Tycker det är sååå jobbigt att inte veta om vi vill ha ett till eller inte. Vi visste att vi ville ha två barn, det var säkert. Inte mindre än två barn men kanske tre. Nu har vi 2barn... vi kan inte bestämma oss. Vi säger hela tiden att ja ja vi får se om ett år hur livet är då och hur det känns. MEN jag vill veta, jag gillar att planera. Önskar jag kunde känna att nu är det bra och bara slappna av och se mina barn växa upp. Men ändå har jag en liiiten önskan om en 3:e. Men samtidigt önskar jag att jag inte hade den längtan. det är så mkt mer praktiskt att vara "färdig" nu. Jag vet att det är ett i lands problem. Men hur man ska lösa rummen till alla barn, större bil (ja vi måste ha det i så fall), mina graviditeter har varit över j*kliga och jag har varit jätte mkt sjuk efter båda förlossningarna. Kanske därför jag längtar efter att få göra om bebis tiden inge, jag missade den sist pga att jag var så sjuk hela tiden. det blev inte mysigt alls. Bara att överleva. Men även om jag skulle ha turen att må bättre nästa gång (vilket jag inte tror) så är det ädnå inte samma sak, två barn att ta hand om och en bebis. Det blir ju inte den där mysiga tiden som man hade med 1:an. Jag vet jätte snurrigt inlägg. Men det är så jag känner mig, super snurrig. Önskar jag visste och kunde finna ro i vårt beslut. Min man känner mer att han är nöjd med 2barn men samtidigt vet jag att han skulle låta mig få en till om jag önskade det. Han tycker att vi lever bara en gång och små barnstiden är intensiv men den går också fort förbi. Ibland funderar jag på om jag längtar efter en flicka, har två pojkar. Men jag tror inte det. Känner nog att det skulle vara mysigare och "enklare" med en tredje pojk. Suck, önskar att jag visste säkert!
Var är jag?
I Föräldrasnack så kan du fråga och besvara frågor och dela din erfarenhet med andra!
Min äldsta säger också att han vill ha en bebis till :-) Han frågar mig ibland om det har kommit något bebis i magen ännu?
jag har alltid sagt till min sambo att jag vill ha fyra barn och minst en av varje... Sambon önskade sig två, och var nöjd med de två första... men min önskan och längtan är så STARK att varken han eller jag kunde förneka att den tog överhanden. Vet inte varför jag ville ha fyra, men det har alltid känts som att ödet har valt att ge mig fyra. Jag har alltid känt så mycket mer för familjen, för barnen än nåt jobb eller materiella saker... Visst sjutton är det "jobbigt" med många småbarn ibland, men de växer så fruktansvärt fort, och ju mer de förstår desto mer vill de små liven "hjälpa" till... Sen har det ju hjälpt till att grabbarna VILL ha fler syskon, de tycker inte att det är jobbigt (jo, ibland såklart, men sällan) och min femåring sa innan jag blev gravid senast "ååh, mammaaa!!! jag vill ha en till bebis, mamma!! kan vi, mamma snälla, kan vi inte ha en till??!!" Min sambo säger att det är färdigt nu, inga fler... eller han sa det för nån månad sen iaf... femåringen vill ha en lillasyster (jag har aldrig yppat en önskan om det högt!!) och har döpt "bebisen i magen" till Margareta??!! ja, fråga inte vart han fått det ifrån... nu har han vänt sig till sin pappa och BER honom att vi ska få bebisar tills det kommer en tjej... så sambon börjar faktiskt mjukna lite redan nu. Innan ville han inte ens höra talas om fler, men nu ler han lite lurigt varje gång :) Jag har höjt mitt maxtak till 6 barn. Kan absolut tänka mig en eller två snabba sladdisar om 6-7 år när alla dessa har börjat skolan... Allt hänger på sambon... Jag känner mig inte färdig än... undrar när den insikten kommer till mig...
Jag har alltid sagt minst 3 barn. Vi har nyligen fått vårt andra, och visst är det jobbigt men inte alls så illa som jag förväntat mig (mycket för att minsta är jättesnäll och finenr sig med det mesta och stora är hur go som helst) och jag har ingen som helst önskan om en tredje tätt, diskussionen om en tredje ligger på is, kan ta den om en 3-4 år. MEN idag så bara kom jag att tänka på, om vi bara ska ha 2 barn, då kommer jag aldrig mer att få uppleva att vara gravid och att ha spädbarn.. Och så ville jag inte ha det.. Har dock inte sagt nåt till maken ännu :/ Så jag tror att man känner det på sig, för mig kom tankarna idag från ingenstans... Men som sagt, får se hur jag tänker och känner om några år...
Att bara köra på och skaffa barn bara för att man blir äldre och chansen för att få barn hade jag köpt om det var första barnet vi pratade om. Nu har jag två och det är i gen kris om det inte blir fler. Och jag har svårt att bli gravid dessutom men låter inte det påverka beslutet för hur många vi vill ha.
Så tänker jag lite också! Jag vill inte vänta tills barnen är stora med att ha råd att resa. Jag vill kunna resa med mina barn! Skaffar vi ett tredje vet jag inte om det är ekonomiskt hållbart att åka utomlands en gång/år och kanske göra lite små resor under sommar eller en fjällen semester. Jag älskar att resa och semestra :-) Och det här med aktiviteter. Tänk tre barn som vill ha två aktiviteter var, två vuxna, hur får man ihop det. Jo det går säkert, har en vän som har fyra barn och de har ju aktiviteter allihopa. Men de har morföräldrar som är otroligt engagerade och skjutsar m.m. det har inte vi... Och även om vi hade det hade jag inte velat skaffa barn och räkna med att de ska ställa upp, saker förändras... Men samtidigt ska ju inte längtan efter ett barn behövas suddas ut för att man vill åka på semestrar. En stark längtan efter fler barn blir nog starkare än längtan efter semester i så fall... Men så tänker jag lite i alla fall.
Morr, skrev ett långt svar tidigare idag... men så hängde sig sidan och allt försvann... Ska försöka svara igen. Ja jag gillar att planera eftersom det inte bara handlar om min hälsa det handlar också om hur mina barn kommer att växa upp. Jag tycker att det vore egoistiskt och oansvarigt att bara skaffa barn och se hur det blir. Självklart tror jag inte heller att man ångrar ett barn men det kan leda till en livssituation som man kanske ångrar. Nej vi vill inte ha en sladdis. Min man vill inte skaffa barn efter han är 40år och jag är lite över 30 så vill inte heller vänta mer än ett par år. Så det blir max 4år mellan min nu minsta och ev. kommande... Och bara för att jag har en tanke om en till tror jag inte att det automatiskt gör det rätt att skaffa en till. För jag kan tycka att det är väldigt lagom nu. Se mina barn växa och kunna njuta av att göra sådant man bara kan göra när de är lite större... som tex att åka på semester till storstäder m.m. Visst skaffat vi en till kommer vi kunna göra det så småningom men i bland undrar jag om jag orkar vänta igen :-) Samtidigt kan jag spontant tänka när jag ser en fin barnvagn att en sådan skulle jag vilja ha nästa gång. Eller vid nästa graviditet ska jag göra si eller så. Jag vet att en ev graviditet skulle innebära samma komplikationer som de två tidigare gjort. Efter min sista förlossning var jag sjuk i över 1år och det var många sjukhusvistelser. Det var en tuff tid för hela familjen. Jag har fått flera kroniska sjukdomar och min man är orolig hur en graviditet skulle påverka min hälsa. Så vad vill jag utsätta mig själv för och vad orkar min familj med? Är längtan efter en tredje värt det? I bland finns även tankar som att, tänk om vi får en tjej. Jag är lite rädd att mina killar skulle falla i "glömska" hos släkten som skulle bli "prinsess tokiga" (brist på flickor i släkten). Och det klassiska oavsett könet... min nu minsta blir ju mellanbarnet och det har man ju hört en hel del om, inte så mkt positivt tyvärr. Så hur vet man vad man vill, när allt bara är ett virrevarr av alltihopa. Vi har sagt att vi inte ska bestämma oss än. Men jag önskar att vi visste. Klart att om ett år kanske allt känns annorlunda åt ena eller andra hållet... och ett beslut blir kanske lättare och mer självklart. Men som ni redan säkert förstått, jag gillar att planera :-)
hehe, you tell me! vi ändrar oss konstant. ;) vi sa typ fyra från början, men när vi hade två tyckte min man att vi redan hade för många skitungar, hahaha! och nu sitter vi här och väntar tredje och om det går bra kan jag definitivt tänka mig ett par till. jag vill gärna ha många barn, men min kropp blev rätt ordentligt sliten efter andra förlossningen, så det hänger på hur kroppen klarar nr 3. inga allvarliga grejer, men det känns att man är rätt ordentligt annorlunda lite var stans. själva tiden och orken är inte avgörande och definitivt inte ekonomin. vi är färdiga när vi är färdiga helt enkelt och bara tiden kan utvisa hur många det blir. ;)
Jag svarade visst inte på din fråga i rubriken som jag såg först nu. Nej, jag kan inte säga precis hur många barn jag vill/ville ha eftersom jag inte är färdig ännu. Men jag tror verkligen att man får igen all tid, energi och pengar man lägger i ett barn och en större familj. Om man kan tänka sig ett barn till så tror jag aldrig att man kan ångra det beslutet sedan. Vi har redan tre barn varannan vecka (inte mina biologiska, men ändå känslomässigt "våra"). Vi har sagt att vi ska ha minst två till, kanske tre. Så när vi väl är där kommer vi att befinna oss lite i samma situation som du är nu, förutom att vi redan har fler barn att sörja för med bil och bostad :)
Är det något som du har funderat mycket på så tror jag inte att det kommer att försvinna när du blir äldre och det känns som om åren börjar rinna iväg. Jag har hört många som sagt att de varit tveksamma till att skaffa fler - men jag har ALDRIG hört någon som har ångrat det när de väl fått ett barn till! Barnen förgyller livet och orkar man bara med så tror jag att man får igen allt "jobb" så många gånger om när man blir äldre. Som du skriver har du alltid önskat en flicka men känner att du skulle vara glad för en till pojke - så du skulle antagligen bli glad och nöjd vad det än blev och inte känna att du inte var "färdig" sen. Och att du haft otur med graviditeterna betyder ju verkligen inte att det ska behöva bli så igen om du inte har bestående men eftersom det är så olika från gång till gång! Att gå från två till tre barn är ändå mycket lättare än att t ex gå från tre till fyra - även om du behöver en bättre familjebil så räcker det med en femsitsig, och det kanske du ändå känner att du skulle vilja ha med dina två? Bostaden och platsen ordnar sig alltid, man kan hitta lösningar i egna hemmet eller börja planera för sitt drömboende. Du gillar visst att planera ;) Alltså, jag tror aldrig att du skulle kunna ångra ett beslut att skaffa en till innan de andra två blir så mycket äldre - däremot kan du kanske komma att ångra dig annars i framtiden!