle ha barn och han ångrade sig verkligen. någon vecka senare så friade han till mig. hoppas det löser sig för dig. många styrke kramar skickas din väg.
Tack :) jag försöker att vara stark, men det är inte lätt alla gånger. Jag vet att jag inte ska lägga skulden på mig själv. Men det har allt hänt att jag gjort det ändå. Jag gick upp 25 kg under grav och kände mig som ett fläskberg. I dom djupaste stunderna har jag tänkt att klart han inte vill ha nån som är så här fet och ful och äcklig! Fast den här tjejen är ju inte precis smal så det var ju inte anledningen, och det visste jag nånstans. Han har heller aldrig lagt skulden på mig, inte ens lite. Förhållandet med min dotters pappa tog slut pga otrohet. Men har var precis tvärtemot. Han blånekade att han hade en annan. Faktum var att det förhållandet hade pågått i några månader innan jag fick reda på det och fortsatte ytterligare några månader innan det också tog slut. Eftersom han inte alls hade nån annan så fanns det ju inte en chans att reda ut det. Fast jag VISSTE att det var så. Så det känns dom sagt bra att han trots allt är så ångerfull. Tack för fler kramar! Dom värmer 3
Och såklart, som föregående skrev, finns inga ursäkter i världen för otrohet.. Kram
Säger som dom sagt tidigare här, vad stark du är ändå som vill lappa ihop förhållandet! Jag vet vad du går igenom, dock var jag inte höggravid och inte med mannen jag lever med nu, men det är det värsta sveket man kan råka ut för och hela tiden får man kämpa för o inte tänka på det.. Bra ändå att din man är så ångerfull som han är, då förstår han att han gjorde väldigt fel!! Försök o prata med någon om detta om du kan. Skickar en massa styrkekramar till dig!
Du är verkligen stark som ändå vill försöka komma över det och förlåta honom! Kram
Hon visste nog inte det när dom träffades första gången. Men det visste hon när dom låg med varann. Jag skulle ljuga om jag sa att jag tycker om henne nu... Men jag hyser inget agg mot henne. Som du säger Biljana81 så har hon faktiskt inga skyldigheter gentemot mig. Men jag kan finna det mycket märkligt att man inte drar öronen åt sig när man får reda på att mannen har en fru, hon vet vem frun är och frun är dessutom gravid i åttonde månaden... Han har aldrig bagatelliserat händelsen eller på nått vis förnekat att det hänt. Han har lagt sig platt för mig. Om jag varit ledsen har han tröstat mig och aldrig avvisat mig. Han har sagt tusen gånger att han är ledsen för att han sårat mig och förstår inte hur han kunde göra så mot mig och sin familj. Vi pratar om det ibland, när jag vill prata om det. Jag har förstått att han inte mådde bra en tid, men han "redde upp det" på fel sätt tyvärr. Jag vill ge oss en chans, vi har för mycket för att det bara kan kastas bort. Men det är så svårt att komma över det :( jag kämpar med det varje dag och det gör han också. Tack för kramar och lycka till! Jag behöver dom nu!
Jag vill inte tänka på henne eller det som har hänt. Men ofta dyker det upp saker som gör att det bara poppar upp. Jag fick T.ex byta sköljmedel för ett tag sen för att doften bara påminde om det. Jag vet inte om det varit lättare om jag inte visste vem det var. Men det vet jag mycket väl. Jag riskerar även att få "umgås" med henne på jobbet när jag kommer tillbaka efter min mammaledighet. Hon jobbar där ibland. Min man hade dock ingen vetskap om att vi kände varandra. Dessutom är vi väldigt lika till utseendet. Bara någon vecka innan det hände så var det en tant på jobbet som trodde jag var hon. Terapi vore kanske bra. Jag har bara så väldigt svårt att sitta och prata om saker. Skriva är inga bekymmer. Men ta ord ur munnen är svårt. Det fanns omständigheter då som gör att jag förstår lite varför han gjorde som han gjorde, hur dumt det än låter. Det var ett sätt att fly verkligheten. Men sveket gör så förbannat jä*la ont!! Jag har nog aldrig varit arg, utan vara ledsen och förtvivlad.