Hej på er! Jag har precis fått en liten tjej, vårt första barn. Jag har 30 mil till min familj (mamma, pappa, tre syskon och 4 syskonbarn + mormor och morfar). Min man har 50 mil till sin familj (bror och 4 syskonbarn, mamma och pappa). Vi har ingen familj alls i staden vi bor, vi pluggade här och blev kvar. Nu känner jag att jag redan är helt slut och att vi klarar inte jobb, barn och hund helt själva utan stöttning. Jag saknsr dessutom mina syskon väldigt mycket och vi har en tightare relation med min familj än med hans familj. Nu känner jag att jag börjar vilja flytta hemåt för att lättare kunna få hjälp med hund och barn. Finns det några här som har långt till respektive familj och som fixar livspusslet helt själva utan hjälp? Har ni några peppade historier? Jag känner att jag inte kan begära av min man att flytta 80 mil hemifrån... Så vi är nog lite fast där vi är, behöver lite peppiga historier helt enkelt 😁
Var är jag?
I Föräldrasnack så kan du fråga och besvara frågor och dela din erfarenhet med andra!
Ingen peppande historia, men jag känner med dig. Just nu bor vi 180 mil ifrån min familj och 60 mil ifrån sambon. Men har valt att flytta hem till mig i vår innan bebis, då sjukvården inte är den bästa i norra Sverige
Hej! Som tidigare skrivit. Närhet till familjen är att föredra. Men det är inte säkert att mam får hjälp för det. Min familj bor 30 mil bort. Varav min mamma är multisjuk och sitter I rullstol. Min pappa är gammal och skruttig tyvärr. Så även om dom hade bott nära hade jag inte kunnat räkna med dem. Min mans familj bor 10 Min härifrån. Men dom verkar inte ett dugg intresserade tyvärr utav en relation till sina barnbarn. Jag och min man har löst detta genom att beställa hemleverans utav mat 2 ggr i månaden. Och planera 2veckors matsedlar. Vardagar blir det halvfabrikat eller snabba måltider och på helgerna lagar vi sådant som annars tar längre tid. Vi har även städning varje vecka. 4h jämn vecka och 2h udda vecka. Tvättmaskinen sätts på timer så att tvätten är redo att hängas utav den som kliver upp först på morgonen. Och emellanåt ber vi vänner om hjälp. Tex när vi behövde bygga trall eller renoverade köket. Då ställde dem upp med bla matlådor och lite snickar hjälp. Sänka kraven och planering tror jag har vart våran räddning. (Samt dejt night hemma efter barnens nattning varannan lördag) ♡
Denna kommentar har tagits bort av dess författare.
Sov när barnet sover! Strunta i klockan. Turas om m blöjbyte o matning (om o när ni kan). Laga mat och frys in (köttfärssås, matig paj mm) - till första tiden! Så har vi klarat det - utan hjälp från föräldrar.
Min sons mormor och morfar bor ca 1h bort, de är separerade så bor på olika orter. Hans farmor och farfar bor ca 15 minuter bort. Pojken är 1 år och jag har aldrig varit föräldraledig utan han har varit hemma med mig medan jag pluggar på distans. Jag har alltid kunnat fråga mor- och farföräldrar om barnpassning (och hundvakt, vi har 4 st) när pappan inte har möjlighet att vara hemma. Frågar inte vi så erbjuder dom sig ofta också. Utan dom hade det inte gått! Eftersom det är så pass olika, så tycker jag det är en idé att prata med din familj om dina tankar, att ni behöver avlastning och rent ut fråga om de kan tänkas hjälpa till när ni behöver. Så slipper ni flytta och bli besviken liksom 😊
Hej! Ja tyvärr som många skriver får man ofta inte avlastning bara sådär även om man har familj nära. Tror inte det kommer naturligt för många att erbjuda hjälp om man inte ber om det, de tror väl allt flyter på och man klarar sig. Min familj bor långt bort (dock inte min sambos) och vi har pratat om att gå med i ett föräldrarkollektiv. Även att vänner med barn i samma åldrar kan hjälpa till då vi kan avlasta varandra och kanske föräldrar från föräldragruppen så småningom. Även om min sambos föräldrar hade kunnat avlasta oss så går det inte riktigt med våran dotter. Hon är 6 månader och vill bara vara med oss. Men framöver kan de nog hjälpa till lite mer, om denna Corona ebbar ut vill säga.
Vi bor 5 mil från min familj och ca 50 meter från min sambos familj och det är ingen som har erbjudit någon avlastning och jag tänker inte be om det. Alla vet hur trötta vi är men det är knappt att vi träffar familjerna. Jag tror att man får titta på sin situation och försöka testa sig fram till det som funkar för en. Avlasta varandra så mycket ni kan. Kolla om det finns någon i området där ni bor som kan hjälpa till med att gå ut med hunden, kanske gå ner i tid om ekonomin tillåter. Fortsätt ha en dialog med varandra och utvärdera vad som funkar och inte funkar för er. Det kan vara lätt att man låser sig med rutinerna men med små barn tar det inte lång tid att vänja om dom om ni testar ngt som ni sen känner inte funkar. Lycka till! Och ha tillit i dig själv att du fixar detta!
Bara för man bor nära sin släkt eller familj betyder inte det att man får hjälp.. Vi bor 40 minuter från min mans föräldrar.. 1 timme (ca) till mina föräldrar.. 1 timme till min mans övriga släkt o ca 2.5 till min mormor o mostrar.. Min mormor o mostrar har erbjudit sig att komma upp från Skåne o passa våra andra 3 barn när jag ska ha igångsättning.. Så då kan du förstå hur lite all annan släkt ställer upp trots att dom bor nära.. Jag tror ni kommer fixa det galant oavsett om ni bor själva där ni är eller flyttar :) annars så får ni ju bara diskutera det med varandra o se va han tycker om idéen att flytta 🤗
Ja vi bor 86 mil ifrån våra familjer och fick vårt första barn för 4 månader sen. Det får gå helt enkelt. Kan inte tänka mig att flytta hem. Lillpojken får följa med överallt. Han har följt med till gymmet och restauranger osv sen han va 1 månad. Ingen hjälp från någon. Men visst hade det vart skönt med lite avlastning ibland😁
Hej! Vi flyttade till en ny stad med våra 2 barn 2017. Vi flyttade från den staden där all min familj bor till en stad ca 4 timmar bort. Mina svärföräldrar bor i Norrland så vi kom lite närmare de, från 8 timmar till 6 timmar bort... Vi har alltså långt till ALLA. Vi kände ingen i staden vi flyttade till. Nu har vi fått vänner, men alla de har ju egna barn så vi har verkligen ingen avlastning alls. Vi har nu fått ett tredje barn dessutom och ett stort hus som kräver mycket omsorg. Väldigt mycket att rodda i alltså, men vi stortrivs! Mindre stad, allt finns på gångavstånd i princip, min man har 5 min bilväg till jobbet, jag kan gå till jobbet, skola och förskola ligger 10 min promenad bort. Vi älskar detta enkla livet och att inte lägga värdefull tid i bilköer eller på en buss... Ibland kan jag bli avundsjuk och lite "irriterad" på de som alltid har en mormor eller farmor som kan hämta och lämna och som tar det för givet, men vi har själva valt detta. När jag inte är mammaledig så har både min man och jag flextid så vi kan styra lite själva och vi hjälps åt om någon måste vabba eller liknande. Men visst, ibland kör det ihop sig. Hoppas ni hittar en lösning som funkar för er!