Tänkte om det är fler som kännt som jag. Man hör bara om hur mycket man älskar sitt barn från första stund man får upp det på bröstet. Men som jag, som inte kände något alls.. det liksom tog ett tag att få känslor för sitt barn, men man hör knappt något om det.. Älskar min son över allt annat idag, men tycker det är intressant och höra hur folk har upplevt detta själv. Tror det är vanligare än vad det snackas om.
Var är jag?
I Föräldrasnack så kan du fråga och besvara frågor och dela din erfarenhet med andra!
Hade också svårt att känna för barnet i magen. När han föddes var jag överväldigad, men mer av lycka att allt gått bra och att han var frisk. Första tiden kändes som en skrivit ovan, att jag lånade honom av någon annan. Kunde bli vettskrämd ibland när jag satt med honom i famnen och tänkte att nu är detta 100 procent vårt ansvar, att han hålls vid liv och mår bra. Har också haft problem med depression under graviditeten och efter, vilket påverkat anknytningen. Jag tycker kärleken växer för varje dag och mer ju större barnet blir, när man får mer kontakt och får se sitt barns personlighet lite mer. Men det skapar mycket oro när man inte känner vad alla sagt innan! Varit väldigt orolig själv till och från att jag kanske inte var skapt för att bli mamma, eftersom jag inte kände den där överväldigande kärleken från start.
Det där med kärlek till sitt barn från första stund tror jag inte på heller. Är en romantiserad bild av att bli mamma och att mammor ska göra allt för sina barn vilket inte förväntas lika mycket av en pappa. Jag har nog mer kännt en glädje och lättnad över att graviditet och förlossning gått bra och att det kommit två friska pigga barn. Relationen mellan förälder och barn är ju som andra relationer med (så klart inte alla relationer), den tar tid att bygga upp och lära känna varandra. Anknytningen till min äldsta tog lite mer tid då jag hade en förlossningsdepression. Men jag har alltid varit noga med att hon ska ha det bra och varit glad över min dotter. Att gå igenom en förlossning är något väldigt märkligt. Det går inte riktigt att beskriva för någon annan hur man själv upplevt det och det kan vara svårt att ta in det själv.
Kände precis som du och kände mig skyldig och hemsk för att inte jag kände som ”alla andra”, haft exakt denna konversationen med min man då man alltid bara hör hur fantastiskt det är och kärleken svämmar över. Det värsta jag vet är när alla man träffar då säger ”hur fantastiskt känns det inte att vara mamma, är du inte så himla kär?”.
Jag fick min dotter för ungefär 3 månader sen och för mig tog det ett tag innan kärleken växte fram .. i början kändes det bara som att jag lånade henne av någon, som att hon inte var min. Jag tyckte mest att hon var i vägen och ville ha tillbaka mitt ”gamla” liv osv. Jag hade svårt att prata om detta då jag skämdes så himla mycket och ville inte att folk skulle tro att jag ångrade henne och inte ville ha henne, för så var det ju inte. Jag hade bara svårt att hantera alla känslor. Innerst inne älskade jag henne så mycket, men det tog ett par veckor innan dom känslorna tog över det andra. Idag kan jag inte ens föreställa mig mitt liv utan henne ❤️ Men jag önskar att jag hade vågat prata om detta tidigare och kanske försökt hitta andra som kände samma sak för att få dela tankarna med någon som känner igen sig. För jag har känt mig så oroligt ensam i detta.