Jag känner mig så jävla ensam. Allt har blivit precis så som jag inte ville det skulle bli. Jag har i princip inga vänner, ingen som hör av sig någon gång, ingen som man kan ta en fika med o prata med när man behöver. Det enda jag hade velat är att ha en vän som faktiskt kändes som den ville umgås med en och inte bara som man tvingade till att ses en gång i halvåret. Jag har en sambo och en liten son, han är mitt allt. Hos oss är det jag som har föräldraledigt och är hemma, detta får mig att känna mig instängd, och som i ett fängelse. Jag är nästan avundsjuk på min man som får gå till jobbet. Min sambo har en heltidstjänst(dagtid) och jobbar extra(nätter) på helgerna vilket gör att jag får ta alla nattningar, alla nätter, alla mornar och alla dagar. Han har sin fritid och hobby och det vill jag att han ska ha. Men.. det är ju då jag känner mig så otroligt glömd, som att jag får ta allting med hem och barn. Jag har försökt berätta för honom hur jag känner mig, men ändå blir det ingen skillnad, det känns i perioder som jag endast lever för att passa upp på honom. Det känns verkligen som det är fel på mig... Jag har knappt några vänner och mina gamla vänner kan inte ens klämma fram ett hej när man möter de på stan, ännu mindre gratta till tillskottet. Det hade väl inte varit något större problem om det inte vore för att dom glatt går fram till min sambo som de aldrig träffat tidigare och grattar honom när han jobbar. Det gör att den känslan växer sig ännu starkare och att jag känner mig så fruktansvärt värdelös. Ber om ursäkt för det otroligt långa och röriga inlägget, men behövde skriva av mig. Orkar inte gråta i hemlighet längre.